JKL Blog

Objektifiering av kvinnor

“Rice's coat and boots speak of sex and power…”, slår anrika Washington Post fast.

”Laila, kolla Condis nya sexiga stil”, utropar Expressen.

Två färska exempel på medias beklagliga objektifiering av kvinnor. Visst har Laila Freivalds en hel del att lära av Stanfordprofessorn Condoleeza Rice, men det har varken med kläder eller utseende att göra.

Gabriel Rodau

Inte ens Gud kan hjälpa Kristdemokraterna

I går kväll gästade Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund den skicklige Åke Ortmarks program i TV8 och fick frågan vad gör Gud? Hägglund kunde inte ge undrande tittare något riktigt bra svar trots att Ortmark på sitt karaktäristiska sätt ändå vred och vände på frågan ett antal gånger. På den mer direkta frågan om Gud kunde hjälpa Kristdemokraterna över fyra procent spärren i nästa val lämnade Hägglund desto klarare besked att det inte var ett av Guds arbetsområden.

Kristdemokraterna är det parti som framförallt lett den mediala kampen mot socialdemokraternas maktmissbruk då man bl.a. deklarerade i en debattartikel att göra rent hus bland sossepampar i högskolevärlden i händelse av valseger. Att Kristdemokraterna för kampen mot en osund utnämningspolitik är bra men heller ingenting konstigt eftersom den arbetsordningen deklarerades redan i höstas i valalliansens startdokument. Med tanke på opinionsläget så är förmodligen det största hotet mot en borglig valsegerjust nu inte från s utan snarare från kd själva dessvärre. Kommer kd inte in i Riksdagen så faller hela alliansen. Och där kunde som sagt inte ens Gud hjälpa till.

David Ignäs

Elagu Vaba Eesti!

I vår kommer freden att firas och att det var 60 år sedan Tyskland kapitulerade. Freden bröt ut och konfettin snöande ner på Kungsgatan 1945. Många av de allierades representanter kommer att fira freden i Moskva.

Orden ”fred och frihet”, går liksom hand-i-hand och krigets slut ska givetvis firas. Men svårigheten uppenbarar sig när freden för halva Europa inte innebar någon frihet 1945. Istället byttes kriget ut mot en nästan 50-årig ockupation och gränslös terror. Friheten infann sig inte för 60 år sedan, vilket man kanske vill fira i Moskva, utan för 14 år sedan, då Sovjetunionen upplöstes och friheten och självständigheten för halva Europa kunde återupprättas.

Idag, den 24 februari firas att den var 87 år sedan Estland blev självständigt. Jag tror att jag firar genom att kasta ut lite konfetti på Kungsgatan. Elagu Vaba Eesti! (Leve det fria Estland!) 

Mart Maandi

Den fria televisionen

Det ska sägas direkt; undertecknad är nolaskogsare i exil, och tillika passionerad modoit. Så den vill avfärda detta som ett partsinlägg får göra det.

Sveriges television har de senaste veckorna uppmärksammats för sin reklamkampanj Fri Television. Efter att ha sett Olle Palmlöfs inhopp som sportkrönikör i SVT härom kvällen så ställde jag mig frågan ”fri från vad”? Här är några alternativa svar:

Vinjetten ”Initierat” till krönikörens sågning av framför allt hockeyspelaren Peter Forsberg får väl sägas vara fri från självkritik (krönikan finns att se och höra på svt.se).

Påståendet att Peter Forsbergs deltagande i MQ:s reklamkampanj motiverades av att ”mycket vill ha mer” och ”rik vill bli rikare” måste anses fritt från sanning eftersom intäkterna från arbetet tillföll Modo Hockey och stiftelsen Icebreakers och inte Peter själv.

Helt fri från logik kändes formuleringen att Marcus Näslund pga att han är djupt religiös borde vilja betala miljontals kronor i förmögenhetsskatt till svenska staten.

Fri från företagsekonomiska baskunskaper var helt klart kommentaren om varför priset för spel vid nybyggda Veckefjärdens GK (där Peter är en av investerarna) är högre än på andra banor i trakten. Och som en bisats; det står varje golfspelare fritt att välja om han eller hon vill spela där eller inte. Det är inte en avgift som tas ut bara för att man äger ett set golfklubbor. På så vis skiljer sig green feen exempelvis från avgiften till den Fria Televisionen.

Möjligen är det SVT:s ambition att sända inslag fria från kvalitetsgranskning?

Ylwa Häggström

Ps. Nolaskogs, för den som är obekant med termen, syftar på Örnsköldsvik, ordagrann betydelse ”norr om skogen” (skogen=Skuleskogen)

Märklig brist på källkontroll

År efter år publicerar landets medier DSM undersökning av Sveriges viktigaste makthavare, idag t ex Dagens Industri. Ingen verkar orka ta reda på vad DSM är för något. Rolf van den Brink snuddar vid det i en krönika om ”Årets värsta listor.” Rolf tror att enkäten är skickad till redaktörens journalistkompisar. Man kan dock undra vilka kompisar redaktören för DSM egentligen har.

