« September 2004 | Main | November 2004 »

10/29/2004

Skandias punktering

Skandia meddelade idag fredag att man har nått förlikning med Skandias förre Finanschef Ulf Spång. Båda parter uppger att man är nöjda med uppgörelsen och att man nu kan sätta punkt för denna tvist. Men frågan är vem som är vinnare i detta och om uppgörelsen verkligen blir den punkt man önskat.

Det var i maj i år som Skandia gick till skiljedomstolen med krav på Spång på minst 100 miljoner kronor. Spång var den av de fläckade direktörerna som starkast bestred kraven mot sig och ivrigast hävdat sin oskuld. Men nu har man alltså nått en förlikning. I pressmeddelandet från Skandia uppger man att Spång i uppgörelsen har avstått från 45 miljoner i pensionsförmåner. Å andra sidan ger Skandia åter Spång rätt till sina avgångsersättningar och åtar sig att betala en del av Spångs ombudskostnader.

Av de två stora frågorna bonusprogrammen och lyxrenoveringarna bidde det dock intet. Lyxrenoveringarna uppges inte ha belastat vare sig Skandia eller Diligentia och dessutom hyr Skandia nu ut lyxvåningarna till ”en hyra som kompenserar Skandia för de kostnader som lagts ned på lägenheten”. Dyrt med andra ord. Vad gäller guldkalvarna Sharetracker och Wealthbuilder, de två programmen som lär ha givit Spång och Petterson bortåt trehundra miljoner, så lägger Skandia helt enkelt ned sina krav på Spång för guldkalvarna.

Summa summarum verkar Spång vara vinnare i denna uppgörelse. Men är han därmed rentvådd? Skandias vice styrelseordförande Björn Björnsson säger sig vara glad över att kunna lägga detta bakom sig och att det är bra för aktieägarna. Frågan är hur många aktieägare som gläds över uppgörelsen. Och framför allt undrar man om detta verkligen är ett avslutat kapitel.

I krishanteringsteorins grunder betonas vikten av att sätta punkt för en kris. Skandia har knappast varit ett skolboksexempel på hur en kris ska hanteras och även i detta fall så verkar man missbedömt punkteringen. Många frågor hänger fortfarande i luften och flera tvister återstår att lösa innan sista punkten kan sättas.

Sannolikt kan vi vänta oss en multipunktering… /Mårten Lyth

October 29, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (0) | TrackBack

10/28/2004

Endast Sverige svensk opartiskhet har

Sveriges Radios Cecilia Uddén säger: "Och jag tycker heller inte att svenska medier har något som helst krav på sig på opartiskhet när det gäller valet i USA. Vi har ju ingen anledning att vara opartiska och redovisa båda ståndpunkter på samma sätt som vi skulle göra i ett svenskt val. Det gör vi ju heller inte i andra internationella frågor."

Här inställer sig frågan om i vilka ”andra internationella frågor” som Sveriges Radio valt att bortse från opartiskheten. Kan det vara synen på Israel-Palestina, Kuba eller vilka andra delar av världen har vi genom åren fått partiska beskrivningar från det svenska public –serviceföretaget? Här finns det uppslag till både forskning och granskning. Vi väntar med spänning! //Mart Maandi

October 28, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (0) | TrackBack

Rättsäkerheten äventyras

Följande inlägg är skrivet av vår gästbloggare Sigfrid Leijonhufvud. Sigfrid Leijonhufvud är journalist och författare, och har bland annat arbetat på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Nerikes Allehanda och Expressen. För närvarande är han kanslichef på Stiftelsen Institutet för Mediestudier samt politisk rådgivare åt Göran Hägglund. /Tove Lifvendahl, redaktör

Litensigfrid


Den i TF och YGL grundlagsfästa meddelarfriheten är ett viktigt vapen i kampen mot korruption och maktmissbruk. Det tror jag inte enbart verksamma journalister och redaktionschefer håller med om. Men även när det kommer till det uppenbara missbruk av meddelarfriheten som blivit allt vanligare på senare år ropar vi journalister näst intill unisont: Stopp! Rör inte meddelarfriheten.

