JKL Blog

The first Swedish blogger bites the dust

Outspoken Swedish political blogger and public service TV producer Per Gudmundson has been told in no uncertain terms to shut down his increasingly popular eponymous blog: “My boss says the blog runs counter to our policy of refraining from public commentary and action that could be construed as biased.” 

Swedish public service broadcasting has recently been embroiled in controversy over the impartiality of its news reporting following unfortunate comments by a political reporter regarding her unabashed support for then-U.S. presidential candidate John Kerry. Gudmundson quite aptly noted in his final post: “I’m doubtless a walking PR disaster.” 

Indeed. The Gudmundson case is a wake-up call for Big Media in Sweden. Journalists could be blogging on their spare time, exposing their unwitting employers to unnecessary negative publicity or scrutiny. Imagine, for instance, being the CEO of SVT, Sweden’s public service television broadcaster, and getting the following question from a journalist: “One of your employees wrote on her weblog that the prime minister should be shot for his comments on gender equality. Any comment?” Yikes. 

Gudmundson did the right thing by telling his employer, though belatedly, about his blog; however, he should have had that conversation months ago. 

Hopefully, media companies will now recognize the communicative power inherent in blogs and create a workable blogging policy for inclined employees. Bloggers can be excellent ambassadors for businesses and organizations, but there has to be a clear set of guidelines in place. The point is not to stifle creativity or freedom of expression, but rather to recognize that as an employee one is a de facto spokesperson.

That said, I'm sad to see Gudmundson disappear from Sweden's blogging landscape.  His special brand of irreverence and wit will be sorely missed. //Billy McCormac

Update (response to "Clooney"): Per is not getting fired... he has been asked to shutter his blog. More, Per does not just have any old job: he is the producer--i.e., he is in charge of content for--two news programs on a public service channel.

I believe there is room in public service for bloggers; however, Per should have been upfront with his employer before launching the blog. Indeed, most of the people in management there have no idea what a blog is.

How are they supposed to "get it" if it is sprung on them? Per should have approached them much earlier with a proposal and guidelines.

Further, Swedish public service is facing a great deal of scrutiny about its impartiality. They'd rather remove all doubt than green-light a project that, in their eyes, will only draw more negative press.

Hopefully, they will be smart about this and draw up a set of workable blogging guidelines for staff. After all, Swedish public service journalists (e.g. Björn Elmbrant) write opinionated books on politics and they are still permitted to report the news.

Värdet av "rätt" styrelseledamöter

Så här mot årets slut är arbetet i börsbolagens nomineringskommittéer i full gång. Även om processen att nominera och välja in styrelseledamöter i små företag är väsentligt mindre strukturerad, kan det även där finnas anledning att fundera över styrelsesammansättningen.

Ifrån vårt södra grannland noterar vi uppgifterna att det kan ge omedelbar ekonomisk vinning att byta ut familjemedlemmar och vänner som sitter i styrelsen, mot personer med större erfarenhet av styrelsearbete. Enligt danska Erhvervsbladet, så är banker och finansbolag i Danmark mycket tydliga med att de höjer kreditbetygen och därmed sänker räntenivåerna för de företag som byter ut närstående personer ur styrelsen och istället väljer in oberoende ledamöter med rätt kompetensprofil.

Oavsett hur uttalat eller inte det är, är det rimligt att tro att även svenska banker resonerar på liknande sätt när de beviljar krediter till små och medelstora företag. En professionellt tillsatt styrelse anses innebära lägre kreditrisk för banken, vilket borde översättas i lägre finansieringskostnader för bolaget. Bland de banker som uttalat sig i Erhvervsbladets artikel noterar vi för övrigt både Nordea och FIH, som Föreningssparbanken i somras sålde till Kaupthing Bank.

Det kan med andra ord löna sig även för mindre bolag att tänka igenom styrelsens sammansättning inför det nya året.//

Ylwa Häggström

Torbjörn Magnusson, VD och koncernchef på If, gästbloggar: Är rättsväsendet på väg att privatiseras?

Rättsväsendet är i gungning. Höstens spektakulära rymningar fick ansvariga politiker att lova extrapengar till fängelserna och krafttag mot den tunga kriminaliteten, men samtidigt abdikerar de i kampen mot vardagsbrottsligheten. Polisens insats efter ett inbrott inskränker sig oftast till att ta emot ett telefonsamtal i ett call center. Sedan är brottsoffret hänvisat till försäkringsbolagen. Statsmakten tycks inte längre vara intresserad av att skydda medborgarna mot vardagsbrotten. Frågan är hur stor del av detta ansvar som kan läggas på samhällets privata aktörer. 

Alla politiska partier brukar vara eniga om att staten ensam ska stå för kostnads- och produktionsansvaret inom åtminstone två områden; försvaret och rättsväsendet. Enigheten till trots har politikerna i praktiken abdikerat inom en viktig del av denna traditionellt statliga verksamhet och överlåtit ansvaret på näringslivet. Det handlar om kampen mot vardagsbrotten. 

Varannan timme, dygnet runt, sker ett bostadsinbrott i Stockholms län. I genomsnitt drabbas ett hushåll av stöld eller skadegörelse vart femte år. Sannolikheten att ett sådant brott klaras upp är försumbar. Av Brottsförebyggande rådets statistik framgår att endast 3 procent av alla anmälda bostadsinbrott i länet 2003 ledde till åtal. Vardagsbrotten – det vill säga stölder, inbrott och skadegörelse – har blivit så alldagliga och uppklarandegraden så låg att det knappt är en fråga för rättsväsendet längre. 

Vad statistiken inte visar är att varje enskilt fall är oerhört obehagligt för den som drabbas. Då villainbrott sällan blir en polissak utan nästan omedelbart en försäkringsfråga upplever dessutom många drabbade att det obehag och den vanmakt de känner inte tas på allvar. Priset betalas av alla, både ekonomiskt i form av höjda försäkringspremier och psykologiskt i form av lidande hos de drabbade. 

När staten inte längre skyddar medborgarna och deras egendom blir givetvis försäkringsbolagens kostnader för att hantera exempelvis villainbrott högre. Ett försäkringsbolags hela idé är att många människor går samman för att solidariskt dela på kostnaderna för de skador som några individer i kollektivet råkar ut för. Det innebär med nödvändighet att när skadekostnaderna går upp så gör premierna det också. 

Bara under innevarande år har Ifs kostnader för villainbrott i Stockholms län ökat med omkring 40 procent, en direkt effekt av motsvarande ökning av antalet inbrott. För fritidshus är motsvarande siffra 27 procent. Ännu tycks detta främst vara ett Stockholmsproblem. På riksnivå är utvecklingen inte lika dramatisk, men på sikt finns risken att det sprider sig till övriga landet. 

För If, som är Nordens största skadeförsäkringsföretag, blir det därför naturligt att engagera sig i skade- och brottsförebyggande verksamhet. If stödjer till exempel olika initiativ för att medverka till barns och ungdomars utveckling och ansvarstagande såsom Lugna Gatan, Fryshuset och Stiftelsen Respekt. 

