JKL Blog

Celebrity branding – dans på slak lina

”Det handlar om att sälja en bit av en dröm”. Så beskriver Rita Tateel vd på Celebrity Source i Beverly Hills vad kändisvarumärken egentligen handlar om. I en artikel på Brandchannel.com belyses fenomenet. Funderar man lite närmare inser man att logiken är den samma som för allt annat varumärkesbyggande. Det handlar om trovärdighet och att leverera i linje med de löften som varumärket förmedlar. Skillnaden är väl bara att jämfört många traditionella varumärken är kändisvarumärkena intimt förknippade med drömmar och livsstilsfrågor.

Kändisvarumärkenas värden är också naturligt nog mer ömtåliga än andra varumärken. När den kändis som laddat upp varumärket gör ett felsteg eller två är det extremt svårt att hävda att varumärkets värde fortfarande är intakt. Martha Stewart, den amerikanska heminrednings-drottningen, som genom en intensivbevakad rättsprocess plockats ned från sin tron tas som ett talande exempel för just detta. Och att värdet i hennes bolag och varumärke var och är intimt förknippat med henne som person visar inte minst den livförsäkring på 67 miljoner dollar som tecknades på henne inför börsintroduktionen av hennes bolag Omnimedia för några år sedan.

Sensmoral? Celebrity branding – easy come, easy go…//Daniel Nordlund

Skivbolag, distribution och nedladdning

Olaglig nedladdning av musik betraktas ofta som ett av skälen till en global vikande skivförsäljning. Vi köper inte skivor längre utan laddar ner musik, brukar det heta. Man talar om att digitaliseringen av distributionen kastat omkull musikbranschens spelregler och om att vi upplever ett maktskifte där distributörens, dvs skivbolagets, pengakrävande makt att kunna sprida en fysisk skiva världen över, snart inte kommer att vara mycket värd. Ett exempel som pekar i den riktningen är singeln ’Hey Ya’ med gruppen Outkast som betraktas som den första milstolpen i den nya distributionens tideräkning. Det är nämligen den första singeln som under ett år sålts i fler nedladdningsbara ’exemplar’ än fysiska.

Än så länge är dock paradigmskiftet i musikbranschen inte fulländat. Skivbolagen säljer fortfarande skivor och försvarar den nuvarande maktpositionen så gott det går. Däremot verkar huvudargumentet, nämligen att det är den olagliga nedladdningen av musik som orsakar den minskade skivförsäljningen, ha fått en törn i sig genom en nyligen publicerad studie av ekonomerna Koleman Strumpf på University of North Carolina och Felix Oberholzer på Harvard Business School. Genom att korrelera den ”fysiska” försäljningen av de mest nedladdade albumen har de kommit fram till att det inte finns ett samband mellan nedladdning och vikande försäljning. Tvärtom hävdar de att nedladdning i vissa avseenden till och med bidrar till ökad försäljning. //Hans Grundberg

Can you supersize that shirt?

The BBC writes that burger giant McDonald's is launching a line of branded clothes for kids called, hold your breath, McKids. "In a statement McDonald's said the clothing is intended to offer quality fabrics in styles that will endure 'season after season.' Larry Light, McDonald's global chief marketing officer, said the move exemplified 'a new thinking.'" Whether parents will be willing to fork over their hard-earned pay to put little Taylor and Tucker in golden-arches wear remains to be seen, however.

As the Strategic Public Relations blog points out, Coke explored similar brand-extension avenues in the 1980s. In a (somewhat) related story JKL Blog readers may recall that Coke recently angered the PR gods. Read Tom Murphy's excellent dissection of this major PR debacle. JKL's Liv Fries weighs in here (in Swedish). //Billy McCormac

Varumärket viktigare än kunderna?

“We´re just doing what we think is right for our company and the brand at this time.” Så sa Coca-Colas talesman i onsdags när hon kommenterade varför det buteljerade vattnet Dasani inte skulle släppas i Tyskland och Frankrike som planerat.

Och vilket företag vill inte göra det som är bäst för varumärket? Fast å andra sidan, när varan i fråga har kallats tillbaka i Storbritannien för att den innehöll brom, ett ämne som enligt Food Standards Agency kan orsaka förhöjd cancerrisk vid längre tids exponering, då kanske det ändå inte är varumärket företaget borde tala om?

Coca-Cola har under den senaste tiden nära nog knutit knut på sig själv. Först visade det sig att vattnet innehöll brom, enligt företaget till en följd av att man hade tillsatt kalcium. Med en nästan brittisk känsla för understatements tillstod företaget att kalciumet ”did not meet our quality standards”. Men inte nog med det, för samtidig uppdagades det att Dasani var - vanligt kranvatten. I ett försök att inte utmåla det brittiska kranvattnet som giftigt eller dåligt, men ändå hävda att det egna vattnet Dasani var rent, trots att det var giftigt, sa Coca-Cola att ”we would never say that tap water isn´t drinkable. It´s just that Dasani is as pure as water can get – there are different levels of purity.” Kan det sägas bättre? //Liv Fries

Har analytiker spelat ut sin roll?

Efter att investment banker tvingats till stora bötesbelopp för bristande integritet i analysen (och skilda budskap ”on” och ”off the record” vad gäller aktierekommendationer), har turen nu kommit till bankernas obligationsavdelningar. Enligt en artikel i The Economist har det exempelvis kommit fram att kreditanalytiker på flera firmor nedgraderade kreditvärdigheten hos Worldcom 2001, och rådde sina arbetsgivare att begränsa utlåningen till telecom-operatören. Detta samtidigt som samma firmor hjälpte till att sätta ett 12 miljarder dollar stort obligationslån för Worldcoms räkning på marknaden (då det tredje största lånet någonsin).