Enligt tryckfrihetsförordningen (TF) är det förbjudet för myndigheter att efterforska vem som lämnat uppgifter till medierna. Avsikten med det har varit att vem som helst under anonymitetsskydd skall kunna lämna upplysningar om hur verksamheten sköts och inte minst om det förekommer något oegentligt. Tar polischefen mutor? Skattefuskar finansministern? Har statssekreteraren gömt undan brev som borde diarieförts?

Det finns hur mycket som helst för ”whistleblowers” att fästa mediernas uppmärksamhet på. Men hur kan detta gälla läckande – till och med av tidningarna betalt läckande – ur vanliga förundersökningar?

Förra vintern hölls på Publicistklubben (PK) en debatt i ämnet med deltagande av bland andra länspolismästare Carin Götblad och advokaten och riksdagsmannen Peter Ahltin (kd). Inte enbart journalisterna utan även Götblad gick åt Althin som vill inskränka meddelarskyddet vad gäller förundersökningar. Om jag förstod saken rätt skulle avarterna kunna bemästras med hjälp av utbildning och ömsesidigt hänsynstagande.

Det lät i alla händelser naivt i kubik och läckandet bara fortsätter. Det enda som händer är att kommersen bara ökar och därmed skadorna för verkligt berörda parter.

Nu har Carin Götbland själv blivit åtalad för brott mot TF:s bestämmelser vad gäller meddelarskyddet. Fallet rör en publicering om en mordbrand i Nynäshamns-Posten i maj 2002. I artikeln publicerades delar av ett förhörsprotokoll som tidningen kommit över. Götblad , som då var biträdande länspolismästare, beslöt hösten 2002 att inleda en utredning om det utlämnade protokollet. Justitiekanslern (JK) inledde därefter den förundersökning som nu lett till åtal.

Att lagföra Götblad i det här sammanhanget är förmodligen riktigt. Men är det rimligt ? Är det över huvud taget rimligt att grundlagen hindrar myndigheterna från att beivra det brott som begås när någon läcker sekretessbelagt material från en förundersökning?

Är det ett ”oavvisligt allmänintresse” att under förundersökningen få veta hur den anhållne mår och vad han säger eller vilka vittnen som figurerar?

Peter Ahltin hävdar att det skadar hans arbete som advokat. Kanske kan man stå ut med det. Men det skadar också hans klient och det kan lätt underminera eller förstöra åklagarens bevisning. Rättssäkerheten äventyras. Skall vi inte bry oss om det? /Sigfrid Leijonhufvud

October 28, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (0) | TrackBack

EU-bråk skapar udda allianser

Gårdagens reträtt från José Manuel Barroso har skapat udda allianser bland dem som kommenterar händelsen.

”Seger för demokratin!” utropar en salig blandning av EU-motståndare, av ideologiska EU-vänner som vill se en utveckling av EU mot en förbundsstat och av allmänna tyckare som fått hög puls av Rocco Buttigiones uttalanden om homosexuella och kvinnor.

”Ett bakslag för demokratin” säger vänner av ett EU där det mellanstatliga samarbetet är kärnan, exempelvis Gunnar Hökmark och Göran Persson.

Den principiella striden kring detta kommer att pågå länge inom EU.

Den mediala kampen i Sverige avgjordes redan i går. Tolkningsföreträdet har entydigt getts till dem som ser beslutet som en triumf för de folkvalda. //Ulf Bäckman

October 28, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (0) | TrackBack

10/27/2004

Vinnare och förlorare

Flag_eu
Snart har det gått tio år sedan Sverige röstade ja till EU-medlemskap och drygt ett år sedan vi röstade nej till att införa euron som valuta i Sverige. Vad var det då som gjorde att vi sa ja till EU 1994 men nej till euron nio år senare?

Jag var engagerad i båda folkomröstningarna på ja-sidan. 1994 arbetade jag som kampanjarbetare på fältet i Värmland och 2003 satt jag i kampanjstaben på Svenskt Näringsliv.

Den enskilt största förklaringen tror jag handlar om engagemang. 1994 var en annan tid än 2003. Berlinmuren hade fallit några år tidigare och länderna i öst tog stapplande men självklara steg från kommunism till marknadsekonomi. För många borgerliga på ja-sidan var ett EU-medlemskap centralt för att bryta också Sveriges mentala isolering. Det var sista steget för att bekräfta att vi hörde hemma i EU-gemenskapen efter kalla krigets slut.