Men försäkringsbranschens gemensamma arbete på detta område är inte tillräckligt. Dessutom är det inte rimligt att överlåta statens ansvar för brottsbekämpning på näringslivet. De pengar som staten sparar i form av för små polisiära resurser får idag andra bära. Man kan om man vill beskriva ökande försäkringspremier som en extra skatt. Länspolismästare Carin Götblads förslag om ökade befogenheter till de privata vaktbolagen är ytterligare ett exempel på denna utveckling. 

Men det måste falla på staten, och då främst regeringen, att se till att inbrottstjuvar, vandaler och andra småkriminella lagförs så att ”priset” för att begå brott blir högre. Samtidigt kan då insatser komma tidigare och motverka en övergång till grövre kriminalitet. Faran är annars stor att tilltron till rättssamhället urholkas.

Torbjörn Magnusson är VD och koncernchef på If, Nordens största skadeförsäkringsbolag.

Allting går att sälja - med rätt budskap!

Att rätt kommunikation kring en produkt har ett värde kan amerikanskan Diane Duyser intyga. Hon har enligt Aftonbladet nyligen sålt en tio år gammal grillad ostsmörgås för 193 000 kronor på internetauktionsföretaget eBay! Den fantastiska storyn som gjort mackan till en sådan dyrgrip är följande: För tio år sedan lagade hon till en smörgås i köket. Redan efter första tuggan uppenbarade sig självaste Jungfru Maria på mackan. Diane la då den heliga brödskivan i en plastlåda och har fram till nu haft den på sitt nattuksbord. Enligt henne har den inte visat några tecken på mögel.

Sann eller falsk – berättelsen ledde i alla fall till en upptrissad budgivning. Köparen, internetcasinot GoldenPalace.com, uppger på sin hemsida att man bland annat hoppas få in pengar till välgörenhet genom brödbiten.

Skrämselreportage från Sverige i Fox News

Konservativa Fox News har publicerat ett reportage från Sverige under paraplytiteln "Eurabia" - ett begrepp som för övrigt lanserats tidigare på tendentiösa Jihadwatch.org. Och redan innan man följt länken som visar reportaget på Fox News hemsida, ges den förklaringsmodell reportaget ämnar bevisa: "See why Sweden has its hands full dealing with an explosion of Muslim immigrants".

Reportaget ger en bild av att muslimer har vällt in över Sveriges gränser genom de liberala systemen för asyl- och anhöriginvandring, hur de numera utgör en stor numerär som befolkar svenska skolor och hur bränder, våld och stenkastning numera utgör södra Sveriges verklighet.

Klippen visar starka konfliktsituationer och en speakerröst understryker att svenska myndigheter har stora problem - ambulanser vägrar köra in i vissa områden om det inte finns poliseskort. Ett klipp visar en svensk polis som uttalar sig från en polisbil: "if we park the car, it will be damaged". Budskapet i reportaget kunde inte göras tydligare: "Invandring av många muslimer leder till våld, kaos och undergång."

Det är inte svårt att föreställa sig vilken skatt reportaget utgör för invandrarkritiska röster oavsett hemvist. Ingen kan förneka att det uppstår problem eller inte finns svåra frågor, och det kan man diskutera utan att hemfalla åt politisk korrekthet (vilket alltid är skällsord från dem som söker enkla lösningar). Men Fox News brukar ändå våld på den intellektuella hederligheten gentemot sina tittare genom sitt reportage om vad som händer i Sverige.

Situationen är på flera sätt allvarlig - sant. Islam är den snabbast växande religionen i Sverige - sant. Många invandrade har inte kommit in på arbetsmarknaden - sant. Det förekommer många konflikter - sant. Svenska myndigheter har det besvärligt - sant. Men för den som är angelägen och bekymrad över vad som händer i Sverige ryms fler komponenter än så i förklaringsmodellen - inte minst insikten om att Sveriges problem inte är muslimskt - utan svenskt. /Tove Lifvendahl

”Fisk ruttnar från huvudet”

”Om de ljuger för sina fruar är det stor risk att de också ljuger för styrelsen och revisorerna.” USA Today (Download SCAN1894_000.pdf) pekade i början av november på ett samband mellan bristande etik i näringslivet och privatlivet. Ett antal höga chefer i några av de största företagsskandalerna i USA under senare år; Enron, Tyco och Worldcom har också blivit avslöjade med byxorna nere.

 

Det finns ingen statistik över kärleksaffärer på arbetsplatser där höga chefer är inblandade, och många ekonomiska brott upptäcks aldrig, så sambandet mellan otrohet och bedrägeri går inte att fastställa. Men det finns enligt USA Today experter som inte är förvånade över mönstret som framträtt på senare tid.

Janis Abrahms Spring, psykolog och författare från Westport, Connecticut, menar att det finns en del gemensamma personlighetsdrag hos de som bedrar folk på och utanför arbetsplatsen. Spring, som specialiserar sig på otrohet och har många klienter inom affärsvärlden, säger att höga chefer blir vana vid att visas särskild hänsyn i allt de gör.

”En del personer ljuger ofta och bryter mot reglerna, det är ett sätt för dem att vara. De verkar anse att de har rätt att få alla sina behov uppfyllda, så du kan se ett sådant beteende inom alla områden.”, anser Spring, författare till How Can I Forgive You? 

Rekryteringskonsulter hävdar att företagen i allt större utsträckning begär mer ingående bakgrundskontroller och efterforskningar som går utanför de traditionella referensramarna, så att de kan hitta direktörer med högsta möjliga professionella och personliga etik. Information om moral och etik väger allt tyngre vid beslut om anställning eller befordran av direktörer.

Författaren och företagsstrategen Dave Stein säger att han rekommenderar att kandidaterna till toppjobben intervjuas minst en gång tillsammans med sina äkta hälfter för att skapa en mer komplett bild av personen. Därmed går det inte att utesluta att kandidaten varit otrogen, men ”om du vill att de ska vara med i ditt lag hjälper det att se hur personen agerar och observera hur de beter sig tillsammans med sin partner”, anser Stein.

När kommer detta till Sverige? 

Översatt till svenska förhållanden skulle detta kunna få konsekvenser för medias agerande. Det än så länge en skillnad mellan den anglosaxiska traditionen och den svenska när det gäller mediernas hänsyn till privatlivet. 

Kanske kommer dock svenska affärsmedier att visa minskad hänsyn till toppchefernas privatliv om sambandet mellan bristande moral i privatlivet och arbetslivet blir än tydligare. Då kan media på allvar börja hävda att det finns ett allmänintresse.//Ulf Nilsson

 

Pitching blogs now a reality in Sweden

First media monitoring company Observer announced that it will begin monitoring weblogs. Now a Swedish blog, Researcher.se, has announced that it wants to receive press releases. It's an interesting development, to be sure. The blogger in question, however, might want to narrow the scope of his rather broad invitation. For instance, which businesses is he interested in?

Regardless, hats off to Niclas for being so straightforward and seizing the initiative. Have any other Swedish bloggers out there been pitched to or received press releases? //Billy McCormac

Inte bara julhandeln kan vara kassako

I går avtäcktes NK:s julskyltning i ett kallt och snöigt Stockholm. Julhandeln är här och julstämningen förstärks av vädret. Årets julklapp spås bli MP3 spelaren och e-julhandeln sägs öka. Enligt analysföretaget Forrester kommer e-julhandeln i Västeuropa att omsätta mer än 13 miljarder euro vilket är mer än den amerikanska e-julhandeln väntas omsätta. Fokus på julhandeln blir allt större för vart år som går och omsättningen blir allt högre.