Relationerna mellan aktieanalys och corporate finance, liksom mellan aktieanalys och mäkleri, har blivit väsentligt mer reglerade på senare tid. Frågan är om turen nu har kommit till ränteavdelningarna?

The Economist spekulerar i att investmentbankerna inte kan motivera kostnaderna för sina analytikeravdelningar, om inte deras analys också kan komma corporate finance-avdelningarna till del. Det ligger en del i funderingen, och många stora firmor har bevisligen missbrukat sina analytikers position i marknaden för att främja corporate finance-verksamheten. Men så länge analytikerna får arbeta utan påtryckning från sina kollegor ”på andra sidan muren”, så utgör de en viktig del i den totala servicen till kunderna och bidrar på så vis i hög grad till firmans courtageintäkter. Så ryktet om analytikernas död lär ännu vara överdrivet… //Ylwa Häggström

Teatern åter en politisk arena?

Teaterscenernas betydelse som politiskt verktyg har minskat sedan 80-talet. Men nu tycks de stora scenerna och dramatikerna åter sikta in sig på det politiska livet.

The National Theatre i London har haft oväntat stor framgång publikt och artistiskt med sin uppsättning av den nyskrivna pjäsen The Permanent Way av den kände brittiske dramatikern David Hare. Pjäsen som kallas en lektion i hyckleri handlar om den omdebatterade privatiseringen av järnvägarna och resultaten av denna i form av flera stora tågolyckor.

En fråga som ställs i The Permanent Way är varför så många talar om och önskar avregleringar och konsumentmakt, men ingen är beredd att ta ansvar för det. Flera av de Tory-politiker som var med och drev igenom avregleringen har sett uppsättningen och efter det gjort offentlig avbön.

Och vem vet, kanske sitter Lars Norén och filar på en pjäs om SJ med sikte på Dramatens stora scen? //Mårten Lyth

Hold the data

The March 29 issue of Forbes Magazine has an interesting piece on McDonald's and how management shelved its customer-is-always-right approach in favor of a complex data network completely divorced from actual customer experiences.

It seems the company's now-fired CEO, Jack M. Greenberg, wasn't too fond of gauging customer attitudes by flipping burgers alongside the rank-and-file employees. Instead he relied on a one-billion-dollar network that fed streaming sales data from 31,000 restaurants to HQ. Even Greenberg's U.S. operations chief didn't think the system painted an accuracte picture of how things were evolving on the ground. Greenberg didn't back down.

The burger behemoth's new chief executive, James R. Cantalupo, sent the project the way of the styrofoam container. Cantalupo's first order of business was to put McDonald's back in touch with America's fast-food-loving community. Efforts included visiting facilities, examining the quality of the food, rubbing shoulders with staff and dialoging with customers.

As public relations professionals we need to help management look beyond data, to throw light on the underlying reality. I read recently where the CEO of a major hotel chain took a week out of his busy corporate schedule to work as a bell boy, cleaner, desk clerk and so forth in order to see where improvements could be made. As I recall he redesigned staff uniforms for enhanced mobility and comfort. His employees thanked him profusely for his engagement and the chain saw a measurable jump in productivity and service quality.

More chief executives should get some dirt under their fingernails. As far as intelligence gathering goes, nothing comes close. //Billy McCormac

Är varumärken mer demokratiska än politiker?

En intressant fråga som ställs i veckans huvudartikel på brandchannel.com. Samtidigt dyker invändningarna omedelbart upp. Är det över huvudtaget möjligt att jämföra dessa världar? Politiker måste ju förhålla sig till en väsentligt mer komplex omvärld. Men faktum kvarstår. Konsumenten uttrycker sin åsikt i varje enskilt köpbeslut.

Som väljare kan den bara uttryckas vart fjärde år och sedan är det bara att be till gudarna att besluten blir kloka och löftena hålls.

Förtroendet för varumärken är också mycket större än för politiker. ”Konsumenten skulle reagera mycket starkare om Volvo byggde en bil med dålig säkerhet än om en politiker inte höll sina löften”. Onekligen ligger det något i detta. Marknadens dom är omedelbar och obeveklig mot leveranser som inte svarar mot utlovade löften.

Artikelförfattaren Randell Frost menar också att det idag inte råder något tvivel om att det är affärer, inte politik, som är de starkaste krafterna för social förändring idag. Han menar därför att varumärkesfolket kan spela en viktig roll i politiken och den demokratiska processen genom att bidra till att de grundläggande varumärkesbyggande principerna bättre integreras i denna värld. Som exempel på att så redan sker pekar han på att varumärkesbyggandet på nationsnivå blir en allt viktigare och mer reell fråga. Han menar att när ledande politiska beslutsfattare börjar betrakta sitt eget land som ett varumärke kommer det ofelbart att leda till att den demokratiska processen och rättssystemet förbättras och att transparensen, dvs informationsflödena, ökar. //Daniel Nordlund

Jumping on the blogwagon

U.S. corporations of all sizes are tuning into the opportunities afforded by weblogs. JKL has been monitoring this trend and, as this Fast Company article plainly reinforces, it won't be long until enterprise blogs are seamlessly woven into the corporate communications fabric.

Internal blogs are facilitating problem-solving, enhancing productivity and connecting employees previously lacking a common forum for exchanging knowledge and experiences. Verizon, a provider of wireline and wireless communications uses an internal blog to keep track of news about competitors. At some U.S. plants DaimlerChrysler managers use an internal blog to "discuss problems and keep a record of their solutions." Many pan-Nordic companies could reap material cost savings while at the same time bridging corporate cultural divides and building consumer confidence by rolling out internal bogs.

How? Fast Company writes: “Web log software is cheaper to install and maintain than many knowledge-sharing programs, and it's extremely simple to use. Knowledge software often requires employees to take both an extra step and extra time to record what they know, and to fit their knowledge into a database of inflexible categories. Internal blogs are more integrated into a worker's regular daily communications. IBM began blogging in December, and by February, some 500 employees in more than 30 countries were using it to discuss software development projects and business strategies.”