För socialdemokratiska ja-väljare spelade segern i riksdagsvalet 1994 en avgörande roll. Ingvar Carlsson blev vald på ett mandat som dels handlade om att återställa den sociala trygghet många tyckte hade åsidosatts under de borgerliga åren. Samtidigt skulle han sanera en ekonomi som präglades av budgetunderskott och hög arbetslöshet. När han krävde ett EU-medlemskap för att kunna genomföra detta – då fanns en trovärdighet i budskapet. Socialdemokratiska väljare var beredda att lita på Ingvar Carlsson omdöme om att ett EU-medlemskap tjänade Sveriges intressen.

2003 fanns inte alls detta engagemang på ja-sidan. Istället präglades kampanjen av en oförmåga att hitta riktigt goda argument för varför det skulle vara bättre med euron än kronan. Vänta och se, framstod som en rimligare linje än att rösta ja nu. Ett nej prissattes aldrig utan blev det naturliga valet för dem som inte var fullt ut övertygade om eurons förträfflighet.

Socialdemokraterna var engagerade centralt men på lokal nivå var det framförallt nej-sidan som klarade att engagera de ideella krafterna. När Göran Persson först velade om vad han själv tyckte, sedan åkte på cykelsemester för att slutligen framåt hösten hävda att ett ja till euron var det viktigaste politiska beslutet under hans tid i politiken framstod det inte som särskilt trovärdigt. Statsministern var ingen positiv bärare av ja-sidans budskap. Samma problem uppstod med LO som först tvekade och sedan drev kravet om buffertfonder. Detta tog givetvis kraft från ja-sidans fackligt aktiva men skrämde dessutom borgerliga väljare som var tveksamma till att – som nej-sidan uttrycket det – införa fondsocialism bakvägen.

För de borgerliga partierna var euron inte lika viktig som EU-medlemskapet. Det var säkert en rimlig bedömning men det ledde till att det under 2003 fanns en kritisk massa av kända nej-sägare inom den bredare borgerligheten som legitimerade för borgerliga väljare att rösta nej. Det var ok att rösta nej – man stämplades inte automatiskt som bakåtsträvare eller isolationist.

Det finns givetvis ett antal lärdomar att dra av både nej- och ja-sidans kampanjer. Men i sak är det nog så att det inte spelade någon avgörande roll vilka kampanjer som bedrevs under 2002 eller 2003. Det var fel tid för ett ja i en folkomröstning om en fråga som inte upplevdes som tillräckligt viktig och tydlig. //Pär Henriksson

October 27, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (1) | TrackBack

10/26/2004

Brand extensions – att expandera värdet av sitt varumärke

Om vi förklarar varumärket som det samlade värdet av alla våra relationer med omvärlden, borde varje varumärkesägare rimligen ställa sig frågan varje dag: hur kan vi öka värdet av våra relationer? Genom ständiga nyintroduktioner? Ja, det låter som rimlig väg. I alla fall för den som arbetar med snabbrörliga konsumentvaror. Men, de undersökningar som görs talar för att mindre än en av tio nyintroduktioner överlever sin ettårsdag. För en utomstående betraktare är det lätt att tycka att det är katastrofsiffror. Var ligger felet? En förklaring som lyfts fram är me-too-fenomet. Man tillför inte något nytt värde och därför ser konsumenterna igenom nyintroduktionerna.

Brand-extensions – varumärkesutvidgningar - däremot innebär per definition att varumärkets värde ökar genom att vi utnyttjar det i nya sammanhang. Men självklart finns det varumärkesutvidgningar som tagits emot svalt på marknaden. Därför kunde det vara intressant att försöka finna några gemensamma nämnare för lyckade brand-extensions.

I en nyligen presenterad undersökning, på brandchannel.com, där den amerikanska konsultfirman TippingSprung intervjuat några hundra varumärkesexperter ges flera intressanta svar och reflektioner. Den bästa utvidgningen de senaste två åren, menar de tillfrågade, är utan tvekan den virtuella musiksajten iTunes music store. Bästa runner-up: Jeeps barnvagnsserie.

