JKL Blog

Sverige bäst! Igen!

Tre kronor, Fotbollsdamerna och Anja är inte vad de var. Men i en gren är Sverige alltjämt ohotad; vi har fortfarande jordens högsta skattetryck enligt DI. Och ingen formsvacka hotar. Tvärtom, vi drar ifrån! Upp från 51,0 2003 till 51,4 procent 2004. Man blir lite högmodig men skänk ändå en tanke till stackars Litauen; ynkliga 28,7 procent och snöpligen sist av EUs 25 länder.  De måste ju göra enorma välfärdsförluster! Hur lyckas de litauiska politikerna förklara det för väljarna?

Jon Åsberg

Flytt med politiska förtecken – till gagn för vem?

I början av veckan presenterade regeringens utredare hur man från statens sida ska kompensera de orter som drabbats av försvarsnedläggningarna. 2700 statliga jobb på olika myndigheter ska flytta från i första hand Stockholm till Arvidsjaur, Visby, Kristinehamn, Karlstad och Östersund.

Tusentals anställda med unik kompetens ställs inför valet att antingen bryta upp sitt liv i Stockholm och ta med sig familjen och flytta med verket eller att söka ett nytt arbete. Eftersom statliga myndigheter är specialiserade inom sitt område ställs höga krav på de anställdas kompetens. Merparten av dessa är således inte 30 år eller yngre utan snarare 50+. Att i denna fas av livet söka ett nytt arbete är inte helt okomplicerat.

Vad som dock verkligen kan ifrågasättas är den enorma kapitalförstörelse som dessa utlokaliseringar medför. Tidigare erfarenheter visar att det tar flera år innan myndigheten fungerar tillfredsställande. Idén att flytta runt människor på detta sätt är näst intill löjeväckande. Och vad blir alternativet när de anställda inte vill flytta med sitt arbete? Kan officerare och generaler på Gotland ta jobb som konservatorer på Riksantikvarieämbetet i Visby? Vad kan maskinister och tekniska ingenjörer i Östersund om livsmedel?

Att nya myndigheter etableras utanför Stockholm är regionalpolitiskt korrekt, nu senast etablerades djurskyddsmyndigheten i Skara. Flertalet tidigare utlokaliseringar visar att arbetssökande på de orter som välsignas med ett verk eller myndighet helt saknar kompetens som ligger i närheten av den som efterfrågas. Pendling, distansarbete och dyra arbetsresor är en konsekvens som spås kosta åtskilliga miljoner per verk/myndighet och år. Det är förvånande att protesterna från de berörda arbetstagarna inte hörs mer!

Claes Kugelberg

En sluten cirkel?

Från början var Bell Systems, eller AT&T som det heter idag, USA:s telefonmonopol. Men i konkurrensens förlovade land är monopol oacceptabla. Här hindras inte bara konkurrenshämmande företagsfusioner, utan här bryts även befintliga bolag upp. I en uppgörelse med Justitiedepartementet 1984 delades därför bolaget upp i AT&T (”ma bell”) och sju regionala telefonbolag (”the baby bells”). AT&T fick syssla med rikssamtal och baby-bell bolagen fick ta hand om lokalsamtalen.

Ett av dessa regionala bolag heter Southwestern Bell och blev grunden i SBC Communication. I en aggressiv expansionsstrategi, har SBC Communication under det senaste decenniet bland annat förvärvat två av de övriga sex ”baby-bell” bolagen; Ameritech och Pacific Tel. Tillsammans med Bell South, äger man också USA:s största mobiltelefonoperatör, Cingular, och spekulationerna om ett samgående mellan SBC och Bell South har länge gått varma.

Nu skriver Wall Street Journal istället att SBC och AT&T ska gå samman, rent tekniskt genom att SBC lägger ett bud på AT&T. Affären ska enligt tidningens källor vara nära förestående.

Men vänta; AT&T och SBC (dvs SW Bell, Ameritech och Pacific Tel)? ….var det inte ungefär där vi började för drygt 20 år sedan?