Corporations are also tapping influential bloggers as part of their wider PR campaigns. Fast Company notes that "Random House's Crown Publishing sends books to bloggers for review." Nokia, too, has jumped on the blogwagon, shipping out its 3650 model camera phone to a select group of bloggers. Readers turn to blogs for spin-free content. A single whiff of corporate meddling can torpedo a blogger's credibility. As a result, PR people are still learning how to pitch to bloggers, many of whom are notorious mavericks.

I’ve checked out a lot of Sweden’s weblogs and numerous companies are mentioned—sometimes in flattering terms, sometimes not. Businesses need to begin expanding their business intelligence analytics to include blog content. People who author blogs are motivated communicators and vardagssamtalet is increasingly migrating to the online community. This is a trend that’s definitely worth watching. //Billy McCormac

Att överleva journalistisk mobbing

Yttrandefrihet och journalistisk granskning är nödvändiga för ett öppet demokratiskt samhälle. De senaste årens trend har dock i vissa fall uppvisat former som kan kallas för ”journalistisk mobbing”, där drivkrafterna tycks vara andra än att granska, leta efter nyheter och söka sanningar. Vi möter allt oftare en rädsla hos våra uppdragsgivare att träffa journalister, som på sikt kan minska öppenheten och medföra ett tystare samhälle. Vår rådgivning i sådana situationer är att bygga upp mod att möta journalister. Vår grundprincip är att företag och organisationer ska ha maximal öppenhet utåt mot allmänhet och media.

När ett företag eller organisation upptäcker att granskning är på gång, gäller det att ha en klar strategi på plats. Givetvis ska missförhållanden omedelbart rensas ut, fel rättas till, olämpliga personer flyttas osv. Hellre själv gå fram med yxan, än att låta någon annan hålla i skaftet.

Det gäller att veta hur man ska agera om man av någon anledning väljer att inte ställa upp för vissa medier, för att man bedömer att det inte finns en rimlig chans att klara sig undan.

Några punkter att tänka på:
- Överös de egna anställda med full information om vad som gäller, vilka åtgärder som gjorts
- Gå ut i andra media. Förklara situationen och beskriva vilka åtgärder som vidtagits
- Kommunicera också att ni när som helst kan medverka i en direktsänd debatt

Genom dessa åtgärder uppnås bland annat att ni inte kan beskyllas för flykt eller feghet. //Mart Maandi

Makthavare med humor

En gång i tiden var världens mest effektiva sökmotorer gjorda av kött och blod: de var bibliotekarier. Idag googlar vi.

Google har kommit att bli världens främsta grindvakt för informationsflödet (som även denna blogg är ett exempel på). Det är genom Google vi hittar det vi söker, ändå finns det uppskattningar som säger att sökmotorn endast indexerat futtiga en procent av informationsmängden på internet. Och det som inte finns i Google hittar vi sällan. Google är alltså en makthavare. Men det är inte utan inslag av humor som vi vägleds genom cyberrymden, det vet alla som sökt efter ”french military victories” genom att trycka på knappen ”Jag har tur”. //Henrik Fahlgren

Blogging politicians

Stuart Bruce, a Labour Party councillor for Middleton in Leeds, England, communicates with his constituency via a well-written and informative weblog. This is a great tool for elected leader on the go. It's gotten a great response, too. In fact, his Councillor Stuart Bruce blog has just won a runners up in The Guardian Political Weblog Awards. "Another blogging councillor with an avid local following - this time from Leeds and Labour. 'Until I started reading this I didn't realise how much councillors had to do,' writes a local resident."

I'll bet that not many Swedes feel "connected" with kommunpolitiker or even party leaders and other elected officials. Most probably wonder what they get up to all day...I know I do. Weblogs bridge this gap, and gives the electorate a better sense of where politicians stand on various issues that affect practical aspects of their everyday lives. It also opens a window into the range of daily duties and obligations shouldered by politicians. I highly recommend that they take a page from Mr. Bruce's playbook. //Billy McCormac

Läkemedelsbolagens dilemma II

Den 11 februari i år uppmärksammade jag en artikel i the New Yorker skriven av James Surowiecki som tog upp läkemedelsbolagens problematiska framtidsutsikter.

Kärnfrågan ligger i den svåra utmaningen att räkna hem de femton år av forskning och utveckling som krävs innan ett läkemedel når marknaden. I en något mer utvecklad artikel uppmärksammar nu John Gapper på Financial Times samma fråga.

I artikeln går Gapper framförallt igenom den allt mer utbredda åsikten att ’Big Pharma’, dvs de stora läkemedelsbolagen, borde överlåta all forskning och utveckling till mindre och mer kreativa biotechbolag. Gapper underkänner detta resonemang och menar att det vore att missta forskningens utmaningar som strukturella. Han menar att det inte är forskningen i sig som är problemet utan att den egentliga utmaningen ligger i den ökade kostnaden för godkännande och licensiering av läkemedlen. Att stå helt utan forskning vore alltså att göra sig av med kärnkompetensen och framtidsutsikterna men däremot behålla problemen.

När James Surowiecki menade att läkemedelsindustrins forskningsenheter mest är en imagefråga menar alltså Gapper att det snarare handlar om överlevnad. Oavsett står det i vilket fall klart att forskningen kommer vara en avgörande faktor för läkemedelsindustrin – biotechbolagsutvecklad eller inte.

