JKL Blog

Kamp för läkemedelsbolag i Europa

Debatten om de europeiska läkemedelsbolagens framtid har gått het i sommar. AstraZenecas utvecklingschef Martin Nicklasson mötte hård kritik när han varnade för att de svenska landstingens spariver och skeptiska inställning till branschen kan leda till att forskningen flyttar till andra länder. Samgåendet mellan Sanofi-Synthélabo och Aventis skapar världens tredje största läkemedelsföretag och motiveras också politiskt av att Europa får ett starkt läkemedelsbolag som kan stå emot de amerikanska jättarna.

Nu kommer ytterligare vittnesmål från branschen. Den gamla Pharmacia-chefen Fred Hassan säger (enbart för prenumeranter) i helgens Financial Times att han nog räddade Pharmacia och Upjohn genom flytten från London till New Jersey 1997. Europa riskerar att förlora sin läkemedelsindustri till följd av statliga priskontroller och myndigheternas inblanding, anser Hassan.

Räddningen blev inte långvarig. Pharmacia är sedan 2002 en del av amerikanska Pfizer, världens största läkemedelsbolag. //Lena Torlegård

I skandalernas kölvatten - rätt rykte allt högre på VD:ns agenda

Företagsledarnas intresse för att skapa ett gott anseende har ökat markant under senare år. Det framgår av en färsk rapport från det brittiska opinionsundersökningsföretaget MORI. Rapporten, som bygger på en undersökning från 2003, visar att 48 procent av de tillfrågade företagsledarna och styrelsemedlemmarna i bolagen på FTSE top 500 anser att image och anseende är de viktigaste kriterierna vid bedömning av andra företag – före andra väsentliga bedömningsgrunder såsom finansiell utveckling samt produkt- och tjänstekvalitet.

1983 visade endast 8 procent i samma målgrupp ett liknande intresse för ryktes- och förtroendefrågan.

Sett ur ett investerarperspektiv är rapportens resultat välkommet. De analytiker som vill vara i närheten av företag vars VD:s trovärdighet ifrågasätts i media är av naturliga orsaker relativt lätträknade. Det finns helt enkelt för många andra, tryggare placeringsalternativ för att genomsnittsanalytikern ska riskera sitt jobb på grund av att han chansade och kysste fel groda. //Lars Mattsson

När blir medborgarens behov grunden för e-tjänster inom hälso- och sjukvården?

”Medborgarens behov”, ”Patienten i centrum”, är exempel på de mantran som uttalas när förändringar eller nyheter inom e-tjänster introduceras inom hälso- och sjukvården. Men hur ser det ut i verkligheten? Kan medborgaren i dag följa sitt eget ärende i sjukvårdsprocessen? Vem äger patientjournalen – patienten eller vårdgivaren? Och vad har elektroniska system medfört i form av öppenhet och minskad administration?

Att det bara i SLL finns kring 26 olika journalsystem kanske är en indikator på att det kan vara problematiskt för en patient att själv ha tillgång till sin journal. Här krävs att staten tar ett ökat ansvar, uppmanar nyckelpersoner inom IT i vården den nya vårdministern Ylva Johansson. På kravlistan till ministern stå exempelvis att införa ett elektroniskt id för alla medborgare på nationell nivå och att se över lagstiftningen kring patientinformation.

Hälso- och sjukvården är ett av de områden som berör alla medborgare, som konsument, som anhörig, som patient eller professionellt. Inom EU har det gjorts en tidsplan för hur IT-stödet inom vården ska utvecklas. Under år 2005 ska alla medlemsstater ha utvecklat en nationell strategi för e-hälsa. I England har man redan satsat över 80 miljarder kronor på att utveckla nationella IT-satsningar. Det nationella projektet kommer att ha satsat närmare 230 miljarder kronor år 2010. Målet är att alla britter ska kunna ha tillgång till sin egen journal elektroniskt och en betydligt mer flexibel hälso- och sjukvård jämfört med i dag.