Samtidigt som fokus riktas mot julhandeln och den möjlighet till ökad omsättning som den innebär ska inte andra helgdagar glömmas bort. I dag har 20 procent av den svenska befolkningen invandrarbakgrund och andelen med invandrarbakgrund är växande. En stor del av befolkningen med invandrarbakgrund har en annan kulturell och religiös identitet som påverkar deras konsumtion. Exempelvis är den muslimska högtiden Ramadan som följer på fastemånaden ett tillfälle för fest och presenter. Trots detta lyser marknadsföringsinsatserna med sin frånvaro under Ramadan. Ramadanskyltning är ännu inte ett begrepp i svenska språket och ingen förutspår vad som blir årets ramadanpresent.

Det finns naturligtvis ett samband mellan avsaknaden av marknadsföringsaktiviteter vid ickekristna helgdagar och att enskilda etniska gruppers köpkraft inte går att jämföra med majoritetbefolkningens.  Men invandrarnas köpkraft ska inte underskattas. Detta visar rapporten ”Den mångkulturella marknaden” som är utgiven av Timbro och författad av Bijan Fahimi och Anja Fridholm. Enligt denna uppgår köpkraften bland utrikes födda till den ansenliga summan av 113 miljarder kronor – vilket är 11 procent av den totala marknaden i Sverige.

Julhandel i all ära – men detta är inte det enda tillfället på året som helgdagar kan generera merhandel. De företag som är först på plan med offensiv marknadsföring vid ickekristna helgdagar har mycket att vinna. //Emma Grönlund

"Miliblog" gives soldiers a voice

Browsing through my morning blogs I came across a truly amazing website: Operation Truth. A non-profit, non-partisan veterans' organization that “seeks to amplify the soldiers' voice in the American public dialogue,” Operation Truth has been publishing news, veteran resources as well as a group weblog (complete with RSS feed) by American combat servicemen and women since October 2004. Founder Paul Rieckoff writes on the website that “American servicemen and women have a voice that deserves to be heard; the issues and hardships troops face merit attention. Additionally, American troops have a distinct and important perspective that can influence the American political scene in a powerful way.” 

The blog, which provides unvarnished news and opinion of the situation in combat zones, chiefly Afghanistan and Iraq, is a refreshing and up-close look at what soldiers are facing on the ground every day in two of the most hotly debated regions of the world. Rieckoff met recently with NBC news anchor—and blog detractor when things don’t go his way—Tom Brokaw:

"I felt like the American public was really detached from the soldier's experience. And I wanted to find a new way to try to utilize technology and utilize the soldier's experience to create a visceral connection, so people could really see soldiers, see what they experience, and get a sense for what they're really going through in Iraq and when they come home." 

The website is full of interesting information and, judging from the number of comments, it has a fairly large readership. Operation Truth is yet another excellent example of how blogs are being used to shape opinion. Rieckoff should be applauded for recognizing a gap in the opinion topography, and for seizing the opportunity to give servicemen and women a voice in the ongoing debate about the U.S. military intervention in Afghanistan and Iraq. Whether you’re for or against, it’s required reading. //Billy McCormac

När slår 24-timmars samhället igenom i det offentliga?

I två dagar i veckan har frågan om 24-timmars samhället i det offentliga diskuterats vid en konferens. Dagens medborgare har vant sig vid en ökad tillgänglighet och service vad gäller tjänster. Det bästa exemplet är kanske bank på Internet, eller när vi bokar resor, köper bio- eller konsertbiljetter. Men hur ser det ut i det offentliga, i stat, kommuner och landsting? När kommer medborgaren att kunna boka tid på sin vårdcentral eller ha tillgång till sin egen journal elektroniskt? Utvecklingen i det offentliga går långsamt. En tröghet som bottnar i frågor kring finansiering, organisation och attityder. Men inriktningen är ändå solklar. Det finns ingen annan utväg för den offentliga sektorn än att anpassa sina tjänster efter det moderna samhället och den moderna medborgaren krav och förväntningar. En utveckling av e-tjänster för medborgaren är ett krav som den skattefinansierade verksamheten inte har råd att avvisa. //Mia Enayatollah

Morgontidningarna allt rörigare

Den postindustriella världen är kaotisk! Med en globaliserad ekonomi, fler intressegrupper, snabbare beslutsprocesser och allt fler val som överlämnas till individen är behovet av god vägledning i vardagen större än någonsin. Och i Sverige, där dagstidningsläsandet jämte Kanada är högst i världen, har morgontidningarna kommit att bli vår huvudsakliga vägvisare i nyhetsflödet. Förvisso har all journalistik en pedagogisk roll, men det är just morgontidningen som har rollen att ge helheten, medan kvälls-, vecko- och fackpress tagit på sig ett delvis annat, och mer avgränsat uppdrag. Krasst uttryckt innebär det att det prenumeranten betalar för är journalistens värdering och presentation.

En självklarhet? Jo, men just här, i presentationen och pedagogiken, ligger också en av morgontidningarnas största utmaningar – och kanske är det också just här som den största svårigheten finns. Det som är självklart riskerar ju dessvärre också över tid att glömmas bort eller prioriteras ner. För morgontidningarnas del efter andra åtråvärda storheter som volym och jakten på den egna nyheten. 

I en föränderlig värld måste tidningarna följa med och göras om för att inte uppfattas som kvarlevor av ett igår eller förrgår. Och varje omgörning måste ske utan att tidningen förlorar sin identitet och sitt starka varumärke. Därför tenderar varje förändring att presenteras som sprungen ur de moderna läsarnas krav på en lika modern tidning: ”Vi vet att sju av tio läsare vill ha hela tidningen i mindre format”, förklarar Göteborgs-Postens chefredaktör Jonathan Falck omläggningen till tabliod i GP, och ”Vi har sedan lång tid tillbaka beslutat att också vi  - helt enligt de många önskemålen från läsarna – ska gå över till tabloid”, kommenterar Dagens Nyheters chefredaktör Jan Wifstrand styrelsens beslut till TT.

Men för detta finns inga belägg i forskningen. När Lennart Weibull, massmediaforskare vid SOM-institutet och Institutionen för journalistik och massmediaforsking, JMG, vid Göteborgs universitet, och hans forskarlag undersökt läsarnas inställning till formatet finns faktiskt ingenting som tyder på att läsarna önskar just ett mindre format. Det betyder dock inte att det saknas argument för en övergång till tabloid : ”De stora vinsterna är förstås ekonomiska”, säger Josefine Sternvik, doktorand vid JMG. ”Det är nog snarare en mindre mängd papper jämte ett mindre behov av material som utgjort de verkliga bevekelsegrunderna för tidningsutgivarna.”

Gott så! Vi lever alla med förändringar, där ekonomisk rationalitet och ansvarstagande är en förutsättning för kvalitet och utveckling. Varför låtsas något annat?