Det visade sig nämligen finnas stora skalfördelar inom telefoni, och många kunder uppskattar paketerbjudanden i form av rikssamtal, lokalsamtal, internetuppkoppling, osv från samma leverantör. Därmed inte sagt att uppbrytningen av AT&T för 20 år sedan inte varit avgörande för att skapa den konkurrenssituation som finns på den amerikanska telekom-marknaden idag.

Ylwa Häggström

Sabo - det känns tryggt!

Tänk om allting håller på att förändras? Med personval kan vem som helst komma in i riksdagen. Elektroniska folkomröstningar har prövats i kommuner och vem vet vart det kan ta vägen? Idag går dessutom folk vid sidan och skänker pengar som aldrig förr. Ser vi något nytt hända?

Nej, var lugna, än finns trygga bastioner med rejäla bålverk mot eventuella infall från enskilda individer, till exempel bostadsorganisationen SABO som väl aktar sig från direktdemokrati. Sista dag för inlämning av motioner till SABO-kongressen är den 15 mars. Kongressen är i mitten av september. Om någon mot förmodan skulle orka bry sig att motionera har SABO ändå ett halvår på sig att absorbera och hantera jobbiga förändringsförslag innan kongressen börjar. Och då har helt säkert motionären glömt hela saken.

Per Ola Bosson

The Economist blundar för immateriella värden

The Economist har i ett antal artiklar analyserat hur fenomenet corporate social responsibility påverkar företag och samhälle. Tyvärr drar artikelförfattaren en ideologisk slutsats och hävdar att det allena är politikernas uppgift att definiera och värna om det allmännas bästa. Nu är inte verkligheten riktigt så enkel att det i en demokrati enbart är politiker som uttrycker åsikter som berör näringslivet. Inte heller kan företag som långsiktigt vill överleva i en marknadsekonomi helt bortse från omgivningens åsikter. På en marknad där immateriella värden såsom varumärke och anseende står för en allt större andel av marknadsledande bolags värdering kommer onekligen företag att skydda och utveckla dessa värden. Det innebär bland annat att marknadsledande företag strävar efter att hörsamma marknadens krav och månar om sina relationer med omvärlden.

Naturligtvis är de krav och förväntningar som ställs på företag många gånger motsägelsefulla och det är upp till företagets ledning att själv besluta vad som är bäst att göra ur en affärsstrategisk synpunkt. Ibland handlar marknadens krav om kvalitetsnivån på produkterna, i andra fall är det hipphetsfaktorn som väger tungt och i vissa fall handlar det om att företag som lyckas utmärka sig som ansvarstagande vinner omgivningens förtroende.

Precis som artikelförfattaren instämmer jag helt i Friedmans välkända ”the business of business is business”. Men jag drar en helt annan slutsats och accepterar att i en demokrati är det långt fler än politiker som uttrycker åsikter. Det är ideologiskt önsketänkande att hävda att vissa av marknadens förväntningar på företag kan uteslutas.

Lena Hök

Hur man än vänder sig har man skinkan bak…

…sjöng Werner & Werner (Sven Melander och Åke Cato) i en ”julvisa” på 90-talet. Detsamma kan sägas gälla för ledande befattningshavare med bonusavtal.

I spåren av börsbubblan kring millennieskiftet fördes en livlig debatt kring lämpligheten, eller snarare olämpligheten, av bonusprogram kopplade till börskursens utveckling. Ett av de mest bespottade exemplen i sammanhanget var Skandias ”share-tracker”… Istället förespråkades att bonusprogram skulle vara kopplade till sådant som företagsledningen har större möjligheter att själva påverka – exempelvis bolaget resultatutveckling.

De senaste dagarna har flera svenska media fångat upp kritik som framförts gentemot AstraZenecas koncernchef Tom McKillop, med anledning av dennes bonus på 1 miljon pund för 2004. Enligt brittiska tidningar har stora aktieägare krävt att McKillop ska avstå sin bonus eftersom börskursen i AZ fallit med 30 procent under året. Anledningen till det stora bonusutfallet är nämligen just det faktum att McKillops bonus inte är kopplad till aktiekursen, utan till utvecklingen av vinst per aktie.