Att staten måste ta ett större ansvar för att utveckla e-tjänster inom hälso- och sjukvården, även finansiellt, är en tydlig internationell trend. En trend som utan tvekan kommer att sätta spår i den svenska politiken. //Mia Enayatollah

Republican National Convention shuns bloggers?

B.L. Ochman's Whatsnextblog notes that with just a week to go before the Republican National Convention is to get underway in New York "only 20 people are planning to blog the event -- vs. 120 who blogged the Democratic Convention last month, according to Cyberjournalist. Two of the blogs are by NYU Journalism Professor and media critic Jay Rosen. Also among the bloggers are David Adesnik of OxBlog and Scott Sala for Slant Point."

Why were so few invited? There is definitely no shortage of conservative/Republican bloggers. Have convention organizers neglected to cultivate relationships with key and influential bloggers in the run-up to the event?

The Wall Street Journal reports that "the official blogger group will number about 15, a tiny fraction of the estimated 15,000 journalists expected, and less than half the size of the accredited Boston blogger set. 'That's just the number we landed on,' said convention spokeswoman Alyssa McClenning. She wouldn't discuss how convention planners chose the group, but said the bloggers 'reflected a mix of ideologies.' Adding to the blend are some delegates and traditional journalists who also plan to blog from the convention.

"In the accreditation process, Republican convention organizers invited particular bloggers, while the Democrats used applications. But the result is the same: a lot of home-team support. Most Boston bloggers were solidly in the John Kerry camp, while most New York bloggers plan to vote for President Bush. A handful of centrist bloggers are attending both."

Low blogger turnout at the RNC can only cement the party's stodgy, fuddy-duddy image. What's more, one-sixth the number of bloggers covering the event translates to one-sixth the coverage (depending on the readership of the blogs involved, of course). RNC organizers can't afford to ignore the reach and increasing influence of the blogosphere. In a presidential race that could go either way, every vote counts. //Billy McCormac

Vem tjänar på OS?

Varför ska man arrangera ett sommar-OS? Alla seriösa studier har ju visat att samtliga sommarspel i modern tid har gått med förlust. Bilden av spelen i Aten är redan fläckad. Inför spelen avlöste reportagen varandra om förseningar i byggarbetet och strejker bland byggjobbarna. Inte mycket utrymme blev kvar att berätta att spelen äntligen hade fått komma hem.

När det sedan äntligen var dags för invigning hade världspressen sitt fokus på två sjukhussängar. Där låg två glorifierade nationalhelgon och gömde sig – med skorna på – och högst några skrubbsår.

Frågan är: Kommer varumärket Aten-OS någonsin att repa sig och ge arrangörerna och Grekland den skjuts som man naturligtvis räknat och hoppats på. Runt denna fråga debatteras det för närvarande på brandchannel.com. Åsikterna går isär om det, för en stad med stor turistpotential, verkligen lönar sig att arrangera ett sommar-OS. För halva summan skulle man kunna åstadkomma nödvändig upprustning av såväl staden som dess infrastruktur och sedan fokuserat locka turister, menar en av debattörerna. En annan menar att OS ger en stad och ett land en unik möjlighet att lyfta sig över mängden. Där ligger det stora värdet. Slutligen pekar en tredje röst på att ett OS tar flera decennier att räkna hem. Det är en intressant tanke. Frågan är bara om någon associerar en stad med ett OS mycket mer än ett eller, under de bästa av omständigheter, två decennier.

För sponsorerna är OS definitivt en positiv investering. Men de ser också till att med alla medel skydda värdet av sin investering. På arenan får det bara finnas rätt läsk. Inga t-shirts med fel företagsnamn är tillåtna. Dessa regler har sponsorerna tvingat fram och därför visiteras också alla i publiken.