I DN kan vi läsa om ett europeiskt forskningsklimat som enligt Svenskt Näringsliv ligger långt efter USA:s. Det rör sig sakta i EU-leden och kampen om forskningsanslagen och investeringarna är intensiva. Svenskt Näringsliv tror i detta avseende på Östersjön som kommande tillväxtområde och även våra svenska politiker har visat sig aktiva i frågan. Vi har alltså en intressant utveckling att följa framöver. //Hans Grundberg

Nu tar marknadsförarna steget in i hjärnforskningen

I blinda smaktester vinner nästan alltid Pepsi men när man visar varumärket vinner Coca-Cola. Varför är det så? Vad är det egentligen som händer i våra hjärnor när vi exponeras för kända varumärken?

Read Montague, forskare inom neurovetenskap, har genom försök kunnat visa att olika delar av hjärnan påverkas av olika varumärken. Dessa upptäckter har fått marknadsförarna att vädra morgonluft och redan har begreppet ”neuro marketing” myntats.

Brandchannel.com beskriver fenomenet denna vecka och konstaterar samtidigt att kritikerna också har vaknat. Anti-konsumismgruppen Consumer Alert har sin slutsats klar: ”Neurovetenskapen kommer bara att addera ytterligare negativa aspekter till dagens marknadsföring”. Nu kommer storebror att veta ännu bättre vad vi vill och tänker!

Men marknadsförare och produktutvecklare ser möjligheterna. Koncepttester kommer att kunna göras med en helt annan kvalitet än förut. Kostnaderna för misslyckade produktlanseringar blir en bråkdel av idag. Den största optimisterna ser obegränsade möjligheter. Read Montague själv är mer balanserad i sin syn på neurovetenskapen: ”Hjärnscanning är inte mer adekvat än någon annan teknik. Det är det faktiska beteendet som i slutändan räknas.” //Daniel Nordlund

Svenskt Näringsliv inför ett vägval

Det verkar som om det är ledarskapstekniker hämtade från den politiska världen som vinner i styrka även i näringslivet. Det försiktiga, kamerala och inåtvända har givit vika för det visionära, värderingsstyrda och utåtriktade. Det handlar om att stå för något och bilda opinion för det. En framgångsrik företagsledare måste vinna inte bara siffrorna, utan även orden och äga övertalningens konst. Tony Blair och Carl-Henrik Svanberg är inne, Bosse Ringholm och Kurt Hellström är ute.

Så kan man teckna en bild av det rådande ledarskapstillståndet inom näringslivet och politiken. Om man vidgar perspektivet något är det dock inte svårt att få en annan bild: En ledarkultur som handlar om att ligga rätt snarare än att göra rätt, och där bisak ständigt görs till huvudsak och vice versa.

Under senare tid har Svenskt Näringsliv i allt högre grad kommit att framstå som ett exempel på den senare problematiken. De pågående tillväxtsamtalen med regeringen har utlöst en välmotiverad debatt om organisationens vägval. Svenskt Näringslivs ordförande Sören Gyll förklarar i Dagens Industri den 17/2 att det är den ”nedersta raden”, det vill säga konkreta resultat, som räknas. Organisationens VD Ebba Lindsö ger en liknande förklaring i Expressen den 13/2; hennes uppgift är att ägna sig åt sakfrågorna, inte åt partipolitisk retorik.

Båda påståenden är i sig helt rimliga. Tomma ideologiska floskler är meningslösa. Näringslivets uppgift är knappast att delta i det dagliga partipolitiska spelet. Reella förändringar av villkoren för företagen och marknadsekonomin i Sverige är det som betyder något över tid. Men sagda i sitt sammanhang blir ändå dessa uttalanden uttryck för en, som det verkar, allvarlig brist på insikt om vad som krävs för att uppnå uthålliga resultat i fråga om konkreta sakfrågor såväl som samhällsförändring i stort. Framgångar i förhandlingar med regeringen vinns utifrån en position av integritet och opinionsmässig respekt. Inga sakfrågor talar tyvärr för sig själva i den politiska logiken.

Detta illustreras tydligt av de pågående tillväxtsamtalen. Regeringen har lyckats med ett gisslantagande som innebär att Svenskt Näringsliv i praktiken bidrar till att underminera sina egna grundläggande värderingar och långsiktiga mål.

Tillväxtreformer har villkorats med aktiva åtgärder från näringslivet för att komma till rätta med etikproblem i några storföretag – trots att frågorna inte har något med varandra att göra och att allmänhetens förtroende för företagen enligt aktuella mätningar är avsevärt högre än för politikerna. Ett annat villkor är att alla reformer som anses gynna företagarna ska betalas av företagarna själva – som om det inte är individer och företag som äger rätten till sina inkomster, utan staten. Det står naturligtvis regeringen fritt att villkora sina samtal. Svenskt Näringslivs integritet och styrka visar sig i vad man accepterar för förutsättningar.

Det senaste kvartsseklet har först Svenska Arbetsgivarföreningen sedan efterföljaren Svenskt Näringsliv kunnat uppvisa ett imponerande resultat på nedersta raden, för att återigen tala med Sören Gyll. I hög grad kan man ta åt sig äran för en rad grundläggande förändringar av Sverige, vilka under 1970-talet framstod som närmast utopiska: svenskt EU-medlemskap, avreglerade finansmarknader, skrotade löntagarfonder, privata alternativ inom vård och skola, politiskt momentum för arbetskraftsinvandring med mera. Frågan är om någon motsvarande intresseorganisation i världen kan uppvisa en sådan resultatlista.

Detta är dock inte resultatet av kortsiktiga samförståndsstrategier och nattmanglingar med regeringsföreträdare i Rosenbad eller Villa Bonnier. Tvärtom är det resultatet av en uthållig principfast opinionsbildning kombinerad med saklighet, men även styrkan och förmågan att faktiskt konfrontera och visa vad principfasthet innebär i praktiken. Det organiserade näringslivets främsta samhällsinsats har varit att vidga spelplanen för debatten om företagande, företagens villkor och marknadsekonomins grunder. Detta har gjort det möjligt för andra aktörer, inom och utom politiken, att driva djärvare reformkrav på dessa områden.