Som sagt, hur man än vänder sig har man skinkan bak.

Vi tror att nyckeln till framgång, i bonusprogrammens svåra balansgång, är en kombination av måttfullhet och en mycket tydlig kommunikation av de principer som styr slutnotan.

Ylwa Häggström

Mediemagasinets satir gör mediekritiken lättviktig

SVTs ”Mediemagasinet” är kul och underhållande när de kritiserar främst kvällspressens arbetsmetoder. Kvällstidningarnas chefredaktörer fick känna på sina egna intervjumetoder. Men Aftonbladets Gerdin och Expressens Otto är inte imponerade och avfärdar programmet som ”pinsamt”. Egentligen lite märkligt eftersom kvällstidningar brukar gotta sig i tv-program som just är pinsamma! Varför inte rubriker med ord som ”TV:s mediechock”. Eller ”Gerdin rasar”?

SVT försvarar sig i Resumé med att ”det är möjligt att äldre journalister har svårt att förstå satir”. Men det trista är att det ju inte finns något kritiskt granskande program som verkligen tar itu med medias arbetsmetoder. Här behövs en öppen debatt där även medias egna representanter medverkar.

Genom att SVT valt att göra programmet satiriskt – blir kritiken verkningslös mot de fenomen som man vill åt. Det blir alltså lättare för de kritiserade att inte delta i debatten och bara nöja sig med att vägra kommentera med hänvisning till det pinsamma programupplägget.

Om SVT istället valt en rakare kritik hade programmet inte varit lika underhållande, men det hade definitivt gjort det svårare för kvällspressen att smita undan.

Dessutom har SVT valt den säkra vägen när allt kan bortförklaras som ”satir” och gör precis som Michael Moore som kallar sina program för ”underhållning” så fort han blir utsatt för kritik.

Mart Maandi

 

Livsstilsmedia – en växande trend

Media har alltid påverkat våra livsstilar. På senare tid har tv-program som Sex and the city fått unga kvinnor att vilja vara ”storstads chica” – gärna med ett par skor från Manolo Blahnik på fötterna och FAB-5 har ökat modeintresset hos män. Det senare har bland annat medfört att ett antal modetidningar för män kommer att lanseras i Sverige under våren. 

Men tv:s påverkan på människors livsstilar slutar inte där. På Kanal 5 kan vi i vår se ”Amish in the city” – en dokusåpa där Amishungdomar med sin djupt religiösa och konservativa livsstil åker till Los Angeles för att leva med andra ungdomar och prova allt som inte är tillåtet i Amishfolkets egen livsstil.

Redan under hösten kunde de svenska tv-tittarna roa sig åt ”Par på prov” där två kvinnor byter familj och livsstil med varandra. De två dokusåporna är exempel på en växande trend - att göra underhållning genom att utmana och därmed ifrågasätta människors värderingar och livsstilar.

Den ökande medialiseringen av människors livsstilar gör våra värderingar allt mer ifrågasatta och politiserade. Det som på ytan verkar annorlunda blir därmed okej att ifrågasätta och utmana. Men samtidigt blir de livsstilar som media kommunicerar snarast schabloner och den komplexitet som ligger bakom våra val av livsstilar blir undanskymda för att passa den förenklade bilden.

Emma Grönlund

Tio år efter jordbävningskatastrofen

Befinner mig just nu i Japan där man idag minneshåller tioårsdagen efter jordbävningskatastrofen i Kobe 1995. 6 433 människor miste livet och skadorna beräknas ha uppgått till nära 10 trillioner yen. Tidningen Yomiuri Shimbun har frågat över- och efterlevande om hur de har förändrats över det tio åren; 54 procent uppger att deras sorg har minskat något, 46 procent uppger att den är den samma, eller har förvärrats.