Här ligger den stora skillnaden, som jag ser det, mellan arrangörernas och sponsorernas möjlighet att skydda sina respektive varumärken. Själva arrangemanget kan hjälpligt skyddas säkerhetsmässigt. Kampen mot dopingen däremot vet vi går knackigt. Men, vad händer efter spelen? Hur skyddar sig staden då mot att OS-varumärket inte svärtas? Det är lätt att ställa frågorna men som vanligt svårare att ge svaren. Klart är i alla fall att bygga och vårda OS-varumärket är en extremt krävande process som måste inbegripa förberedelsetiden och livet efter OS. //Daniel Nordlund

Vägledning i svenskhet

Finns det något som kan kallas svensk kultur, och i så fall, vari består den? Det finns otvetydigt drag som i all sin generaliserande form kan kallas svenska, och som noggrant studeras av dem som försöker smälta in och bli en del av Sverige. I en läsvärd artikel i senaste numret av Gringo, diskuterar författaren Göran Hägg fenomenet. Han menar att det finns värderingar som måste anammas av den som vill nå svenskhetens kärna - däribland en överdriven respekt för lag och ordning. En annan värdering är kärleken till naturen, som också författaren Ana Martinez skrivit mycket om i sin bok om integration som utkom förra året.

Hägg hävdar också, vilket jag är benägen att instämma i, att svensken bär ett unikt drag av besserwisser-attityd med sig och tror att det finns svenska värderingar längst inne i alla människor som bara behöver hjälpas på traven. Svensk biståndshistoria bär flera uttryck för denna mästrarvilja; som ett exempel nämns en svinfarm i Tunisien som skulle anläggas för att förbättra matvanorna.

Det finns således överdrifter - och skådespelaren Helge Skoog är en av dem som i teaterform lysande lyckats åskådliggöra kulturkrockarna. Den lilla arga mannen i för trång träningsoverall som i ilska sprungit upp för trappan sju våningar för att återlämna luddet från torktumlaren till den invandrarkvinna han är säker på har lämnat det efter sig är en fullträff. "Våra tvättstugor är som ert Mecka!", ryar han och informerar faktiskt om en av de där oskrivna reglerna som bara finns.

Det finns ingen manual för vilka kulturyttringar som är skrivna i sten, och vilka som kan kompromissas med. Varje tvättstuga får hitta sin ordning, varje föräldramöte sin samtalsform. Men att våga prata om skillnaderna, om än med alla reservationer för generaliseringsidioti, är ett första steg. //Tove Lifvendahl

Blogs enter the classroom

The New York Times writes that last spring, "when Marisa L. Dudiak's second-grade class in Frederick County, Md., returned from a field trip to a Native American farm, all the students wanted to do was talk about what they saw. But instead of leading a discussion about the trip, Mrs. Dudiak had the students sign on to their classroom Web log."

Classroom Web logs, or blogs, many of which got their start in the last school year, are becoming increasingly popular with teachers like Mrs. Dudiak as a forum for expression for students as young as the second-grade level and in almost any subject. In the blogs, students write about how they attacked a tough math problem, post observations about their science experiments or display their latest art projects.

For teachers, blogs are attractive because they require little effort to maintain, unlike more elaborate classroom Web sites, which were once heralded as a boon for teaching. Helped by templates found at sites like tblog.com and movabletype.org, teachers can build a blog or start a new topic in an existing blog by simply typing text into a box and clicking a button.

Such ease of use is the primary reason that Peter Grunwald, an education consultant, predicts that blogs will eventually become a more successful teaching tool than Web sites.

"School Web sites are labor-intensive and are left up to administrators and teachers," said Mr. Grunwald, whose consulting firm in Washington focuses on the technology link between home and school. "With blogging intended to be a vehicle for students, the labor is built in. The work that is required to refresh and maintain an interesting blog is being provided by students."

One way teachers say they use blogs is to continue spirited discussions that were cut short or to prolong question-and-answer periods with guest speakers.