Några tydliga trender som också indikerar framgångsfaktorer pekar man på:

• Teknik handlar mer om varumärken än teknikinnehåll – konsumenterna letar brand-extensions från sina favoritteknikvarumärken. Teknik är mer är faktiskt teknikinnehåll. Det handlar om att möta en digitala livsstil

• Vi vill att varumärkena ska bli vuxna med oss – Exempel är Barbie som introducerat både vuxenmode och parfym

• Varumärken med ett enda varumärkeslöfte är som gjorda för utvidgning – Volvo lyfts upp som ett tydligt exempel där möjliga utvidgningar skulle kunna vara barnstolar och säkerhetssystem för hemmet
Den sista delen av undersökningen handlade om önskade utvidgningar. Förutom Volvos kom också bland annat Harley-Davidson öl och Nike vatten upp som exempel. Båda de sista känns helt realistiska, särskilt ölet. Löftet är tydligt och målgruppen skulle säkerligen uppleva utvidgningen som både logisk och attraktiv. //Daniel Nordlund

October 26, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (0) | TrackBack

10/25/2004

JKL to participate in Bloggforum Stockholm 2004

JKL Blog's editor-in-chief Billy McCormac will sit on the media and communications panel along with Svenska Dagbladet's PJ Anders Linder, Media Culpa's Hans Kullin, and Jonas Söderström of Cross Consulting. For more information, check out the official website www.bloggforum.se

Click on the "continue reading" link to view the press release for the event.

Pressmeddelande: Bloggforum Stockholm 2004 – Sveriges första
paneldebatt om bloggfenomenet

Tid: Måndag, 15 november 2004, kl. 18.00-19.30
Plats: Hos IDG, Karlbergsvägen 77, Vasastan, Stockholm
Mer information: www.bloggforum.se
Kontakt: 0733 561 806 eller svar@bloggforum.se
Arrangörer: Erik Stattin (www.mymarkup.net) och Stefan Geens
(www.stefangeens.com)
Sponsor: Internetworld
Inträdet till debatten är gratis. Anmälan är obligatorisk och görs på
sajten.

Webbloggfenomenet har vuxit mycket det senaste året. Från att ha varit
en exklusiv sysselsättning på nätet har trenden med nätdagböcker
utvecklats mot en mediarörelse och maktfaktor att räkna med. Under det
amerikanska presidentvalsåret har bloggarna spelat en stor roll, om det
så handlar om att sprida rykten om att George W. Bush var riggad under
TV-debatterna, att faktakolla faktakollarna på de stora
nyhetsredaktionerna, eller samla in kampanjmedel via nätet.

Också i Sverige har bloggarna uppmärksammats och det har startats allt
fler samhällskommenterande och välskrivna bloggar. Svenska Dagbladets
satsning på en blogg för sin ledarredaktion har visat att också vanlig
media intresserar sig.

Med anledning av det ökade intresset anordnas den första debatten i
Sverige om bloggar och bloggande. Debatten är uppdelad i tre paneler
med tre teman: Politik, kunskap och media. Var och en ska försöka
besvara frågor om vilken roll webbloggen kan spela inom dessa områden.

Deltagare i panelerna är ett antal välkända bloggare som utnyttjat
mediet på ett intressant sätt. Så här ser panelerna ut:

Politik: Kommer bloggar att påverka den politiska debatten i Sverige?
Moderator: Per Gudmundson (journalist, SVT24)
Deltagare:
Dick Erixon (Smedjan)
Rasmus Fleischer (Piratbyrån)
Johan Norberg (Timbro)
Rosemari Södergren

Kunskap: Hur kan tekniken bakom bloggarna hjälpa t.ex. forskare och
organisationer att sprida kunskap?
Moderator: Erik Stattin (bibliotekarie, Riksdagsbiblioteket)
Deltagare:
Stephanie Hendrick (Umeå Universitet)
Gustav Holmberg (Lunds Universitet)
Roger Johansson
Henrik Torstensson

Media: Hur kommer journalistik, PR och konsultverksamhet påverkas av
bloggar?
Moderator: Mark Comerford (lektor i nya media, Stockholms Universitet)
Deltagare:
Hans Kullin (Linklaters)
PJ Anders Linder (SvD)
Billy McCormac (JKL)
Jonas Söderström (Cross Consulting)

--
Erik Stattin (http://mymarkup.net/) och Stefan Geens
(http://www.stefangeens.com/)
Bloggforum Stockholm 2004, sponsrad av Internetworld
Måndag, 15 november, kl. 18.00

October 25, 2004 | Permalink | Comments (0) | TrackBack

Den framtiden, den framtiden…

Ericsson rapporterade resultatet för sitt tredje kvartal 2004 i fredags. Resultatet före skatt var 300 miljoner kronor bättre än vad marknaden hade förväntat sig. Som svar på denna glada nyhet föll aktien med drygt 7,5 procent och placerade Ericsson högst upp på fredagens förlorarlista (för A-listan). Obegripligt! anses det från sina håll i media.