I morgon startar FN:s världskonferens om förebyggande av katastrofer i Kobe. En mer ohygglig inramning kunde konferensen inte få - och representanter från de länder som drabbats av tsunamins förödelse kommer att delta.

För Japans del är det kanske som mest angeläget, var femte av världens alla jordbävningar som når över 6,0 på Richterskalan sker här (senast i oktober dog 40 människor), och en nyligen släppt statlig rapport spår att Tokyo inom 30 års tid kommer att drabbas av en jordbävning som kommer att förstöra 800 000 byggnader och kräva många människoliv. För de 12,5 miljoner som bor i denna stad jag skriver ifrån, och för alla de som minns och sörjer är det angeläget att konferensen i Kobe blir mer än kondoleanser och prat. //Tove Lifvendahl

Varumärken på uppgång i Kina

Att varor är billigare i Kina är en sanning med modifikation. Idag får man betala 600 kronor för ett par (äkta) Levis-jeans i ett shoppingcenter i Shanghai. Samma prisnivå som i Sverige med andra ord. Skyddet av varumärken har traditionellt varit lågt i Kina som blivit ett mecka för billiga piratkopior. Såväl inhemska som internationella bolag har utnyttjat möjligheten dumpa varor med lägre kvalitet på den kinesiska marknaden. Parallellt med begreppet ”Made in China” har konceptet ”Made for China” vuxit fram och här finns grogrunden för en högre värdering av varumärken. Den framväxande kinesiska medelklassen har idag råd att lägga pengar på märkesvaror som borgar för kvalitet. Inte nog med det, de gör det också. Låt oss hoppas att de internationella jättarna inser denna potential i tid – innan de egna varumärkena har devalverats på grund av kvalitetsdumpning och ignorans inför en växande marknad i öst.

Lena

Hök

 

Bloggar närvarande i katastrofområdet

Entreprenörerna Johan och Jessica Staël von Holstein är två av det flertal svenskar som rest till katastrofområdet för att bidra med sina kunskaper och sin tid i form av direkta insatser. Deras arbete går att följa på deras blog. Även andra bloggar har uppkommit, några av dem sammanställdes tidigare på SvD. I allt det obegripligt hemska visar sig de nya kommunikativa verktygen vara viktiga; allt ifrån snabbt uppkomna webbsajter där sökandet kunnat samordnas till mer personligt skrivna rapporteringar som alternativ och komplement till bevakningen från traditionella medier. //Tove Lifvendahl

Fel svar om kungen

Vad är det för fel på Aftonbladets läsare som inte röstar som Margita Ulvskog vill. Frågan som ställs är:

Var det rätt av kungen att kritisera regeringen? 83 procent svarar JA. 14,4 svarar NEJ och 1,8 procent VET EJ. Totalt hade 111635 personer röstat.

Vi lever i en märklig tid.

Mart Maandi

Cash is King II

Inför årets bokslutssäsong finns det anledning att återkomma till temat ”cash is king”.

Medan Y2K bubblan enbart handlade om tillväxt, så kretsar mycket av surret i marknaden idag om ”cash distribution”. Det i sig är ingen nyhet, intresset för bolag som genererar verkliga kassaflöden till sina ägare har vuxit fram under en längre tid nu. Dagens Industri noterade i december förra året (DI 15/12-04) resultatet av en intressant enkät på det temat gjord av Merrill Lynch. I den angav 46% av de tillfrågade investerarna att de helst såg att bolagens vinstmedel delades ut till aktieägarna (snarare än att de återinvesterades i verksamheten). I vårt östra grannland forceras just nu ”Lex-Nokia” igenom lagstiftande organ. Syftet är att redan till våren 2005 höja den tillåtna återköpsnivån från fem till tio procent av bolagets egna aktier.

Efter de senaste årens hårda omstruktureringsarbeten är många bolag idag helt skuldfria. Som varje nyutexaminerad ekonom känner till är eget kapital väsentligt mycket dyrare än lånat kapital och en skuldfri balansräkning i de allra flesta verksamheter därför långt ifrån optimal.