"With blogs, class doesn't have to end when the bell rings," said Will Richardson, supervisor of instructional technology and communications at Hunterdon Central Regional High School in Flemington, N.J., who maintained blogs for two journalism classes he taught last year.

Teachers say that the interactivity of blogs allowed them to give students feedback much more quickly than before.

"I used to have this stack of hard-copy journals on my desk waiting to be read," said Catherine Poling, an assistant principal at Kemptown Elementary School, also in Frederick County, Md., who ran a blog last year when she taught third grade at a nearby school. "Now I can react to what they say immediately, and students can respond to each other."

What, then, does this have to do with PR? Blogger Matthew Podboy ties in Poling's above-cited comment to the evolution of the press release: "Now here's the question - who's ready to predict when the press release - as we know it today - will disappear as a result of new communication vehicles like blogs and wikis? One year? Three years? In the short term, blogs and wikis will force PR consultants and communication folks to sharpen their releases and raise the bar on what constitutes "news." That's good for everyone. Who knows, over time they may disappear altogether. I mean, hey, we used to hand write releases and blast fax them on launch day, too."

I, for one, won't begin chiseling a tombstone for the press release, especially in the Nordic region where blog penetration remains fairly anemic. However, one can't ignore the breakneck pace of blog and RSS adoption in the United States. Nordic PR pros should pay close attention to these developments, particularly in light of the fact that fifth graders (!) and education professionals have begun to recognize the benefits afforded by these new vehicles. //Billy McCormac

Fler motgångar för Google

Gruset i Googles IPO-maskineri låter sig inte så lätt sopas undan. Den inledningsvis så upp-haussade introduktionen förefaller nu stöta på allt fler bekymmer. Vi noterade härom veckan kritiken från institutionella investerare, som ansåg informationen kring bolaget undermålig. Därefter har bolaget hamnat i blåsväder för en intervju i Playboy som möjligen stred emot SEC:s regler för hur och vad man får kommunicera i nära anslutning till noteringen.

Nu förefaller även intresset för aktierna betydligt svalare än vad som tidigare förutspåtts. Enligt WSJ.com tvingas Google idag sänka det förväntade prisintervallet till 85-95 dollar, från tidigare 108-135 dollar. Vidare har också det antal aktier som ska säljas ut av befintliga ägare halverats. Båda två tecken på väsentligt lägre efterfrågan på aktierna än väntat får man förmoda.

Som JKL Blog konstaterade tidigare; idag är stringent och högkvalitativ kommunikation ett minimikrav för att framgångsrikt notera ett bolag på aktiemarknaden. Även när bolaget i fråga är en vitt omtalad framgångssaga! //Ylwa Häggström

Ger ett gott CSR-arbete ett starkt varumärke?

Det är en fråga att ställa sig efter att ha studerat JKLs varumärkesundersökning 2004. Nästan nio av tio i undersökningen säger att CSR är viktigt eller mycket viktigt för deras eget varumärkesarbete.

Det är tredje gången som undersökningen genomförs. Första gången, när den nya ekonomin precis hade nått sin överhettade kulmen, stod frågan om kännedom i fokus. ”Syns du inte så finns du inte”, var mottot på allas läppar, något som naturligtvis även gladde många kommunikationskonsulter och reklamare.

För två år sedan, mitt under stålbadet och när den andra undersökningen genomfördes, kunde ett tydligt skift märkas. Besluten om företagsvarumärket hade på allvar blivit en strategisk ledningsfråga. Denna tendens har förstärkts ytterligare i årets undersökning. Men vad som framför allt är intressant är den starka fokusering som finns på CSR. För två år sedan hade fortfarande närmare hälften av de intervjuade befattningshavarna en neutral inställning till CSR kopplat till sitt varumärke.