Svenskt Näringsliv behövs som motor för samhällsförändring även i framtiden. Men det är tydligt att organisationen för att bli det först måste ta itu med några grundläggande frågor: För det första att formulera en långsiktigt hållbar idé utan att ta hänsyn till det för stunden politiskt korrekta. För det andra att återvinna det mod och den integritet som kännetecknat organisationen och dess företrädare det senaste kvartsseklet. För det tredje att leverera tydliga symbolfrågor för att åskådliggöra mål och färdriktning. För det fjärde att genom nya allianser göra sin agenda angelägen för fler. Dessa allianser får gärna bestå av socialdemokrater och fackföreningsföreträdare som tror på ökad tillväxt som enda medel att bibehålla och öka välståndet.

Företagsledare och företagare som åtar sig förtroendeuppdrag möts inte sällan av förklenande omdömen av dem som inte ställer upp. En organisation som Svenskt Näringsliv blir inte starkare än sina medlemmars mandat och stödet från stora ägargrupper såväl som de tusentals småföretagarna. Av ordförande och VD krävs i allra högsta grad det som krävs av den moderna företagsledaren – förmågan att övertyga och vinna anhängare.

Blair eller Ringholm? Valet av förebild och inriktning för framtiden borde vara enkelt för den insiktsfulle. //Anders Kempe och Anders Lindberg

Omöjligt för företag vända allmän opinion

”Once an idea becomes conventional wisdom, lobbing is often a waste of money”. Citatet är hämtat från en artikel i Financial Times. I artikeln finns flera exempel på hur svårt det är för företag att påverka en sakfråga när ”den allmänna opinionen” har bildat sig en uppfattning om hur frågan ska hanteras. När en majoritet av befolkningen tycker något, känner valda politiker att de måste tycka likadant. När processen väl har kommit dit är det svårt för företag att påverka, oavsett hur mycket pengar de kan plöja ner i olika kampanjer etc.

Anledningen till att en så tydlig allmän opinion bildas, är att det är jobbigt att gå mot strömmen och tycka annorlunda. Människor tenderar därför att söka sin ståndpunkt via dem de anser har trovärdighet, det vill säga forskare och läkare. Om sedan media plockar upp ”experternas” åsikter och kryddar dem med lite drama, kan de snabbt förvandlas till ”allmän opinion”. Det är ofta frågor som under lång tid funnits i periferin, men som via medias beskrivning fort förvandlas till skandaler, kriser, kontroverser.

Företag som vill ha möjlighet att påverka måste vara snabbfotade. De måste tidigt finansiera forskning och skapa kontakter med lokala aktörer/aktivister. När det gäller forskning är det primära inte att den ska komma fram till fakta som befäster företagets åsikter. Det är minst lika viktigt att en mängd olika synpunkter och forskningsresultat presenteras. Variationen och mängden åsikter förhindrar att ”en allmän opinion” i frågan sätter sig, vilket ökar företagets chanser att kunna påverka.

Väntar företag för länge, riskerar de att komma in i processen samtidigt som den uppmärksammas av politiker. Risken finns då att politikerna väljer att ”go with what the public have chosen to believe”, vilket ofta inte är i linje med vad företagen vill. //Anna Ovesdotter

EU-förslag om revisionsregler à la Americaine

Idag redogör Europakommissionen för sina planer att skärpa regelkraven inom corporate governance-området med förslag som kan ses som ett närmande till Sarbanes-Oxley-lagstiftningen i USA. Sarbanes-Oxley stipulerar bland annat registrering av revisorer, försäkran om finansiella rapporters riktighet, höjda straffsatser för bedrägeri, med mera.

Kommissionen kan emellertid inte stifta lagar inom brott- och straffrätt på nationell nivå. Kommissionen föreslår därför så kallade oversight boards i varje europeisk stat samt en central revisionskommitté med ansvar för detaljfrågorna i den nya lagstiftningen, enligt amerikansk modell.

Förslaget syftar även till fastställda krav på internationell redovisningsstandard i hela EU och möjligheter för enskilda medlemsländerna att ställa krav på rotation av revisorer. Förslaget skulle göra det möjligt för stater att tvinga företag att ha revisionskommittéer med oberoende medlemmar liksom avkräva en förklaring av ett företag som sparkar sin revisor. //Oscar Hyléen

När tar svenska företag sitt ansvar?

Vilket ansvar har livsmedelsföretag när de gäller den allt större andel överviktiga och feta människor som finns?

Vi har ett stort ansvar. Det verkar i alla fall Coca-Cola tycka. Företaget planerar ett forskningsinstitut som på global basis ska stödja forskning och utbildning inom hälsa och näringslära. För Coca-Cola, som på senare år utökat sitt produktutbud med juicer och vatten, är det naturligt att hälsoaspekten blir en allt viktigare del för företaget. Det säger Coca-Colas dietist till PR Week.

Den stora frågan är nu när något svenskt livsmedelsföretag som tillverkar mat och dryck med ett högt kalori-, fett- och/eller sockerinnehåll, inrättar något liknande? Hälsa, det vill säga att må bra av det man äter och dricker, är just nu den tydligaste konsumenttrenden i USA. Vi ser i Sverige att det är på god väg åt samma håll. Det är därför viktigt för företag att agera i frågan. Vi vet att många svenska företag har frågan på sin dagordning, men vem blir först med att tydligt kommunicera sitt ansvarstagande? Anna Ovesdotter

Ohälsosamma varumärken mäktigast

Vi har börjat vänja oss vid medias larmrapporter om allas vår försämrade hälsa. Nya begrepp såsom sockerberoende och fetmaepidemi är numera naturliga i snart vilket vardagssamtal som helst. Dokusåpor i såväl SVT som reklam-tv spinner på hälsotemat och visar deltagarnas vånda och glädje då de peppas till hälsosammare vanor. Återigen har det privata, denna gången vår hälsa, blivit politiskt och i och med detta diskuteras restriktioner och möjlighet att styra beteendet via skatter. Trots en rörande konsensus i debatten om hälsans betydelse kan det konstateras att tre av världens tio mäktigaste varumärken (enligt Business Week) marknadsför ohälsosamma produkter; Coca-Cola, McDonald´s och Marlboro.