Läsarna används också som argument för tidningarnas klyvning i delar, där Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter verkar ha klarat uppgiften att ge läsarna överblick bättre än Göteborgs-Posten. Medan de båda stockholmstidningarna valt att placera ekonomi- och arbetslivsnyheter tillsammans, har Göteborgs-Posten valt att sammanföra ekonomi och politik i del två, jämte sporten. Till grund för det beslutet låg ett resonemang baserat på en könsanalys som utgick från att kvinnan är intresserad av kultur (vilket hon finner i del tre) och mannen av ekonomi, politik och sport (del två). I del ett skulle så de nyheter som intresserade dem båda; lokala, inrikes- och utrikesnyheter finnas. Syftet var att se till att undvika bråk vid frukostbordet, eller, med andra ord; maximera både kvinnans och mannens tidningsläsande.

Men konstruktionen har gett svårigheter med just den, för läsaren viktiga, överblicken; Hur skiljer man på politiska nyheter och inrikesnyheter? Eller, i en globaliserad ekonomi, på ekonomi- och EU- eller utrikesnyheter? Vid fler än ett tillfälle börjar en händelse bevakas i del två, för att fortsätta i del ett för att sedan, av för läsaren outgrundliga skäl, återkomma i del två. Rörigt? Jo. Det var ju nu just det…

Lennart Weibull har i sin forskning upptäckt ett annat uttryck för den ökade rörigheten; att notiser allt oftare återfinns på flera ställen i tidningen. ”Och det märks mer i tidningar som har problem att göra naturliga avgränsningar.” Just notisproblemet kommer med säkerhet bättre tekniska system att lösa, däremot klarar inga tekniskt system att skapa tydlighet för läsaren. Därmed kvarstår tidningens huvuduppgift: att presentera och värdera dagens nyheter!

Vår högfrekventa tid sätter starka avtryck på medierna. Idag är nyheter gratis. Vi kan få del av nyheter dygnet runt. Mediesystemet framgenteras och alla medier faller sönder i allt mindre bitar; kanaler, siter, sektioner och bilagor, som individer pusslar ihop efter egna intressen. Det är mot denna bakgrund vi måste se framför allt storstadstidningarnas utveckling. Det är trist, för istället för att följa den utvecklingen borde framgången finnas i att utgöra en nödvändig motkraft. ”Idag får jag den bästa överblicken i en landsortstidning. Eller i Metro, för den delen.”, säger Lennart Weibull. /Carina Lindberg

Global kommunikation behövs

Följande inlägg är skrivet av vår gästbloggare Ewelina Tokarczyk. Ewelina är kommunpolitiker för socialdemokraterna i Göteborg, och är bland annat ersättare till kommunstyrelsen, ledamot av kommunfullmäktige och Konsumentnämnden. /Tove Lifvendahl, redaktör

Jag vill ha en global demokrati med globala skatter och institutioner som å medborgarnas vägnar utgör ramarna för globaliseringen. Idag lever jag i en global anarki där jag som person inte existerar. Däremot finns det företag, stater, nationella demokratier och en global terrorism. Konsumenten har också integrerats i det globala. Konsumenter av medias bilder och av varor.

För de som levde i Sverige på 1880-talet var demokrati och allmän rösträtt också något avlägset. Ändå orkade medborgare i många av Europas länder samla sig för att demokratisera sina länder. När vi blickar tillbaka på rösträttsreformerna underskattar vi dåtidens svårigheter och hinder. Idag lutar vi oss slappt tillbaka och konstaterar att det där med en global demokratisk ordning nog lite naivt.  Samtidigt upplever vi bla en rå kvartalskapitalism, en integrering av finansmarknaderna, ökande klyftor mellan och inom länder och  för lite av frihandel med varor. Integrationen av det mänskliga är en integration av förväntningar som byggs på genom media via radio och tv från länder med högre standard.

De som lever på mindre än 2 dollar om dagen och i utvecklingstermer räknas fattiga uppgår idag till ca 2,8 miljarder. Det är ett stort misslyckande för världsekonomin. Det är uppenbart att de senaste årtiondenas ekonomiska integration och välståndsökningar inte fördelas jämt av ”marknadens osynliga hand”. Med den mediabilden som sprids av människor som lever i välstånd till fattiga delar av världen ökar också klyftan mellan verklighet och förväntningar.

Välståndet fördelas dessutom allt mer ojämnt inom länder. Allt färre personer behövs i västeuropeiska industrier och det är svårt för de politiskt ansvariga att ersätta stora källor till arbete på kort sikt. En ökad arbetslöshet blir följden. Ekonomisk otrygghet eller direkt misär som vi måste tala om när det gäller 2,8 miljarder människor leder till social oro. Misären leder också till att våldsideologier snabbt får fäste. Jag hade också varit förbannad om någon tvingade mig att leva på 2 dollar om dagen. Social oro i Europa kan leda till en avdemokratisering av nationalstaten till förmån för motbjudande nationalistiska tendenser. Samma politiska åsikter som förespråkar isolering och åternationalisering av i princip allt.

En tydlig kommersialisering av det mänskliga syns i våra tv-apparater via reklam. Du är något om du är en konsument. Med de växande klyftorna mellan och inom länder får allt färre tillgång till den kommersiella rösträtten. Det fler personer definitivt får tillgång till är en vilja att äga mer.

Jag tror att det finns många bra saker med globalisering och internationalisering. De ökade möjligheterna till politiska och ekonomiska samtal, effektivisering, samarbeten över gränserna och ökad förståelse. Tyvärr är slutstationen på vår resa genom den negativa integrationen en global anarki där kapitalet styr. Jag är inte en av dem som tror att varken marknaden eller kapitalet bryr sig om fred, solidaritet, rättvis fördelning, miljö, din överlevnad eller min välfärd. Vi behöver en positiv integration med en på sikt global kommunikation mellan medborgarna som bas för gemensamma globala institutioner.

Om världens makthavare tar till sig detta idag kanske vi slipper vakna till ett socialt kaos imorgon. /Ewelina Tokarczyk

Singelklanerna är Generation Ordning?

Linda Milestad skrev häromdagen om singelklaner och funderade över om det leder till en förflyttning av det politiskt korrekta. Det är en intressant fundering. Jag tror att singelklanerna är Sveriges svar på den amerikanska generation som kräver mer ordning och ansvarstagande – samtidigt som Sverige redan är väl förberett för förändrade familjebegrepp.

Om vi ser en trend mot singelklaner borde Sverige vara ett av de bäst förberedda länderna när det gäller välfärdssystem. Detta eftersom huvuddelen av dem redan idag är högt individualiserade. Förmåner bygger i första hand på individer och rätt sällan på familjeförhållanden.

Men resonemanget om en ny generation som sätter ordning framför självförverkligande och som söker gemenskap bortom kärnfamiljen speglar ändå en samhällsutveckling. Kay Glans skrev i Axess 2003/3 att ” Paradoxen med kollektiva egocentriker är ändå betecknande. Man söker sitt självförverkligande i grupp, och auktoriteter godkänns inte om de inte är hämtade ur de egna leden.”

Glans letade efter en Generation Ordning i Sverige – som i likhet med den amerikanska unga generation som efter 11/9 sökte gemenskap och ansvarstagande framför individuellt självförverkligande. Det är svårt att hitta samma generation i Sverige och Europa – kanske framförallt beroende på att de kulturella landskapen skiljer sig åt.

Jag tror att Glans gör en viktig observation när han konstaterar att ”Om den dyker upp här i Europa kommer den att se annorlunda ut eftersom identitetsformationen här inte utspelar sig i samma typ av kraftfält som i USA. Man kanske kan hitta en gemensam stil, men den kommer att vara mer lågmäld och defensiv här och mer inriktad på att skapa små ordningar.”