I år, i skuggan av förtroendekriserna, står nästan ingen oberörd, tycks det. Och självfallet krävs ett väl genomtänkt och långsiktigt arbete med CSR-frågor. Men det ligger en uppenbar fara i att likställa det med varumärkesbyggande åtgärder. Varumärket byggs genom att leverera på ett särskiljande löfte som svarar mot ett behov hos målgruppen. Att primärt bygga det på ett CSR-löfte riskerar att gå väldigt fel. Vi ser en tydlig utveckling i att CSR är på väg att bli en självklarhet, en hygienfråga. Därför är det framför allt upptäckta brister som kan ställa till det för företagets anseende. //Daniel Nordlund

Läs mer om undersökningen i den bifogade pdf:en

Politisk fundraising - fungerar det i Sverige?

I USA blir det ett allt vanligare fenomen att samla ihop ekonomiska medel till politiker över nätet. Mike Madden skriver i Indystar.com hur "påloggade" aktörer har upptäckt bloggen som verktyg för denna verksamhet. Howard Deans kampanj var möjligen en pionjär i detta avseende.

I Sverige är det än så länge ganska försiktiga försök som görs - partierna använder traditionella metoder (läs brevutskick och tryckta foldrar). Socialdemokraterna gör på sin hemsida reklam för Kampfonden som startade 1976, där insamlade medel går in i den direkta verksamheten. Moderaterna har flera stödklubbar och startade efter valet 2002 (inte minst mot bakgrund av resultatet och den påföljande neddragningen i anslag) en särskild fond - Rosenbadsfonden - med syfte att samla medel för maktskifte 2006.

Verktygen finns för att experimentera ytterligare, men kulturen saknas - än så länge. Så länge svenskt förenings- och folkrörelseliv har sina största intäkter från staten, kommunen och landstingen via diverse stöd, bidrag och anslag, kommer incitamenten för partier att förbättra sina insamlingsmetoder att vara tämligen marginella. Personvalsinslaget kan förhoppningsvis även i detta avseende tjäna som mental murbräcka. //Tove Lifvendahl

Spin preferable to objectivity?

PR Watch posted an interesting article yesterday:

"The ascendancy of 'news' with an attitude - a spin, a bias - is undeniable," reports Newsday, which cites Fox News Channel, Air America Radio, Fahrenheit 9/11 and the Drudge Report as examples. The director of the Pew Research Center for the People and the Press is worried: "If news choices are increasingly driven by partisanship, either because they're biased or because they're perceived to be biased, then I think the risk is that people will turn inward. They're going to be exposed to fewer things that may challenge their points of view. And it would make sense that this is not an especially good thing for a democracy."

Not only is this not a good thing for democracy, it's downright boring. Relying on a media diet based wholly on content geared toward reinforcing one's staunchly held beliefs is tantamount to subsisting on bread and water.

Scott Libin, director of development and a professor of journalism ethics at the Poynter Institute in St. Petersburg, Fla, said: "People now seem to be saying, 'Agree with me and I'll watch you or I'll listen to you, and I might even make you my exclusive source.'"

An increasingly partisan, right vs. left media landscape means that people will have to make active choices if they intend to maintain a "well-rounded media diet." So far Sweden has no news organizations with polemical content as a busines idea. Time will tell, though, if the country's political and media culture will allow such an evolution to take place.

Var stannar slanten?

(The following post was written by guest blogger Nicklas Lundblad, a researcher in informatics, blogger, writer and the vice president of the Stockholm Chamber of Commerce, new technologies. He is a member of several expert groups and has written several articles, two books and a number of pages on information technology and law. //Billy McCormac)

Kräftmånen hänger tung över Rosenbad. Statsministerns bord fylls av viktiga ärenden. Samtidigt håller något katastrofalt på att hända. Under sommaren har vi hört att allt fler unga värjer sig mot politiskt
engagemang – åtminstone i de klassiska former som erbjuds: de politiska partierna.

Det är knappast särskilt märkligt. Om politiken skall engagera måste den bära ett ansvar. Politiken bygger på ansvaret, och ofta nog också på det personliga ansvaret.