DSM var fram till tidigt 70-tal Sveriges Marknadsförbunds tidning och uttyddes Den Svenska Marknaden. Utgivningsrätten köptes av den avgående vd och har sedan dess varit ett forum för personliga funderingar kring frågor som Estonia och Palmemord. DSM ska nu uttydas ”Debatt, Sanningssägande, Mediekritik”.

DSM har givetvis rätt att ge ut vad dom vill, och skicka vilka listor de vill till andra medier. Men där borde det ta stopp.

Bo Jansson

Oberoende SVT

SVT är oberoende, hävdar SVT.

”Granskningsnämnden för radio och TV har på eget initiativ beslutat att granska om det förekommer otillbörlig sponsring av Richter, det program som handlar om snowboard och andra nya vintersporter som sänds i Sveriges Television.” (länk)

”Sponsringspriserna framgår i SVTs sponsorkalender för 2005. Här listas evenemang för evenemang, med antal beräknade tittare, antal skyltar och ett fast pris. Det erbjuds också paketpris, för exempelvis alla alpina världscupstävlingar (700 000 – rena fyndet, jämfört med en VM-vecka) eller ett gäng mer eller mindre intressanta ishockeyturneringar (en miljon jämnt). Dyrast på listan: friidrotts-VM i augusti för 1,2 miljoner, medan det är rena fyndpriset på finalen i fotbollens Women’s Cup: 40 000, om Sverige är med i finalen.” (länk)

”Sju anmälningar hade kommit in till Granskningsnämden om programmet "Agneta", som visades i SVT den 4 juni, i samband med lanseringen av hennes comeback-album. Programmet var delvis producerat av artistens eget bolag, Agneta Fältskog Production.” (länk)

”Sveriges Television har fällts för otillåten sponsring av Svenska Idrottsgalan 2002. I den direktsända galaföreställningen, som var sponsrad av bland annat Svenska Spel, delades priser ut för det gångna årets främsta idrottspresentationer.” (länk)

Men Granskningsnämnden är väl oberoende i alla fall?

Granskningsnämnden – som ansvarar för att bl a SVT följer lagar och tillståndsvillkor– utses av regeringen. I nämnden sitter t ex Annika Åhnberg, tidigare socialdemokratiskt statsråd och Sören Thunell, tidigare informationschef för socialdemokraterna och pressekreterare i statsrådsberedningen, Vidare återfinns här Ella Niia, som är förbundsjurist på Hotell- och restaurangfacket och tidigare förbundsjurist för LO samt den moderata riksdagsledamoten Lena Adelsohn Liljeroth. (länk)

Pär Henriksson

”Tonårsmamman som satte jättarna på plats”

Ännu en gång skriver Dagens Industri en artikel om en affärshändelse och låter hela artikeln kretsa kring att personen i fråga är mamma. Varför har våra svenska tidningar detta enorma behov av att peka ut att en person är just mamma. I tid och otid kopplas kvinnor i till exempel affärssammanhang ihop med sina barn. Kvinnliga VD:ar får frågor om hur de löser ”barnfrågan”, medan manliga motsvarigheter tillfrågas om jakten och golfen. När får vi se rubriken ”Tonårspappan Svanberg levererar pangresultat”?

Gabriel Rodau

Efterfrågas: Klarspråk

Det är skönt med klarspråk. Helstatliga Indian Oil är Indiens största företag. På hemsidan står följande: "IndianOil is currently metamorphosing from a pure sectoral company with dominance in downstream in India to a vertically integrated, transnational energy behemoth." Ingen vettig indisk politiker vill begränsa bolagets tillväxt. Energimarknaden i världen omstruktureras. Om man inte äter så äts man. Men ingen svensk politiker, varken borgerlig eller socialdemokrat har vågat förklara detta för sina väljare, när det gäller Vattenfall.

Per Ola Bosson

Folkhemmets nya kläder

För några veckor sedan träffade jag journalisten Christopher Caldwell (Weekly Standard) som besökte Sverige för att förstå hur invandringen påverkar ett land med en historiskt stark etnisk gemenskap - inte minst samlad kring en världsberömd välfärdsstat. I den läsvärda artikeln intervjuas bl a Mauricio Rojas, som ges tillfälle att förklara delar av den i dagarna hett omdiskuterade folkpartistiska integrationspolitiken.

Tove Lifvendahl

Den oumbärliga mobilen

Är det inte underbart att vi numera är helt handikappade utan vår mobiltelefon – både i jobbet och privat? Att tidpunkt och plats för en träff blivit något flytande som bestäms per mobil efter initialt utsatt tid. Till och med i skidbacken känner man ett mått av stress, när man väntat på någon i fem minuter och inte kan nå denna på mobilen. Hinner jag ta ett åk eller ska jag vänta här som vi sa? Detta skriver Karin Ström i dagens Svenska Dagbladet – en rolig iakttagelse av hur vi ändrat vårt beteende sedan mobilens erövringståg. Läs den!