Så även om det privata har blivit politiskt har ännu inte det politiskt korrekta fått oss att ändra våra privata vanor och ovanor. //Lena Hök

Hur ser framtidens McDonald’s ut?

Fastfood-varumärkenas roll och ansvar i förhållande till överviktsproblematiken fortsätter att debatteras på brandchannel.com. Genom några av de frågor som ställs i debatten tydliggörs den svåra balansgång som företag som McDonald’s och KFC står inför. Är det överhuvudtaget möjligt att ändra bilden av företaget/varumärket genom ett delvis eller helt förändra sitt erbjudande? Kommer varumärkets trogna konsumenter att acceptera det och fortfarande uppleva varumärkeslöftet som autentiskt eller kommer de att välja bort det för andra alternativ? Och vilka strategiförändringar kommer aktieägarna att acceptera i kvartalskapitalismens tidevarv?

Åsikterna går också häftigt isär kring frågan om fastfoodvarumärkenas erbjudanden bara är ett svar på konsumenternas efterfrågan eller om de de facto styr beteendet genom sin kommunikation och sin tillgänglighet. Att finns närvarande hos målgrupper, mentalt och fysiskt, är onekligen hörnstenar i ett framgångsrikt varumärkesbyggande och det är ju också något som exempelvis McDonald’s varit mästare på.

En av debattörerna pekar också indirekt, genom sitt eget synsätt, på en av de centrala utmaningarna som varumärkesleverantörerna inom traditionell fastfood nu står inför. Debattören menar att varumärkesbyggande delvis handlar om att få en konsument att fatta beslut på annat en rationella grunder. Den exploderande överviktsproblematiken och diskussionen kring ämnet ställer detta synsätt på sin spets. Vilket ansvar har egentligen varumärkesleverantörerna? Kan de fortsätta att förmedla känslor som glädje och gemenskap i sin kommunikation om produkterna samtidigt gör konsumenterna sjuka? Eller måste de börja utbilda, tala om risker och framför allt förändrar recepturer och portionsstorlekar. Frågorna är många och intressanta. Den inte allt för vågade slutsatsen är att några av världens absolut mest framgångsrika varumärken nu står inför sin mest utmanande period någonsin. //Daniel Nordlund

Konsekvens och trovärdighet

I januari 2002, bara några månader efter attacken den 11 september, sa Bush i ett möte med ledare för representanthuset och senaten att han aldrig skulle använda tragedin för politiska syften.

Nu kablas Bush återvalskampanj ut i amerikanska medier med budskapet ”A test for all Americans” illustrerad med bilder från just Ground Zero. En brandman som bär en bår draperad med amerikanska flaggan. Amerikanska flaggan vajandes framför resterna av tvillingtornen.

Förespråkarna för kampanjen säger att den visar det starka ledarskap som Bush visade den dagen och att den hyllar offren. Motståndarna tycker att den är smaklös och att ”there are certain memories and certain images that are sacred”. Och detta tyckte även Bush i januari 2002.

Att agera konsekvent och därmed trovärdigt, eller att utnyttja nationella tragedier för att till varje pris behålla makten, det är frågan. Men vad är svaret? /Linda Milestad

Strukturaffärer i telco sektorn

Strukturaffärerna duggar allt tätare i den internationella telco sektorn. Nyligen förvärvade amerikanska mobiloperatören Cingular (ägt av SBC Communications och BellSouth) konkurrenten AT&T Wireless, i konkurrens med bland andra Vodafone och NTT DoCoMo. Nu förefaller BellSouth finansiera affären genom att sälja sina latinamerikanska tillgångar. Tagare lär vara spanska Telefonica. Här hemma i Europa har spekulerats i bud på brittiska MMO2, ifrån såväl KPN och TIM som från NTT DoCoMo.

Konsolidering i operatörsledet är intuitivt logisk – skalfördelarna i samband med nätinvesteringar är enorma (Vodafone lär ha sänkt sina kostnader med över 30% genom att samordna inköpen för dotterbolagen), fasta utvecklingskostnader kan fördelas på fler användare och fördelarna av att erbjuda kunderna sk ”seamless services” över lands- eller regionsgränser är också lockande (för att bara nämna några exempel).

I USA har konsolideringen redan tagit fart. Frågan är om Europa kommer att hänga med. Ett möjligt problem i sammanhanget kan vara de betydande inslagen av statligt ägande i europeiska operatörer. Här avskräcker exemplet från flygindustrin. Trots mycket svag lönsamhet och betydande överkapacitet under lång tid, förefaller varje nation med självaktning vilja hålla fast vid en egen ”flagship carrier”…. Vi får hoppas att den europeiska telekomindustrin inte går samma öde till mötes. //Ylwa Häggström

Extreme corporate makeover

“Makeover” television has become an increasingly important feature of our popular-culture landscape. Corporate communicators and PR professionals should take a closer look at the way these metamorphoses are presented to and perceived by viewing audiences.

Every week Nordic viewers sit glued to the TV, entranced as teams of grooming gurus and fashionistas do their best to transform style-challenged Plain Jane and Joe Sixpack into modern, sophisticated and socially acceptable beings. In Extreme Makeover, for instance, people with “beauty deficits” subject themselves to plastic surgery and other invasive appearance-enhancing procedures. Not surprisingly, Extreme and several of its tamer counterparts, including the hit series Queer eye for the straight guy (Fab 5 in Sweden), have been a hot topic among sociologists, behaviorists and cultural observers. Unraveling the allure of these shows provides some interesting insights into who we are and how we process change.