När president Truman satte upp en skylt på sitt skrivbord där det stod att läsa att ”This is where the buck stops” gjorde han bara vad varje politiker måste göra för att tas på allvar. Han sökte ansvar för att kunna omvandla det till förändring.

Den politiker som inte vågar ta ansvar, kan inte heller driva politik. Ansvaret är förändringens bränsle.

Svensk politik under socialdemokratin präglas av en makaber freudiansk förträngning av ansvaret ut i kommittéer, strategigrupper och myndigheter. Vem har ansvaret för IT-politiken? Tja, inte är det
ministern. Hon pekar istället på e-delegationer och it-politiska strategigrupper. Vem har ansvaret för att fängelserna idag är de enda platser där medborgarna sannolikt inte träffar på brottslingar? Inte är
det ministern inte (han ansvarar för sommarprogram och fotbollskommentarer, verkar det som)! Det är kriminalvårdsstyrelsen och de enskilda fångvaktarna.

Den här synen på ansvar har naturligtvis fördelar för det politiska djuret. Ansvar ger makt, men också sårbarheter. Den som inte får något ansvar kan knappast heller klandras för några förändringar, och
ansvarsminimeringen är en politiskt rationell gest – i det korta loppet. Samtidigt som den enskilde politikern kanske gör kortsiktigt klokt i att minimera sitt ansvar (särskilt i ett land som i Sverige är det tycks
finnas så mycket ansvar som ingen tar, tar man litet kanske man får allt!), är makroeffekten av detta judoliknande ansvarskastande på olika aktörer att det politiska systemet förlorar i /legitimitet/.

Max Weber påpekade att legitimitet kan bygga på tre olika grunder: tradition, rationalitet och karisma. Alla är beroende av ansvar. Om traditioner som partier i det politiska systemet skall kunna upprätthållas måste någon känna ansvar för dem. Om vi skall acceptera rationella argument måste någon känna ansvar för att öppna och driva det offentliga samtalet och den offentliga debatten. Den politiska ledare som vill ha karisma gör klokt i att faktiskt våga ta ansvar.

Motsatsen till ansvaret är den politiska feghet som kännetecknar den en gång så förändringsvilliga socialdemokratin. Allt väl så, om det ger väljarna skäl att avlägsna regeringen från makten, kanske någon tycker. Problemet med den politiska fegheten är att den inte slår mot partier eller politiker, utan mot politiken som sådan.

Politikerfegheten driver politikerföraktet, om det är rätt ord. Vad vi ser i Sverige är inte ett politikerförakt i ordets egentliga bemärkelser – vi föraktar inte våra politiker. De föraktar sig själva, och uttrycker
detta självförakt genom att vägra ta ansvar. Politiken förlamas.

Det senaste dråpslaget mot det personliga ansvar som politiken kräver är förslaget om att inrätta en särskild myndighet som skall EU-ntusiasmera medborgarna. Själva tanken på att vår tids största politiska projekt –
med sina implikationer för freden, ekonomin och medborgarnas liv – skulle kunna förträngas till en myndighet är lika motbjudande som bisarr. Tänk om Göran Persson kunde ställa sig upp och slå näven i
bordet samtidigt som han sade:

”Nej ni. Det europeiska projektet är vårt ansvar som politiker. Det är här som slanten stannar!”

Men det kommer knappast att hända. Den politiska hösten inleds istället med att Ylva Johansson, som slösat bort hundratals miljoner av skattebetalarnas pengar, får ett nytt jobb av statsministern. Hennes
meriter? Med tanke på vad hon har gjort kanske hon i alla fall har svart bälte i ansvarsjudo. Oavsett hur det går kommer det inte att vara hennes fel.

