The Economist blundar för immateriella värden

The Economist har i ett antal artiklar analyserat hur fenomenet corporate social responsibility påverkar företag och samhälle. Tyvärr drar artikelförfattaren en ideologisk slutsats och hävdar att det allena är politikernas uppgift att definiera och värna om det allmännas bästa. Nu är inte verkligheten riktigt så enkel att det i en demokrati enbart är politiker som uttrycker åsikter som berör näringslivet. Inte heller kan företag som långsiktigt vill överleva i en marknadsekonomi helt bortse från omgivningens åsikter. På en marknad där immateriella värden såsom varumärke och anseende står för en allt större andel av marknadsledande bolags värdering kommer onekligen företag att skydda och utveckla dessa värden. Det innebär bland annat att marknadsledande företag strävar efter att hörsamma marknadens krav och månar om sina relationer med omvärlden.

Naturligtvis är de krav och förväntningar som ställs på företag många gånger motsägelsefulla och det är upp till företagets ledning att själv besluta vad som är bäst att göra ur en affärsstrategisk synpunkt. Ibland handlar marknadens krav om kvalitetsnivån på produkterna, i andra fall är det hipphetsfaktorn som väger tungt och i vissa fall handlar det om att företag som lyckas utmärka sig som ansvarstagande vinner omgivningens förtroende.

Precis som artikelförfattaren instämmer jag helt i Friedmans välkända ”the business of business is business”. Men jag drar en helt annan slutsats och accepterar att i en demokrati är det långt fler än politiker som uttrycker åsikter. Det är ideologiskt önsketänkande att hävda att vissa av marknadens förväntningar på företag kan uteslutas.

Lena Hök