”Kruxet” var tredje kvartalets orderingång, som inte levde upp till förväntningarna. Marknaden hade hoppats på närmare 32 miljarder kronor, utfallet blev 29 miljarder. Koncernchef Carl-Henrik Svanberg försökte tona ned betydelsen av den svaga orderingången, kommentarer som marknaden av allt att döma fäste liten vikt vid.

Vi har ingen uppfattning om huruvida svackan i Ericssons orderingång är tillfällig eller början på en längre trend – eller huruvida marknaden överreagerar eller inte. Däremot tycker vi att fredagens händelser fungerar som en utmärkt illustration på ett av JKLs ”IR-mantran”: Fokus på framtiden.

För resultatrapporter i alla ära, men den som köper en aktie köper en andel av företagets framtid. Det som företaget har tjänat så här långt har redan tillfallit någon annan. Så för aktiemarknaden kommer förväntningarna om framtiden alltid att stå i fokus, och förändringar av dessa förväntningar kommer alltid att påverka aktiekursen. Därav fredagens fokus på Ericssons orderingång (som ju är en indikator på framtida intäkter…).

Trots raset i fredags är Ericsson faktiskt bättre än de flesta svenska bolag på att tala om framtiden. När vi på JKL pratar med olika företagsledningar möts vi ofta av argumentet ”vi vill inte tala om framtiden för vi vill inte skapa några förväntningar”. Problemet med det resonemanget är att aktiemarknaden ENBART handlar om förväntningar. Och ju mindre vägledning den får, desto större är risken att den går fel.

Ingen känner rimligen ett bolag så väl som dess ledning. Ingen är därför mer lämpad att guida aktiemarknaden till rimliga förväntningar än just samma ledning. För det är förväntningarna om framtiden som står i fokus när aktiekurser bestäms idag. //Ylwa Häggström

October 25, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (0) | TrackBack

10/20/2004

Efterlyses: Uppförandekod för kapitalister

Al
Ak
Den sista september gick remisstiden ut gällande förslaget till ”Svensk kod för bolagsstyrning”.

Viktiga aktörer i näringslivet, som Wallenbergarna och Svenskt Näringsliv, står bakom förslaget. Det är rätt tänkt med självreglering inom näringslivet. Bra och tydliga spelregler för hur publika bolag bör styras och ledas behövs för att skapa förtroende hos enskilda
aktiesparare, utländska investerare och allmänheten i stort.

Samtidigt är det lätt att se riskerna: Förslaget är så detaljerat, invecklat och byråkratiskt att det kommer att göra livet surt för entreprenörer. Oklarheterna om vem som egentligen ska förvalta koden ger staten i praktiken alltför stort inflytande över företagens egna angelägenheter.

Riskerna finns kanske framför allt på ett djupare plan. Önskvärda och nödvändiga reformer, som sänkta skatter och avregleringar för företagen, villkoras av vad Göran Persson och Leif Pagrotsky anser vara ”gott uppförande”. Det etsas fast en bild av att det bara är i näringslivet som det förekommer godtycke, girighet och oegentligheter - trots att behovet av en uppförandekod för politiker lär vara minst lika stort.

Slutsatsen är att företagen bör akta sig för politiska processer, som i det korta loppet kanske gör att man kan låna legitimitet från politiken, men som i det långa loppet underminerar företagens självständiga ställning och villkoren för ett bra företagsklimat.

Med allt detta sagt är det inte tillräckligt med självreglering på bolagsnivå. Vi efterlyser en annan koddebatt, en som tar sikte på företagens ägare och ledare - kapitalisterna - som personer.