Kräftmånen hänger tung över Rosenbad. På statsministerns bord finns inga skyltar som uttrycker viljan att ta ansvar. Slanten rullar håglöst vidare, i ensamhet. //Nicklas Lundblad

Timing is everything

Politiker ska ju vara folkliga, särskilt socialdemokratiska politiker. I Svenska Dagbladets TV-bilaga kan man läsa att justitieminister Thomas Bodström ikväll talar ut i TV4:s sommarprogram "Helt ärligt" om hur det är att vara "regeringens snygging". Vad kan vara mer folkligt? Men när det gäller kommunikation är timingen nästan lika viktigt som innehållet i budskapet. Det som ena veckan är "folkligt" kan en annan vecka - efter upprepade rymningar från kriminalvårdsanstalter exempelvis - lätt få ett löjets skimmer över sig.

Efter rymningarna från Hall anklagades justitieministern av den borgerliga oppositionen för att "mest kommentera fotboll". Att i detta läge välja att tala ut om "livet som regeringens snygging" kan vara ett bra sätt att servera kritikerna ytterligare ammunition. Gränsen mellan "folkligt" och "fånigt" kan vara hårfin... Som sagt, timing is everything. //Ylwa Häggström

Kan rymningarna frigöra nödvändiga resurser?

”Bra att Tony rymde” skrev kriminalvårdaren Nina Lindblad i SvD 4 augusti som hoppades att rymningen skulle bli en väckarklocka för hur överbelastningen skapar en situation som är ohållbar. Såväl rymningarna/fritagningarna från Hall som Norrtälje belyser toppen på ett isberg – hur rättsväsendet inte prioriteras som det borde. Och allmänheten reagerar med rätta.

Det handlar inte bara om det som går att läsa om i siffror, 9 av 10 vardagsbrott som aldrig klaras ut, långa utryckningstider som Polisförbundet nyligen visade i en undersökning, utan en anpassning i hela samhället till en högre acceptans för kriminalitet. Att inget händer när det blir inbrott i källaren eller bilen har vi redan vant oss vid. Den som lämnar in en polisanmälan för sådant som vi talande nog har börjat benämna ”vardagsbrott” förväntar sig inget resultat, utom möjligen en försäkringsersättning. Först när brottslingar som vi får namn och ansikten på, plötsligt finns ute i det fria, reagerar vi på samma sätt som vi borde göra för de s k vardagsbrotten – med rättmätig ilska.

Men man behöver inte agera vare sig batonghöger eller mjäkvänster för att förstå att det behövs båda delar. Både ett tydligt straff vars syfte är att markera det orätta i handlingen samtidigt som andra medborgare skyddas, samt en möjlighet för brottslingen att sona brottet och få verktyg att återvända till samhället som en hederlig och accepterad person. Det är inte omöjligt att kombinera de båda, tvärtom förutsätter de varandra.

Självklart har justitieministern ett ansvar, liksom hela regeringen. Makt innebär ansvar. Men den utredning som nu tillsätts, kan inte sluta i ett konstaterande av det vi redan vet. Den måste klarlägga även det som bygger grunden för den rättsröta som möjliggör rymningar på löpande band – för lite resurser i polisen för att kunna jobba förebyggande (och förhindra att människor blir kriminella), vara synliga, vara fungerande myndigheter (sluta använda barn till invandrare som tolkhjälp till exempel pga resursbrist), för dåliga möjligheter till psykvård för dem som behöver (jo, vi skulle behöva låsa en hel del för tvångsvård som efter psykreformen springer ute och inte kan ta hand om sig), för undermåliga möjligheter till ett vettigt ”återinträde” i samhället för dem som suttit inne (vi har hög andel återfallsförbrytare) och som inte har turen att möta organisationer som KRIS – och allt det där kräver vid sidan av effektiva förvaltningar och smart hushållande i budgeten – också prioritet. Vilket innebär ökade resurser.

”Att prioritera” betyder på politiskt fikonspråk ”vi säger att det är viktigt för att folk vill höra det” men måste i realiteten börja betyda ”vi sätter det här området före andra”. Att såväl straffdelen som vårddelen inte fungerar tillfredsställande är ställt utom allt tvivel. Det finns många som vittnar om. Och hur man ska tolka det pikanta faktum att Saddam Hussein hoppas komma till ett svenskt fängelse finns det säkert flera uppfattningar om. Det är förmodligen inte lönen som drar.