Och där kanske vi har singelklanerna. De är Europas svar på Generation Ordning. De är också väl förankrade i Sveriges kulturella identitet. Dels av de skäl som redan nämnts – individualiserade välfärdsförmåner. Men också för att kollektiva hushåll i en vid mening har funnits under lång tid. Egentligen handlar det ju om en breddning av familjebegreppet. En ny generation låter fler ingå i familjen än bara dem som är relaterade via släktskap. För att tala med Charles Murray så är vi individer men inga atomer. Vi fungerar och utvecklas i relation till varandra.

Förr handlade det om att leva tillsammans för att klara försörjningen och skapa trygghet. Idag har den ekonomiska utvecklingen gjort att relationer inte behövs för överlevnad och därmed är det kollektiva hushållet inte lika nödvändigt. Däremot skapar singelklaner ett eget litet civilsamhälle. Där finns strukturer och normer som ger trygghet, samtidigt som det ställer krav på ansvarstagande inom gruppen. Hade vi levt i USA och inte i Sverige hade vi kallat detta för nykonservatism. //

Pär Henriksson

November 17, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (0) | TrackBack

11/16/2004

SR på ett sluttande plan

”Om man gillar George W Bush tycker man att Fox News är en objektiv nyhetskanal, ” säger Cecilia Uddén i en DN intervju. Så kanske det är, men det verkar inte vara någon hemlighet om var på skalan Fox står.

Vad handlar då debatten om Sveriges Radios saklighet/opartiskhet om? Handlar det om publiken ska lita på det rapporterade? Publiken har i alla år utgått ifrån att SR har opartiskhet och objektivitet som riktmärke. Men om det internt inom SR funnits en annan policy – så har publiken förts bakom ljuset. Som läsare av Aftonbladet, Norrskensflamman eller Svenska Dagbladet kan jag däremot förhålla mig till rapporteringen. Det handlar alltså mer om Sveriges Radios ärlighet, än om opartiskhet. Jag kan också kalla det för falsk innehållsdeklaration.

I debatten dyker det upp begrepp som objektivitet, subjektivitet och det orimliga med att hitta en absolut sanning. Det ser mer ut som ett sätt att dribbla bort debattens fokus från det väsentliga. Cecilia Uddén säger i DN: ”Jag har aldrig delat upp journalister i partiska eller opartiska. Jag delar upp dem i bra och dåliga…”

Låt oss därför rita upp följande schema över förhållandet mellan bra och dålig journalistik och partisk och opartisk journalistik.

Partiskheten behöver automatiskt inte leda till dålig journalistik om forumet har ett för publiken deklarerat innehåll och ideologi.

Däremot i SR:s fall, med deras uttalade policy om opartiskhet, leder det automatiskt till att partiskhet blir liktydigt med dålig journalistik. De befinner sig på ett sluttande plan, eftersom de så starkt betonat opartiskheten och sakligheten som del av den kvalitet som de levererar.

SR:s riktmärken kanske uppfattas som en begränsning av de journalister som vill ha ett friare uttryck, där det finns utrymme för partiskhet och personlig stil. Kanske är det då dags att slopa public servicens stränga inställning och skapa andra kanaler som ger möjlighet för de journalister som tycker att det är för trångt på SR? //

Mart Maandi

November 16, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (0) | TrackBack

Mitt hus är min LO-borg

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin använder sin yttersta retoriska förmåga för att försvara den reglerade hyresmarknaden. Det är svårt, eftersom tillgången på hyresrätter i centrala delar av Stockholm är så begränsad. På frågan om varför inte alla fackföreningsmedlemmar kunde stå i kö till fackets lägenheter, svarar hon: ”Skulle alla stå i kö skulle det bara skapa frustration – det rör sig om så få bostäder.”

Eftersom det är så få lägenheter, ska de alltså delas ut till ledande befattningshavare inom fackföreningsrörelsen. Detta motiveras med att facket som arbetsgivare och ägare till bostadshus kan använda lägenheterna till rekryterad personal: ”Annars blir det bara stockholmare som befolkar våra fackförbunds expeditioner och det vill vi ju inte heller”.

När frågan ställs om marknadshyror, svarar hon:” Får vi marknadshyror i Stockholm får ingen som inte är högavlönad en hyresrätt i Stockholm.”

LO:s ordförande och hennes man har via facket fått tillgång till flera hyreslägenheter som därmed undandragits stadens bostadskö. En ordförande i LO har bra betalt och har därför råd att välja och skaffa sig vilken bostad som helst i stan. Nu valde hon och hennes familj en annan väg. //

Mart Maandi

November 16, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (1) | TrackBack

11/12/2004

H&M vet hur man skapar tryck

Klockan 09.50 var det fullt utanför H&M:s butik på Hamngatan i Stockholm. Inne i affären stod företagsledningen inklusive Stefan Persson på balustraden och övervakade öppningen. Personalen förberedde sig, några tog foton ut mot de väntande. Minuterna singlade sig fram under allt större förväntan, och när glasdörrarna så småningom gled upp, vällde massan in under jubel.

De som hann först tog allt de kunde komma över. En flicka såg nästan skräckslagen ut; hon höll i tjugotalet plagg men kunde inte röra sig, och runt om henne haglade anklagelserna om gambeteende. 30 sekunder efter öppnandet var alla klädställningar med Karl Lagerfeld-designade plagg tömda, och den andra vågens inkommande letade klentroget efter de rester som ramlat ner på golvet.

H&M:s Lagerfeld-satsning blev en succé. Trots slagsmål (en tjej fick ett slag i ansiktet av en annan), omkullsprunga roll-ups och besvikna kunder som trodde det skulle gå att anlända 10.03 för att vara i god tid - skapades exakt den skattjaktskänsla som målats upp och varit syftet med PR- och reklamarbetet innan. En begränsad kollektion kläder skapade av en toppdesigner - men till H&M-priser.

Det blir spännande att följa utvecklingen av detta - kommer fler konfektionsföretag att följa efter - och vad blir H&M:s nästa steg? Det ryktas att planer på uppföljning finns - och den som hade ögon för annat än Lagerfelds textila finesser, kanske kunde se en annan känd designer diskret inspektera det sensationskaos H&M regisserat? Tills vidare kan i alla fall H&M glädja sig över en lyckad kommunikationssatsning. Den lär betala sig inte enbart idag. /Tove Lifvendahl

November 12, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (3) | TrackBack

11/11/2004

Bilen är blå – eller åtminstone inte röd

Läste med förvåning det TT-meddelande som tar upp den nyligen dömde kommissariens överklagande av domslutet. Där går det att läsa ”Enligt mannens advokat vill han bli frikänd från alla brott eller åtminstone få en väsentlig straffnedsättning.” Frågan är hur oskyldig man är om man ”åtminstone” vill ha straffnedsättning. Kanske läge för advokaten att plugga lite kommunikationsvetenskap? //Hans Grundberg

November 11, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (2) | TrackBack

11/09/2004

Sker det en långsam men verklig förflyttning av det politiskt korrekta?