Så inför årets bokslutskommunikéer finns det extra stor anledning för börsbolagens styrelser att göra två saker:

se över sina utdelningspolicies, och

ta en titt i balansräkningen och fundera på om det inte finns utrymme för en extra utdelning (eller återköpsprogram)

Det senare blir säkert särskilt populärt. Cash is king.

Ylwa Häggström

Konspiratörernas våta dröm

Kan det vara så att Margita Ulvskogs utfall mot monarkin var ett sätt att flytta diskussionen och därigenom skydda Göran Persson? Oavsett vilket, så har det ju fungerat, genom att dra uppmärksamheten från regeringskansliet och Persson – till diskussion om kungen och konstitutionen. 

Ulvskog är ju känd för att inte tycka om monarkin och hon tyckte säkert om att argumentera för republiken. Men hur långt är hon beredd att gå för att offra sig för Persson? 

Nästa trick är nu när Persson tar avstånd från Ulvskogs utspel. Han kan kalla henne till rätta och plötsligt stå på samma sida som kungen! Persson har ju gjort liknande trix tidigare, som när han senast tog Nuder i örat för ”40-talisternas köttberg”. 

Frågan är om Persson räknat ut allt detta i förväg, eller om det bara är en  konspirationsteoretikers våta dröm?

Mart Maandi

Ostalgien ger nytt liv åt DDR:s gamla varumärken

Få förknippar antagligen det grå och kommunistiska DDR med varumärken, marknadsekonomins givna symboler. Men, de fanns där och har nu blivit bärande inslag i en eskapistisk tysk trend, ostalgie, som vurmar för det gamla östtyska. När dagens tyska ekonomi går på knäna vaknar det klassiska ”det var bättre förr” till liv. Borta tycks minnena av vad den gamla regimen egentligen stod för. I ostalgiens kölvatten har istället varumärken som Vita-Cola och Mokka Fix kaffe återigen börjat dyka upp i butikshyllorna.

Ett annat av de mest kända varumärkena på DDR-marknaden var bensinbolaget Minol. För drygt tio år sedan köpte franska Total upp Minol och vid millennieskiftet konverterades den sista stationen till Total.

Nu, snart fem år senare har det dykt upp en Minol-station på Kosmonaut-allén i Berlin igen. Med en växande ostalgie-trend känns det som mer än en tillfällighet att Minol-varumärket har fått nytt liv. Men enligt Slaven Marinovich, som skrivit om Minol på brandchannel.com handlar det om en skyddsåtgärd av det vilande varumärket. EU-lagstiftningen säger att rätten till ett varumärke förloras om mer än fem år förflyter sedan det senast användas.

Oavsett vilket som är det främsta skälet är fenomenet intressant. Från att ha varit en symbol för avsaknaden av valmöjligheter blir nu Minol en del av ett system står för dess raka motsats. Och, kunderna kommer sannolikt att hitta till Minol. Att köpa sin bensin där skulle kanske till och med kunna kännas som en protesthandling av den tysk som är besviken över de nuvarande tingens ordning.//Hans Grundberg

Varumärket Litauen – vad står det för?

Under 1900-talets långa årtionden av sovjetvälde stod allt som oftast baltstaterna att finna i topp i jämförelser med de andra delrepublikerna, i allt från matematik- till plöjningstävlingar. Det var sannolikt en viktig faktor för att hålla nationalkänslan stark även under åren av ockupation. Balterna visste tydligt vad som skiljde dem från andra delar av Sovjetunionen.

Självständigheten är nu inne på sitt andra sekel. Euforin har för länge sedan övergått i vardag och med den nya utmaningar och möjligheter. På brandchannel.com har frilansjournalisten Kristina Dryza skrivit om nästa steg i den litauiska marknadsekonomins utveckling – skapandet av litauiska varumärken för en internationell marknad.