Men färre talar om hur det ska bli bättre. Och justitieministern väljer fel strategi om han ger sig in i defensiva svaromål mot oppositionen, som förutsägbart kräver avgång. Bodström är skyldig att anstränga sig mer. // Tove Lifvendahl

Bra information förutsättning för lyckad börsnotering

Förväntningarna på, och intresset kring, Googles börsnotering har varit enorma. Det indikerade prisspannet innebär ett marknadsvärde på internetsökmotorn på över 30 miljarder dollar (närmare 230 miljarder kronor -- som jämförelse är Ericssons börsvärde idag knappt 330 miljarder kronor). Även om bolaget så här långt har varit en smått fantastisk framgångssaga, kan värderingen inte direkt sägas vara försiktig. Grundarna, som gillar att göra saker "annorlunda" (om detta vittnar bland annat den okonventionella IPO-processen), framhåller dock att Google inte är något "vanligt företag".

Det må vara hänt. Men mycket vatten har flutit under broarna sedan år 2000 stod tryckt i almanackorna och man kunde börsintroducera en dröm. Och såväl Financial Times som Wall Street Journal har i dagarna noterat att det smugit sig in lite grus i Googles IPO-maskineri. Under det pågående roadshow-arbetet har det hörts alltmer kritik från potentiella investerare. De efterlyser mer detaljer kring bolagets verksamhet, strategi och konkurrensbild, och menar att den bristfälliga informationen inverkar negativt på deras intresse för aktierna och det pris som de kommer att vara beredda att betala.

Tiderna är förbi då det räckte med udda klädsel och lite "internet hype" för en lyckad börsintroduktion. Även framgångssagor som Google måste numera komplettera med genomtänkt och bra information om verksamheten och visionerna. //Ylwa Häggström

The unswoosher – ännu ett varumärke?

Den antikommersialistiska organisationen Adbusters har precis lanserat sitt senaste vapen i kampen mot de stora varumärkesimperialisterna. Med sin loggafria sportsko, ”the Blackspot sneaker”, vill man dela ut en bredsida mot sitt hatobjekt No 1 – Nike.

Frågan är om de lyckas? Lundafilosfen Magnus Jiborn är tveksam och förklarar varför i en mycket läsvärd understreckare i SvD den 8 juli. Om Adbusters väljer att skydda sig mot plagiatörer har de också erkänt sitt eget antivarumärkes värde. Om de å andra sidan väljer att avstå står konsumenten utan garantier kring produkternas ursprung. I princip skulle en plagierad blackspot-produkt kunna vara tillverkad under vidrigast möjliga omständigheter.

Ur detta resonemang tar sedan Jiborn avstamp när han på djupet penetrerar varumärkets funktion i det moderna samhället och frågan om förtroendet. Ingen torde vid det här laget ha kunnat undgå att varumärkesdebatten de senaste åren nästan enbart handlat om just förtroenden.

Jiborn menar att ett centralt element i förtroendet är det intresse som finns mellan två parter att upprätthålla en ömsesidigt gynnsam relation. Genom att varje enskild transaktion ingår i en större väv av långsiktiga sociala relationer kommer värdet av framtida samarbete att smitta av sig på parternas handlingsmotiv i nuet

För att förtroendet ska vara rationellt krävs samtidigt att det finns en möjlighet att utkräva ansvar. Här ligger varumärkens värde, menar Jiborn. De utgör den enda verkliga hållhake som vi har på de allt mer globaliserade företagen. Trots alla förföriska löften och locktoner från varumärkesleverantörerna är ändå repressionsmöjligheten att föredra fram den helt varumärkesfria världen där möjligheten saknas, konkluderar han avslutningsvis. //Daniel Nordlund