SvD skriver idag om förekomsten av så kallade singelklaner – heterogena vänkretsar som blivit som familjer. De är en naturlig, och kanske nödvändig del av det urbana samhället, menar den amerikanska journalisten Ethan Watters, som skrivit boken Urban Tribes, Are Friends The New Family?

Singelklaner väcker, enligt Eva Sandstedt, docent i sociologi vid Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet, ont blod hos många som tycker att singlarna ska ta sig i kragen och växa upp. Eller, som Ehtan Watters konstaterade när han upptäckte fenomenet: att hans gamla kompisar faktiskt inte bara var en löst sammansattgrupp av ensamstående festprissar, som inte vågade ta steget in i vuxenlivet och skaffa familj, utan ett helt nytt fenomen – singelklanen.

Betyder det att man genom att sätta namn på ett allt vanligare fenomen sakta kan förflytta gränsen för vad som är normalt och accepterat? Betyder det att bilden av singeln faktiskt till slut håller på att förändras? Och betyder det att gränsen för det politiskt korrekt förflyttas, och att ”samhället” nu anpassar sig till det faktum att en fjärdedel av Sveriges befolkning är singlar och andelen ännu högre i storstäderna?

För oavsett medias bevakning av singelvärlden och tv-serier som Vänner är kärnfamiljen och tvåsamhet trots allt normen – och fortfarande något alla borde sträva efter. Därför är det intressant att begrepp som singelklanen uppstår, och att författare och forskare söker svar på förändrade beteenden som avviker från det politiskt korrekta.

Den respekt och hänsyn en man eller kvinna med familj får för eventuella problem eller sjuka barn får sällan singeln. Men när familjen blivit ”singelklanen” är det väl lika viktigt att ställa upp för en krisande eller sjuk kompis? Och lika naturligt?

//Linda Milestad

November 9, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (1) | TrackBack

11/08/2004

[Your company here] sucks.blogspot.com

Consumer complaints are nothing new. Unhappy customers have existed for as long as businesses have offered goods and services. Previously, however, negative word of mouth was confined to a radius that encompassed one’s friends and family. Now the advent of the Internet in general and blogs in particular is widening this radius to an infinitely larger audience. Today more and more consumers are using the blogosphere to air grievances when their complaints have gone unheard or been unresolved.  

Here’s an example of a company, U.S. phone carrier Sprint, whose customers are less than thrilled with its service:

"Sprint is driving me nuts. I've had multiple conversations with them since deciding to renew my service with them and getting a camera phone. I've decided to just blog my frustrations…"

"Sprint's customer service is terrible, don't even think about them unless you simply must have a phone that does everything from TV to video games. The phones are great, the service is spotty and worst of all, the customer service is terrible."

"Sprint finally irrevocably pissed me off last week. The details are long and tedious, and I don't feel like going through it all again...suffice it to say that Sprint sucks badly. They will be getting no more of my money."

"Sprint sucks. I called them today to cancel my service and it took me twenty minutes to convince them that that really was what I wanted to do. After they tried to sell me half a dozen different plans, with the newest digital phone with all the bells and whistles thrown into the bargain, they finally conceded."

Corporate PR folks and consultants should never underestimate the power these burned bloggers wield. Negative blogger sentiment can have a ripple effect, doing serious damage to a corporate reputation and brand. At the very least blog monitoring ought to be part of most companies' overall media monitoring efforts. //Billy McCormac 

November 8, 2004 | Permalink | Comments (4) | TrackBack

Enkätkamouflage

Alla som arbetat med opinionsbildning vet hur svårt det är att få riksdagsledamöter att medverka i enkäter. Partiernas strävan att visa enighet gör att det finns ett de facto-förbud mot riksdagsenkäter. Med sin nyhet idag om partisplittringen i betygsfrågan har dock SvD rundat riksdagens vaktposter genom en personlig mailfråga från 15 åringen Linnea som skriver från hotmailadress. Några falska förespeglingar från SvD är det inte fråga om då 15 åringen verkligen existerar och var praoelev på tidningen. Med mail och Internet blir det inte bara svårare för etablerade media att behålla sin ställning på nyhetsmarknaden, det blir också svårare för partier, företag och andra stora organisationer att kontrollera sitt informationsflöde. Mail anses hittills vara ett personligt arbetsverktyg där man kan tala direkt med politikerna utan att gå via partierna. Så länge 15 åringarna är äkta vara kommer det förhoppningsvis att fortsätta vara så. //Per Ola Bosson

November 8, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (0) | TrackBack

11/05/2004

Motfrågan som argument

Motfrågan är ett retoriskt knep som kan fungera utmärkt i debatter eller i direktsända intervjuer och utfrågningar. Det handlar förstås om att få skrattarna på sin sida.

Ett klassiskt exempel är när den amerikanske tv-underhållaren Joe Pine - som hade ett träben - frågade ut rockstjärnan Frank Zappa i sitt program på 60-talet:

Pine: Eftersom du har så långt hår undrar jag om du är kvinna?

Zappa: Eftersom du har träben undrar jag om du är ett bord?

Däremot fungerar knepet inte i nyhetsartiklar eller nyhetsinslag där motfrågan blir ett lösryckt citat som placeras i ett större sammanhang. Det ser vi i Dagens Industri idag.

Finansmannen Roger Akelius vill inte svara på DIs frågor om det miljardlån han försöker ta upp av svenska privatpersoner med hjälp av en broschyr i hushållens brevlådor. Däremot ställer Akelius en motfråga: "Vi kan väl göra så att du bygger ett fastighetsbolag och jag bygger ett och så ser vi vem som vinner i längden?"

Detta är naturligtvis en kommunikativ katastrof. Vem vill låna ut en miljard till någon som inte kan ge raka besked om låneupplägget?

Retorikens verktygslåda måste användas med omdöme. Rätt verktyg för rätt uppgifter. //Jon Åsberg

November 5, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (0) | TrackBack

11/03/2004

Put your money where your mouth is

I finansbranschen figurerar ofta uttrycket "put your money where your mouth is". Oftast en uppmaning från amerikanska investerare som handlar om att investera i enlighet med de "råd" man ger andra. Följaktligen förväntas styrelseordföranden, styrelseledamöter, koncernchefer och övriga ledande befattningshavare äga betydande aktieinnehav i de bolag de verkar i. Deras ekonomiska intressen ska vara tydligt sammanlänkade med aktieägarnas intressen!

Även om själva liknelsen kanske haltar något, så är kopplingen till regeringens aktieägande relevant. Därför delar jag di.se:s kritik (1/11-04) över det bristande aktieägandet bland regeringens medlemmar.

Det hänvisas ofta till risken för jävssituationer när det talas om regeringsföreträdares direktinnehav i svenska börsbolag. Men man skulle lika gärna kunna hävda att individer som representerar denna stora ägare (staten) också borde dela ett direkt ekonomiskt intresse med sin uppdragsgivare (dvs svenska folket). Ett sätt att göra detta vore att själva äga aktier, åtminstone i de bolag som staten är stora ägare i.

Men även om man kommer till slutsatsen att risken för jäv är viktigare att undvika, så finns faktiskt fondalternativet. Jag har i princip inga synpunkter på hur statsråden spenderar sina höga inkomster (dvs om de sparar eller slösar). Däremot måste man ha en principiell synpunkt på en biträdande finansminister, med speciellt ansvar för finansmarknaden, som "aldrig haft något intresse för branschen" och "tillhör en tradition där man inte sparar i aktier".