På Veckans Affärers lista över Sveriges 100 rikaste personer 2004 finns 80 miljardärer. Antalet hundramiljonsmiljonärer går knappt att överblicka, för att inte tala om antalet ”vanliga” miljonärer. Det är en formidabel förändring av Sverige - det har sagts att det är den största förmögenhetsansamlingen sedan 1600-talet.

Ändå är det inte rikedomen i sig som framför allt vållar debatt. Exempelvis riktar sig Jan Guillou i sin senaste bok Tjuvarnas marknad inte mot att en del personer har extremt mycket pengar, utan om hur somliga tjänar och spenderar dem.

Guillous egen förmögenhet är med hans synsätt okej, eftersom den har tjänats ihop genom hederligt författande av 34 böcker som har sålts på en ”riktig” marknad. Peter Forsbergs förmögenhet på hundratals miljoner kronor är också okej, eftersom han verkar på en ”riktig” marknad där vartenda mål, assist och skott på mål bokförs. De stora bolagsdirektörerna däremot har, enligt Guillou, blivit rika genom att ”byta papper med varandra”.

Allra elakast är Guillou med direktörernas barn. De beskrivs som bortskämda, uppkäftiga och arbetsskygga spolingar, vilkas liv uteslutande kretsar kring alkohol, droger, kändiskrogar och exklusiva semestrar på hippa jet set-ställen på kontinenten.

Visst är detta en förvriden världsbild. Även företagsledare värderas på en ”riktig marknad”. Och det är knappast rättvist att dra alla direktörsbarn över en kam. Men det förtar inte poängen att det är girighet och vräkiga dagdrivare som framför allt väcker anstöt, inte rikedom i sig.

Därmed ansluter Guillou närmast till ett konservativt, snarare än radikalt synsätt. I centrum står kapitalistens dygder snarare än hans rikedom. Det är möjligen en ironi att Guillous egen generation målmedvetet har raserat alla de institutioner som förr var bärare av andra värden. De gamla universiteten, reservofficersutbildningen, ordenssystemen, kyrkan - alla hade de till uppgift att bilda och socialisera klassresenärer.

Det är nu inte en återgång till svunna tider som är svaret på dagens frågor. Men det bör ligga i kapitalisternas intresse att själva fråga sig vilka värden som måste till för att deras rikedom ska respekteras av andra, och vilka institutioner som ska bära dessa i framtiden.

En konkret sak gäller samhällsengagemang. Har man kommit till en viss punkt i livet är det ens moraliska skyldighet att betala tillbaka till det omgivande samhället.

När kapitalister intervjuas i tidningar anger de nästan alltid jakt och golf som främsta intressen. Det är inget fel på sunt friluftsliv, eller för den delen att äta och dricka gott, eller att resa flott. Men det vore onekligen upplyftande med fler kapitalister som gav uttryck för ett genuint intresse för litteratur, konst, vetenskap eller samtidens stora samhällsfrågor. Fler bör efter amerikansk förebild ge bidrag till ideella verksamheter. Inte som givare av avlatsbrev, utan som engagerade medborgare. Det finns många ideella organisationer som skulle behöva en engagerad kapitalist i ryggen - inte bara ekonomiskt, utan även som god rådgivare.

I ett bra samhälle går det att göra klassresor hela vägen, tjäna pengar, bli rik och leva ett gott liv. Sverige behöver en diskussion både om vilka politiska reformer som måste till för att detta ska bli möjligt för många fler, och om hur den personliga uppförandekod för kapitalister ser ut som gör det legitimt att vara rik.

ANDERS KEMPE

ANDERS LINDBERG

October 20, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (1) | TrackBack

10/18/2004

Den IT-politiska härdsmältan.

(The following post was written by guest blogger Nicklas Lundblad, a researcher in informatics, writer and the vice president of the Stockholm Chamber of Commerce, New Technologies. He is a member of several expert groups and has written numerous articles and two books on information technology and law. You can check out his blog here. //Billy McCormac, editor in chief)

Nicke_mini
Vad har egentligen hänt med IT-politiken? Och vad säger det som skett om regeringen? Christer Sturmark har lämnat den socialdemokratiska regeringens IT-politiska skuta, en skuta som numer ligger säkert på botten av de politiska misslyckandenas hav. Som kontroversiell ordförande för den it-politiska strategigruppen kom Sturmark ofta i vägen för sitt eget uppdrag och drog från första början på sig grov kritik. Dagens Industri skrev bl.a. att Sturmark ”är bra på en enda typ av affärer - att sälja in sig själv. Det är ofattbart att regeringen i hela it-Sverige inte kunde hitta någon annan till att leda arbetet i strategigruppen”. Men betyder hans avgång att saker blir bättre?