Along for the ride
The viewing public is fascinated by the results of these makeovers, which producers neatly package at the end of the show in striking “before” and “after” shots. But the process itself plays an equally important role in our overall experience. We get clued into the—sometimes very painful and embarrassing—details that pave the road between point A and point B. We follow these people along every twist and turn of their journey. Then when it’s all over we crack a smile and maybe get a little choked up. They did it! They are completely new people with new lives and the world is at their feet.

Corporate makeovers, on the other hand, are much less public. Companies working to overcome “reputation deficits” caused by scandals and suchlike tend to board up the shop during the overhaul. Like Queer eye a team of corporate stylists—accounting and strategy consultants, public relations professionals and so forth—descends on these companies to whip them back into shape. But the stakeholding public, which in recent memory has seen and heard only bad news about the company, is shut out. Radio silence is imposed—that is, until the company has been fully rehabbed and is ready to show you its “after” shot.

Channel zapping
The problem is that stakeholders have been left to ponder the “before” shot for too long. Companies rarely give audiences a glimpse into the change process. The public becomes literally starved for information. Imagine, say, there was a six-month lull between episodes of Queer eye. The viewing public’s loyalty would, of course, erode and it would zap to a different channel. The same applies to corporate makeovers.

Once employees, the investing community and the wider public have gotten over the initial shock of a scandal, they naturally want to know how management plans to remedy the situation. But, perhaps more importantly, they want to be briefed on the company’s progress at regular intervals. Communicating this process is both healing and therapeutic, for everyone involved. Change is rarely pain-free and nobody expects magic-bullet solutions to complex challenges. Putting up a wall or meeting justifiable criticism with bunker-mentality outbursts and “No comment” only alienates and angers stakeholders.

Staying tuned
Corporate makeovers are interesting, gripping stories of leaders rising to the occasion. It’s about flesh-and-blood people recognizing and seizing opportunities for positive change. Hard-won success engages people and fires imaginations. A simple “before” and “after” shot won’t keep the stakeholding public “tuned in” for the next episode.

Reflektioner från förtroendekonferensen

Gårdagens förtroendekonferens i Svenskt Näringslivs regi bjöd kanske inte på så värst många revolutionerande nya idéer (vilket man inte heller ska förvänta sig på denna typ av evenemang). Samtliga talare diskuterade Förtroende som en grundförutsättning i affärsverksamhet. Jacob Wallenberg konstaterade att marknadens dom är hård när företag inte lever upp till moraliska grundkrav (exemplifierat av Arthur Andersens öde efter Enron-skandalen). Michael Treschow talade om vikten av ”ordning & reda” i företagen och redogjorde för den skrift som Svenskt Näringsliv delade ut på konferensen (Vägledning avseende ersättningar till VD och ledande befattningshavare), och Bengt Westerberg, bland andra, förkunnade att det är en illusion att tro att ytterligare lagstiftning kan lösa etiska problem (”det är inte lagstiftningen utan efterlevnaden som brister”).

Men några intressanta reflektioner kunde man ändå ta med sig hem. En av de mest intressanta gömde sig i en bild från Marcus Uvells, VD i Demoskop, presentation. Bilden illustrerade utvecklingen av allmänhetens förtroende för finanssektorn under de senaste dryga 15 åren. Under åren 1990-92 fullkomligt havererade förtroendet för branschen i spåren av finanskrisen. Idag, drygt 10 år senare, är förtroendet visserligen avsevärt bättre än 1992, men ännu långt sämre än 1990.

Lärdomen: Utför går det med blixtens hastighet – vägen tillbaka är både lång och mödosam! //Ylwa Häggström

SNS inleder storsatsning på forskning och debatt om massmedierna

Nu startar SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) ett särskilt medieforum med satsning på forskning och debatt om massmedierna. Det kommer att fungera som ett nätverk med representanter för olika grupper med beröringspunkter till media på olika sätt.

Idégruppen består av Viveca Ax:sson Johnson, vice ordförande Nordstjernan, Per Bystedt, vd Spray, Ingvar Carlsson, fd statsminister, Ove Joanson, ordförande Sveriges Radio och Susanna Hakelius Popova, frilansjournalist och författare.

Ordförande för idégruppen bakom projeket är Viveca Ax:sson-Johnson som till JKL Blog säger i en exklusiv kommentar: "Vad får det för konsekvenser för samhället om det visar sig vara journalisterna som är våra nya egentliga makthavare? Vem skall då kunna granska makten åt oss? Vad händer då med demokratin? Om saltet mister sin sälta -som det står i Bibeln - vad händer då?" //Anders Lindberg

Metablogg

Dagens IT-bilaga i FT toppar med att "Business logs on to blogging" [prenumeranter]. I förstasidesartiken konstateras att några företag till och med låter sina bloggar vara öppna för utomstående. Vi får väl hålla med.

De flesta bloggar är dock interna och en av de svåraste avvägningarna är att få en bra balans mellan ett okomlicerat och fritt meningsutbyte och styrd information. FT avslutar artikeln med att säga att det kanske är för tidigt att säga exakt hur webloggar passar in i förtagens kommunikationsstruktur, men att de har potential att förändra sättet företag kommunicerar internet och hur de interagerar med externa parter. //Lena Torlegård

Betydelsen av att förstå sin omvärld

”Medierna är talesman för tidens värdering” - så sade Robert Lundberg i SvD Näringsliv som i veckan skrev en artikel om Observer där han är koncernchef. Robert Lundberg berättar att han ser en utveckling där medierna i allt högre utsträckning både speglar och styr dagordningen i näringslivet.