Regeringens ansvarige för finansmarknaden kan inte enbart ha på dagordningen att reglera kapitalet och hålla "finansvalpar" i koppel (som möjligen har varit socialdemokraternas melodi genom åren). På 2000-talet måste en minst lika viktig uppgift vara att bidra till en väl fungerande finansmarknad, där svenska folket känner tryggheten att placera sitt långsiktiga sparkapital. Ett bra sätt att göra detta med trovärdighet vore att också "put your money where your mouth is". //Ylwa Häggström

November 3, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (0) | TrackBack

11/02/2004

I valet mellan Bush och Kerry

Den 1:a november klockan 07:00, Wilmington, Ohio. Det är en grå, kall och fuktig höstmorgon i den lilla staden Wilmington utanför Cincinnati. Tystnaden är kompakt över den lokala, industriella, fraktflygplatsen ABX Airpark.

Plötsligt bryts tystnaden abrupt av två lågflygande attackhelikoptrar. De cirka 3000 åskådarna, som trängt in sig i den öppna men stora flyghangaren, tittar förväntansfullt upp efter helikoptrarna som snabbt och på låg höjd flyger förbi.

Ut ur diset framträder världens mest välkända flygplan, Air Force One. Inom några minuter har planet landat och President George W Bush vandrar upp till podiet. Ropen skalla och alla viftar med Bush & Cheney skyltar. En inledning som varje svensk politiker skulle drömma om.

President Bush framträder med stor auktoritet och med en utstrålning om tillhör en president. Sägas ska att Air Force One i bakgrunden stärker bilden. Budskapet är tydligt – landet behöver en stabil ledare som kan skapa säkerhet för USA och dess medborgare.

Enkelt klädd, utan slips och i en grå flygjacka är, Bush den vardagliga presidenten som tilltalar det amerikanska folket. Detta är den sista kampanjdagen för George W Bush efter nästan 18 månaders kampanjarbete.

Samma dag men på kvällen vid åttatiden i Cleveland, Ohio, har det blivit mörkt och kylan börjar bli märkbar. Drygt 50 000 åskådare har samlats i centrala Cleveland. Vi står framför en stor scen där ett band spelar för fullt. Folk är förväntansfulla. Vi väntar på the Boss.

Ropen övergår från spontana ”one more day” till ”Bo”! Bruce Springsteen inträder på scenen, spelar några låtar till publikens stora förtjusning, och avslutar med att i en blandning av poesi och musik förklara sitt ställningstagande för John Kerry. Huvudbudskapet är att USA har gått för långt från de ursprungliga värderingar som präglar landet och nu måste en förändring till. Kommunikativt är det en fullträff – och publikens glädjerop når nya höjder.

Senator Johan Kerry äntrar nu scenen tillsammans med sin fru Teresa Heinz. Teresa inleder med ett anförande om vilka personliga attribut som hon ser i sin man, och som gör honom rätt för att axla ansvaret som USA:s nästa president.

Strax efter talar Kerry passionerat om behovet av förändring, och framförallt om hur jobben för medelklassen ska skyddas. Senator Kerry ser om än inte segerviss ut - snarare segerlysten. Och som alltid lite förvånad över att så många verkar intresserade av vad han har att säga. Men det är något presidentlikt även över Kerry.

När amerikanarna idag, den 2:a november, går till val handlar det mycket om kandidaternas personliga egenskaper och tro på att den rätta kandidaten har förmågan att leda landet. Efter den 11 september 2001 har fokus ökat på de personliga egenskaperna och förmågan att visa gott ledarskap. Förklaringen tycks vara att många väljare anser att framtiden är för osäker att säga något om, och därför är det viktigare att utvärdera kandidatens hederlighet och dennes ledarskapsförmåga.

Kerry och Bush har nu i de senaste opinionsmätningarna på valdagen 49 procent vardera – betydligt tightare än vid tidigare val. Vem som blir USA nästa president beror på hur många som väljer att rösta, och på vilka frågor som de ställer högst på sin dagordning. Om stabilitet och säkerhet ligger högst vinner Bush. Om ekonomi och sysselsättning kommer först vinner Kerry.

Det enda som just nu är säkert är att Air Force One är ganska coolt och att Bruce Springsten är en mycket bra artist.

Peter Steere på plats i Ohio

November 2, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (1) | TrackBack

Snubbarna i pyjamas kan avgöra valet

JKL Blog editor-in-chief Billy McCormac and JKL Partner Peter Steere, who is currently on the campaign trail in the United States, today published an Op-Ed in Expressen entitled "Snubbarna i pyjamas kan avgöra valet." Though we highly recommend picking up a copy of today's Expressen at the newsstand, you may click on "Continue reading" to view the article in full.

Presidentvalskampanjen är inte längre en sammandrabbning mellan USA:s två största politiska partier, republikanerna och demokraterna. Det handlar istället om ett krig mellan ny och gammal media, mellan etablerad journalistik och en växande grupp ”tyckare” som kritiseras för att sakna krav på objektivet och ansvarstagande i sin informationshantering.

Bloggar, kabel-TV, politiska 527-grupper (en skattebefriad organisation som är skapad med det primära syftet att påverka nomineringar och val samt att direkt verka för att tillsätta eller avsätta kandidater) som ”the Swift Boat Veterans for Truth” och ”Moveon.org” och andra alternativa medier har tagit över kommunikationslandskapet i USA. Borta är de dagar när väljarna fick information om kandidaterna och deras valplattform genom ett begränsat antal kanaler vid noggrant planerade tidpunkter. De traditionella och kommersiella aktörerna konfronteras nu av engagerade individer som har tagit upp kampen om allmänhetens konsumtion och sug efter nyheter och information. Polemik har blivit en affärsidé som fått stort genomslag.

Teknikutvecklingen spelar en avgörande roll. Mer eller mindre gratis verktyg som Blogger möjliggör publiceringen på webben av politiska åsikter och insikter som tidigare varit begränsade till de närmaste sörjande. Bloggens förmåga att öka tillgängligheten, interaktiviteten och närheten till såväl politiker som opinionsbildare, med spetskompetens inom en rad olika discipliner, skapar en ny och kraftfull kanal för opinionsbildning. Samtidigt möjliggörs alternativa ”sanningar” till dem som förmedlas av de stora och etablerade nyhetsorganisationerna.

Bloggar som The Daily Dish, Instapundit, Kausfiles, Oxblog, Belmont Club, Volokh Conspiracy, Daily Kos, Atrios, och Daniel Drezer har omkullkastat medielandskapet i USA, och skapat nya auktoriteter. Den förstnämnda, driven av gay-konservative journalisten och författaren Andrew Sullivan, är synnerligen populär med en trogen läsarkrets på cirka 100 000 varje dag. Sullivan, som länge varit anhängare av Bush, har nu ställt sig bakom Kerrys kandidatur. Tveksamma väljare i Sullivans läsarkrets lär påverkas av detta.

I sin linda var bloggar viktiga därför att de fungerade som en mötesplats där aktuella frågeställningar kunde diskuteras och utvecklas. Många bloggare, inte minst de politiska, ägnar sig fortfarande åt vad som kallas ”fisking”, efter Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk från brittiska Independent. Fisking handlar om en notorisk kritisk granskning av en artikel eller ett påstående, någonting som Robert Fisk har råkat ut för åtskilliga gånger i blogosfären.