Fram till idag har den litauiska exporten till största delen handlat om produktion i form av underleverantör. Det har varit den naturliga vägen ut på en internationell marknad. Samtidigt innebär det långsiktigt begränsningar. Produktionen är lättrörlig och kan när som helst flytta till andra geografiska områden med lägre kostnader. Starka varumärken är onekligen ett skydd mot detta.

Men lika enkel som denna teori är, lika svår är dess praktik. Vilken ände ska man börja i? Först måste de mest fundamentala frågorna besvaras: Vad förknippas Litauen internationellt med idag och vad är det som gör landet unikt?

När man söker svaren på dessa frågor inser man att landet har en lång väg att vandra. Först måste kännedomen om landet öka väsentligt, framför allt inom EU. Därefter kan de särskiljande värdena lyftas fram. Sannolikt kommer utmaningen att vara mycket stor eftersom varje varumärkesinvestering kommer att jämföras med möjligheten att investera i ny produktionskapacitet för att stärka positionen som underleverantör.

Sverige kan sannolikt bidra positivt till denna utveckling genom att dela med sig av det varumärkeskunnande som finns här. Redan idag har svenska Nordic Brand Academy etablerat kontakter med Baltikum för att bygga upp ländernas varumärkeskompetens. Möjligheten att särskilja sig kommer att bli livsviktig för små länder som Litauen i framtiden i takt med att den kinesiska jätten växer sig allt starkare på den globala marknaden. Ett av de viktigaste sätten att konkurrera med en numerärt överlägsen motståndare är just genom de unika värden som starka varumärken erbjuder.

Frågan är bara vad som händer när Kinas industri på allvar börjar satsa på att marknadsföra egna varumärken…//Lena Hök

Fattar media rätt beslut?

Katastrofen i Sydostasien har inte bara utspelat sig på plats utan även i vardagsrummen runt om i Sverige. I vår globala värld ligger länder som Thailand och Sri Lanka inte längre bort än närmaste tv, dator, radio eller tidning.

Katastrofen, räddningsarbetet och människors sorg utspelar sig för öppen ridå och med full kraft genom massmedia. Den privata sorgen har de senaste veckorna blivit en kollektiv angelägenhet. Detta är givetvis inte enbart något dåligt. Tvärtom finns det stora poänger med att tillsammans med andra bearbeta svåra upplevelser och få diskutera vad som hänt utan skygglappar och med så god information som möjligt.

Men media har stått inför svåra etiska överväganden och inte alltid lyckats hitta den rätta balansen. Det är också så att den sammantagna effekten av medias rapportering är större än vad varje enskilt media bidragit med. I ett integrerat medielandskap med tv, tidningar, radio och Internet finns en oerhörd genomslagskraft och förmåga att påverka ett samhälle. Sajter som Expressen och Aftonbladet på nätet har också blivit aktörer genom att själva ta initiativ till insamlingar och erbjuda möjligheten att anmäla saknade. Media har inte bara skildrat händelserna utan också varit en integrerad del av räddningsarbete och sorg.

Vi bör ställa oss frågan på vilka grunder media fattar beslut om publicering och vilka rutiner som finns för att hantera sörjande människors berättelser. När Aftonbladet publicerar saknades sista meddelanden hem till Sverige är det ett frossande i sorg som inte tjänar några syften bortom att tillfredsställa läsarnas nyfikenhet. När andra tidningar publicerar bilder på barn som återvänder ensamma till Sverige – vad vill man uppnå då?

Även om de som drabbats av katastrofen givit sitt tillstånd till publicering av berättelser och bilder så kan inte redaktionerna slå sig till ro med detta. Beslutet att medverka i media i Sverige har ofta tagits av chockade människor i ett annat land, långt borta från den svenska medieverkligheten. Och splittrade människor fattar sällan genomtänkta beslut med full insikt om konsekvenserna.