Konsekvenserna är flera. Bland annat flyttar kommunikationsfrågorna upp i hierarkin från att tidigare hört till det som delegerades. Globaliseringen, som Robert Lundberg kallar ”den stora utjämnaren”, har lett till att varor och tjänster blivit allt mer lika. Bilden av företaget och det mediala avtrycket blir därmed allt viktigare att både förstå och kunna påverka. En slutsats är att allt som företaget gör måste prövas från en kommunikationssynpunkt, vilket bidragit till en radikal förändring av såväl företagens syn på sig själva som beslutsgången i bolagen under de senaste decennierna.

Artikeln i SvD sätter fingret på en central utmaning för varje kommunikationsansvarig. Större omvärldsskeenden behöver kunna uppmärksammas tidigt för att tas med i planeringen av den egna kommunikationen. Vissa ageranden som var okej igår är kanske inte okej idag. Vissa frågor som puttrar idag kanske kokar över imorgon. I vissa fall ställer det krav på planering och framförhållning för att kunna bemöta kritisk granskning. I andra fall kan det tydliggöra möjligheter till positionering som andra ännu inte tänkt på. //Robin Askelöf

Women in Communications Making No Progress in Breaking Glass Ceiling

The Center for Media Research has an interesting piece in its daily briefing. According to the third annual report on women leaders in 25 telecom, 18 publishing and printing, 11 entertainment, and 3 advertising companies, conducted by the Annenberg Public Policy Center of the University of Pennsylvania, women comprise 15% of executive leaders and 12% of board members in top communications companies - numbers virtually unchanged from the previous year.

Kathleen Hall Jamieson, Director of the Annenberg Public Policy Center, said "Companies that have fewer women in top positions also tend to have less women-friendly human resources policies. That creates a self-generating cycle, making it less likely that women will be able to move their way up."

FCC Commissioner Susan Ness said "The glass ceiling is firmly in place. With few exceptions, we have not moved beyond tokenism in the number of women in top leadership positions of communications companies." Have similar studies been done in Sweden? I wonder how our little egalitarian corner of the world shapes up when it comes to women's ability to "crack the glass ceiling." //Billy McCormac

For executive positions, the current report showed the percentage of women varied from 50% women (Scholastic Corporation) down to zero. Seven out of the 57 companies (12%) had no women. For boards, the range was from 31% to zero. 18% had no women on their boards. No company contained boards or executive teams that had a majority of women.

Additional findings:

- Publishing companies (18%) edged out telecommunications (16%) and entertainment firms (12%) for the greatest average percent of women in executive positions. The advertising firms had the lowest average number of women in executive positions (3%).

- Publishing companies tended to have more women on their boards than others, with women comprising an average of 18%. That was followed by telecommunications, advertising, and entertainment, which averaged 10%, 9%, and 8% respectively.

- In comparing just the telecommunications and entertainment industries over the last three years (the only industries for which three years of data were collected), the percentage of women on boards moved from 10% to 11% then back down to 10%. Women in executive leadership increased from 11% to 12% and then to 15%.

Fetmachocken

Om tjugo år kan drygt 2 miljoner svenskar ha diabetes. Idag är siffran en halv miljon. Det är den sk åldersdiabetesen som nästan ensam förväntas stå för ökningen och orsaken är den allt större övervikten bland svenskarna. På tjugo år har antalet feta svenskar fördubblats. Diabetesproblemen kommer som ett brev på posten. Forskare använder till och med en ny sjukdomsbeteckning, diabesity (diabetes + obesity) för att förklara fenomenet.

Dessa siffror talar ett tydligt språk. Det handlar inte längre om en tillfällig mediedebatt. Överviktsproblematiken kommer vi att få leva med länge. Om bantningsprofessorn Stephan Rössner får rätt kommer vi om tjugo år att stå där amerikanerna står idag med en andel överviktiga på mer än sextio procent.

Båda tabloiderna ägnar också ämnet stor uppmärksamhet idag. Aftonbladets artikel är ett totalangrepp på livsmedelsindustrins allt större förpackningar som lurar oss att äta mer än vad vi behöver. ”Du skulle kunna limma fast den extra chipspåsen direkt på midjan, för det är där den hamnar”. Expressen väljer att alarmera om diabetesökningen.

Många aktörer, även utanför dagligvarubranschen, funderar säkert nu som bäst på om och hur de ska ta position i förhållande till ämnesområdet. På brandchannel.coms diskussionsforum är kommunikationen kring dessa produkter och varumärken en het fråga denna vecka. ”Ät en cheeseburgare och du blir gladare. Drick en cola och du blir glad”. Frågan är hur länge dessa budskap eller löften som vi under lång tid matats med håller? Slutsatserna som dras i debatten är att det kommer att krävas en mer trovärdig kommunikation men också – självklart – mer hälsosamma alternativ för att lyckas i framtiden. //Daniel Nordlund

U R Fired :-)

In one of the most insensitive internal communications initiatives in corporate history, South Korea’s third- largest credit card issuer fired 25 percent of its workforce via mobile phone text messages (SMS) on Friday. "The management sent messages early this morning, only to those being fired," a union member said over the telephone. "What a convenient world we live in -- for the management that is." Read the Reuters article here. Unfortunately, this isn't the first time.
"Dozens of former employees looted offices of the personal injury claims firm The Accident Group after being told by text message that they had lost their jobs. Offices in Manchester, Birmingham and Liverpool were ransacked by staff, who carried off computers and other equipment. Staff had received three text messages on their mobile phones, warning them that they should not go into work, that their final salaries could not be paid and that a full explanation would be given by e-mail. [One witness:] "I could hardly believe what I saw. There were people walking out of the office with computers. One chap quite high up in the company had loaded up his car with laptops and driven off." //Billy McCormac