Men på senare år har bloggare även börjat ta över journalistens roll och en rad avslöjanden med politisk sprängkraft har börjat längst ned i mediernas näringskedja. Ett numera klassiskt fall var då bloggaren (även om han själv ogillar beteckningen) Matt Drudge, som avslöjade att president Bill Clinton hade vänstrat med praktikanten Monica Lewinsky.

Ett av det nuvarande presidentvalets stora debattämnen har handlat om kandidaternas militära bakgrund. I september påstod CBS nyhetsmagasin ’60 Minutes’ och dess ankare Dan Rather att de hade kommit över dokument som bevisade att George W Bush hade smitit från en del av sin militärtjänstgöring med hjälp av sin fars politiska kontakter. Mindre än en timme efter dokumenten visades i amerikansk tv, hade bloggar som Powerline och Little Green Footballs börjat ifrågasätta vissa typografiska diskrepanser som tydde på att dokumenten hade förfalskats.

Efter flera uppgifter från bloggare som hade god kännedom om skrivmaskiner från 70-talet, var skandalen var ett faktum. Rather backade motvilligt och bad president Bush om ursäkt för sitt bristfälliga journalistiska agerande.

I och med detta har det officiellt deklarerats krig mellan ny och gammal media. Rathers producent Jonathon Klein sa att bloggare har ”ingen som kvalitetssäkrar dem...det är en snubbe i pyjamas.” Rathers vän på NBC, Tom Brokaw, firade också av ett skott: ”Det som händer på internet idag är högst olämpligt, det är ett slags politiskt jihad.” Som isolerade mediekungar, vars undersåtar länge hade dolt obehagliga sanningar, satt de plötsligt osäkra på sina troner.

Men vad Klein inte förstår är att bloggar är ett slags kvalitetssäkringsorgan som granskar och avslöjar allvariga brister och grov partiskhet inom den så kallade objektiva traditionella nyhetssfären. Och bloggarna granskar varandra. Exempelvis finns en blogg som heter Sully Watch som helt och hållet handlar om en granskning av allt som skrivs av Andrew Sullivan.

Som ett kvitto på den makt som bloggare besitter, har stora dagstidningar, kända journalister och till och med Bush- och Kerrylägren startat sina egna bloggar, liksom tidigare ministrar och enskilda kongressledamöter. Det var dock den demokratiske presidentkandidaten Howard Dean som var först med att upptäcka och förstå vikten av den direkta och omedelbara kontakten med väljarna som bloggen medför.

Detta krig mellan ny och gammal media kommer att ha en oåterkallelig påverkan på det politiska landskapet i USA. Men vi vet av erfarenhet att kommunikationsbeteenden sällan är nationella. Redan nu pågår en växande politisk debatt på svenska bloggar. Under bara ett halvår har det formligen exploderat i den svenska bloggosfären. Frågan är om vi kommer att få se våra opinionsbildare utnyttja denna utveckling för en behövlig vitalisering av den svenska politiken?

November 2, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (3) | TrackBack

11/01/2004

Ett val i närbild

Timmar kvar till amerikanarna går till val. Det handlar om att få ihop de 270 elektorröster som krävs för att bli USA:s näste president. På plats i Ohio, valets kanske viktigaste nyckelstat att vinna, pågår kampen för fullt om väljarnas förtroende.

De sista timmarna handlar inte om att utveckla strategier eller forma nya budskap. Utan om att få väljarna till vallokalen, och naturligtvis få dem att rösta rätt.

George W Bush och John Kerry flyger fram och tillbaks mellan de avgörande ”swing”-staterna som kommer att avgöra valutgången. Ohio har besökts upp till 80 gånger vid det här laget av de båda kandidaterna. De sista intensiva dagarna kommer Bush, Kerry eller någon av vicepresidentkandidaterna Dick Cheney eller John Edwards att varje dag besöka Ohio för att vinna de sista rösterna.

Medierna är fyllda med köpt reklam, PR inslag och mer eller mindre vinklade artiklar. De negativa reklaminslagen om motkandidatens brister växlas med positiva, förtroendeingivande bilder för den egna kandidatens förmåga att styra landet, familjen och säkra ”the American way of life”.

Visa bedömare här i USA anser att detta är den smutsigaste presidentvalskampanjen i historien. Samtidigt är det är uppenbart, från en kommunikativ utgångspunkt, att de negativa kampanjerna fungerar. Men ju närmre valet vi kommer desto viktigare blir de positiva budskapen. Att stärka bilden av den egna kandidaten.

Den personliga kontakten och samtalet med väljarna blir avgörande för att vinna valet. Därför pågår för fullt en omfattande kampanj för att nå ut till väljarna. Frivilliga och anställda partifolk knackar dörr och försöker träffa så mycket folk som möjligt. För att vinna Ohio behöver både republikanerna och demokraterna genomföra tusentals samtal med potentiella väljare.

Personliga möten och samtal med väljarna bygger på praktiska och uppdaterade listor över väljarkåren. En registrering som inte vore möjlig i Sverige. Under de senaste månaderna har de röstberättigade amerikanska medborgarna kartlagts noggrant av såväl demokrater som republikaner. I en taktisk vald ordning har möten genomförts med väljarna av frivilliga från respektive partiorganisation. knackar dörr och samtalar med väljarna.

Denna dörrknackningsmetod kallas för canvass och körs i flera vändor gentemot samma målgrupp i syfte att fånga in alla tänkbara väljare. Successivt skapas enorma register innehållande detaljerad information om de enskilda väljarnas frågor och eventuella osäkerheter om kandidaterna. Arbetet med canvass syftar både till att övertyga väljarna men lika hög uträckning om att få dem som är röstberättigade att faktiskt rösta.

Metoden var tidigare i praktiken död. TV tog över behovet av den personliga informationen och kontakten. Men när det handlar om marginaler och särskilt om att verkligen få iväg folk att rösta finns det ingen starkare opinionsbildning än det faktiska mötet mellan två personer.

De stora politiska sammankomsterna, såkallade rallyn, har tydliga inslag av folkfest. Rallys sker vid naturliga mötesplatser, som i kyrkan eller vid det lokala köpcentrumet. Med representanter både från politiken och mötesplatsens naturliga aktörer, till exempel präster, slåss partierna om att visa upp sig och sprida sina budskap. Budskapen är enkla: det är viktigt att rösta, vi behöver Din röst. Och inte minst att skicka signalen att Du inte är ensam om din åsikt.

Hur kommer då valet att gå? Vem kommer att vinna? För stunden lutar det åt en ny seger för Bush, men det är otroligt jämnt. Ingen kan med säkerhet säga vem som kommer att vinna. Och ja, det är troligt att vi även denna gång får se en utdragen röstsammanställning. Det kan faktiskt ta dagar innan vi med säkerhet vet vem som vunnit.

För oss svenskar ter sig den amerikanska valrörelsen som en bladning mellan total oreda och någon form av organiserat jippo. Men det går inte att blunda för engagemanget och möjligheterna när en av världens största demokratier går till val.

Peter Steere på plats i Ohio för Kerry kampanjen

November 1, 2004 in Inlägg på svenska | Permalink | Comments (0) | TrackBack