I delar av rapportering finns drag av dramaturgin lånad från dokusåpornas värld. Kvällstidningarna följer Pigge Werkelins sökande efter sin familj, dag efter dag och egentligen utan uppdaterad nyhetsvärdering. Det blir en gripande berättelse istället. Det är en djup tragedi som alla kan identifiera sig med. Samtidigt – är det verkligen korrekt nyhetsvärdering och respekt för individen och familjen att dag efter dag publicera en människas sorg över stora uppslag? Vad får det för konsekvenser för de inblandade på sikt?

Jag tror vi kommer att få en rejäl debatt om medias skildring av katastrofen och dess offer längre fram i vår när tragedin har börjat sjunka in och de som drabbats kommit hem till vardagen och börjar inse vad som hänt i media.

Det finns inga enkla lösningar på dessa frågor. Men en diskussion är värdefull och det finns skäl att fråga sig om medias redaktioner i krislägen är vuxna uppgiften och har rätt rutiner.

Kanske ska man komplettera redaktionen i större krislägen med t ex präster, krishanterare eller erfarna hjälparbetare. Just för att ställa de frågor och få de långsiktiga perspektiv på den löpande rapporteringen som är svåra att ha när man arbetar i en stressad miljö mot deadline och med krav på att vara bättre än konkurrenterna.//Pär Henriksson

  

Mediernas tsunami

Varför var det så svårt att förstå vad som egentligen hade hänt och vidden av det hela? Hur kan vi skilja allvarliga nyheter från banala? Nyhetsflödet under katastrofens första dygn är mycket intressanta att studera, speciellt ur aspekten om de gav tillräckliga larmsignaler för att få jullediga ministrar att vakna.

Studier av nyhetsflödet från TT under de tre första dyngen uppvisar en hel del märkligheter. Bland annat sådant som inte handlade om katastrofen. TT hade tex en hel serie av telegram som handlade om 30-årsdagen av ockupationen av Västtyska ambassaden och terroristen Norbert Kröcher. Här kan man verkligen fråga sig om nyhetschefer på TT förstod katastrofens omfattning (klockan 10) när 9 av 19 telegram under en timme handlade om Kröcher och endast 4 om katastrofen. Samma sak upprepades under måndagen kl 10 då 8 av 19 telegram från TT var om Kröcher och 3 om katastrofen. Förövrigt var det samma sak på den tredje dagen… 

Kvällstidningarnas löpsedlar har avtrubbar oss, på samma sätt som i sagans ”Vargen kommer”. På annandagen kom endast kvällstidningar ut. Hur ska vi kunna skilja på viktiga nyheter och banala, när vilka futtigheter som helst blåses upp med de största bokstäverna. Varje dag. De största rubrikerna har ju redan använts för någon katastrof på någon efterfest till ”Big Robinson”. 

Här har visserligen Aftonbladet träffat rätt i sin extraupplaga på annandagen med ”Katastrof i Phuket i morse - allt krossades av enorm flodvåg”. Expressens förstasida skrev samtidigt: ”Ministern i krismöte: 274000 svenskar beräknas dö av nytt matvirus -så smittas du”. I och för sig hade AB dagen innan använt samma stora rubrikstil för att skriva: ”Victoria till attack mot alla dem som hånar Daniel”. 

Av avgörande betydelse för att blåsa ”faran över” kommer nog från UDs presstalesman som sade att ”svenskar i katastrofområdet utom fara”. Detta återgavs i två telegram vid 11-tiden på annandagen den 26/12.

Här tycks UDs underrättelseverksamhet inte riktigt fungera, framför allt om man litar på källor utanför de egna leden. Det räckte alltså inte att resebyråerna redan tidigt på morgonen signalerat att 15000-20000 svenskar befann sig i de drabbade områdena. Henrik Brors på DN frågar sig om det är UD:s ledning som har ”beröringsskräck för den kommersiella världen” – dvs att UD inte tog kontakt med resebyråernas folk i området, utan skickade dit sin egen man från Bangkok. 

I en morgonsoffa sade en finsk korrespondent stationerad i Sverige: ”Den svenska utrikesministern fick arbeta för att rädda sitt eget skinn, istället för att rädda andras skinn”. Mart Maandi