Enligt uppgift avgick Sturmark av egen fri vilja, eftersom han fick ett spännande styrelseuppdrag i ett företag som sysslar med ringsignaler. Visserligen var det uppfriskande att se att politiken bara var en tillfällig grej som Sturmark sysslade med i väntan på något roligare (vi hoppas ju alla att statsminister Persson snart verkligen skall ge sig sitt livs dröm i våld och bli präst.), men samtidigt är Sturmarks avhopp också symptomatiskt för en allt tröttare regering, med allt mindre initiativkraft.

Sturmark lämnade en IT-politik i sönderfall. 24-timmarsdelegationen under Fernvall har fallit samman. Fernvall själv menar att hennes uppgift är omöjlig och säger att ”[d]et är en brist på alla nivåer. Från statsministern och nedåt. Det kommer aldrig att fungera att föra ut idéerna i verksamheten när bara de IT-ansvariga är drivande.” (Computer Sweden 10/9 2004) Visserligen dementerade hon senare att hon menat vad hon sagt, men det gör knappast saken bättre.

I EU står regeringen nu inför några av de kanske största IT-politiska utmaningarna hittills. Det nuvarande politiska programmet – eEurope 2005 – går ut i slutet av år 2005 och ett nytt program skall tas fram och presenteras senast i mars nästa år. Den svenska regeringen har inte gjort något över huvudtaget med anledning av detta. Den Europeiska Nät- och Informationssäkerhetsbyrån har nu utsett en VD och blir operativ under hösten eller tidigt under nästa år. Arbetet med denna byrå borde – nu när regeringen misslyckades med att få den förlagd till Sverige – vara högprioriterat, men inte ord om IT-politiken över huvudtaget nämns i regeringens arbetsprogram för EU. Handelskammaren skickade den 15:e september en fråga om detta märkliga förhållande till Statsrådsberedningen, via e-post. Naturligtvis har Statsrådsberedningen inte besvarat frågan, utan först den 14:e oktober – en månad efter det att det ursprungliga medddelandet skickades – kom ett kort meddelande om att frågan skickats till näringsdepartementet. Regeringens IT-politiska stelhet tycks löpa genom alla led. Från Persson och nedåt.

När det gäller IT-politiken övergår regeringens vanliga EU-sklerosis i ett tillstånd som mest påminner om politisk rigor mortis. Det saknas engagemang, information och samråd med det svenska näringslivet, men det är kanske inte så märkligt – det saknas nämligen också en vision om hur IT-politiken skall bedrivas. Låt oss hoppas att IT-propositionen, som skall komma i januari nästa år, kommer att bevisa motsatsen. Men hoppas inte för mycket.

Alla undersökningar som kommer visar nämligen entydigt på att Sverige som IT-användande nation helt förlorat det försprång vi en gång hade. Den franska skolan INSEAD gjorde nyligen en undersökning tillsammans med programvaruförtaget SAP där Sverige tappade i position: från andra till åttonde (!) plats i EU. Det amerikanska Brown Universitetet publicerade ungefär samtidigt en undersökning där Sverige hamnade på 35:e plats. Lägre än Irak.

IT-politiken är en symbolpolitik på många sätt: det är en politik som riktar sig mot framtiden, , som intresserar sig för Europa (det är där alla viktiga IT-politiska beslut tas!), som sysslar med innovation och kunskap och som dessutom uttrycker ett intresse för att hushålla med medborgarnas pengar genom att skapa en effektivare förvaltning.

Att regeringen så totalt misslyckas med IT-politiken beror på ett djupare misslyckande, ett strukturellt misslyckande, som gäller just dessa fyra punkter.

Vi behöver kanske inte bara en ny IT-politik. Vi behöver en regering som är intresserad av framtiden, av EU, av innovation och kunskap och som vinnlägger sig om att se till att förvaltningen blir så kostnadseffektiv som möjligt.

Vi behöver ett maktskifte. //Nicklas Lundblad

October 18, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (36) | TrackBack