Linda Milestad

Machokulturen i omklädningsrummen

Den senaste veckans debatt kring hockeysex och machokulturen i våra svenska omklädningsrum har väckt stor uppmärksamhet. En fråga att ställa till oss alla är om vi inte känt till eller i alla fall har haft en aning att det råder en milt sagt grabbig stämning i svettiga omklädningsrum? Efter hockeyskandalen flyger ett flertal av landets sportjournalister ut mot hockeyspelare och berättar sanningen om hur det egentligen ligger till bakom de stängda dörrarna under hockeyresorna. Hårt festande, okända damer på hotellrummen och en dunk i ryggen dagen efter är tämligen vanligt. Expressens sportjournalist Mats Olsson skriver i sin krönika den 12 februari att han redan på 70-talet hört ett stort antal mindre hedervärda berättelser kring NHL-spelarna då han arbetade som sportjournalist i New York.

Sanningen att säga så verkar detta inte vara något nytt fenomen för många sportjournalister och frågan är då varför de går till sådan hård attack just nu. Om de sedan lång tid tillbaka både haft vetenskap och insynen kring hockeyspelarnas heder och moral så kan det ju tyckas att de borde ha reagerat tidigare?

En av förklaringarna till avsaknaden av granskning av våra svenska idrottsmän/kvinnor kan bero på att det endast ett fåtal sportjournalister styr vad som skrivs på sportsidorna. Dessa bevakar och kommenterar den svenska idrotten och har också i flera fall en kompisrelation med idrottsutövarna. Det är säkerligen också så att de flesta sportjournalister är supportrar av något lag och/eller person vilket kan komplicera granskningen när känslorna tar över.

Det ställs otroligt höga krav på en elitidrottsman/kvinna idag. Förutom att de alltid ska hålla högsta klass i sin idrott, ska de även kunna ställa upp och uttala sig i samhällsfrågor samt vara duktig på att marknadsföra sig själv i alla lägen.

I takt med att våra kända personligheter får allt större utrymme i media bör det därför finnas en viktig poäng med att se över möjligheterna inom idrottsrörelsen att utbilda sina medlemmar kring marknadsföring, medieteori, moral och etik. Eftersom klubbar och idrottsmän numera mer eller mindre sköts på samma sätt som ett företag, måste även detta led finnas med i en idrottsman/kvinnas utbildning - inte bara hur man springer snabbast, skjuter hårdast eller dribblar snyggast.

Lisa Cronstedt

Den osunda idrottsjournalistiken

Pennalism, elitism redan på juniornivå, tradition av sexuella övergrepp på fotbollsläger och en rejäl festarkultur på landslagsnivå. Den som trodde att idrotten var en sund frizon har haft ett antal tillfällen att tänka om. Den fråga som jag ställer mig är hur det kommer sig att just idrottsjournalistiken har kommit att även den bli en fredad zon med en uppenbarligen mycket snäv definition av sitt uppdrag.

Idrott är idag en mångmiljardindustri. Ändå saknar den en seriöst granskande journalistik. Reportage från idrottens värld handlar om rekord, vinnare/förlorare, taktiska upplägg och en och annan skaderapportering. Varje gång en skandal uppstår i idrotts-Sverige får vi höra att den grundläggande problematiken är välkänd, bland journalister och utövare. Hur kommer det sig då att vi inte får läsa om dessa saker INNAN problematiken hamnat på rättslig nivå? Varför saknas det ifrågasättande och djupgående reportage som lyfter problematiken i ett tidigare skede?

Att det finns ett stort samhällsintresse för att få veta vad som pågår även i de dunkla hörnen av idrottens värld borde vara uppenbart. En mångmiljardindustri som dessutom stöttas med bidrag från såväl stat, näringsliv som privata intressen. Ta därtill alla ideellt arbetande som ställer upp för idrotten. För att inte nämna alla barn som fostras in i denna kultur. Nog finns det grund för idrottsreportrar att ta sitt journalistiska uppdrag på allvar och granska inte bara speluppställningar, utan även idrottens baksida.

Lena Hök

Dr Gates och Mr Scoble

The Economist skriver om Robert Scoble som mannen som ska rädda Microsoft undan stämpeln som monopolist och kundfrånvänt storföretag. Vem är då Robert Scoble, kanske vän av ordning och papperstidningar frågar sig? Jo, han är en bloggare som startade som fristående betraktare av branschen och Microsoft.

Som många andra kritiker har han ofta gått hårt åt Microsoft. Med tiden har han också byggt upp en stor och inte minst viktig läsarkrets av opinionsbildare inom dator- och mjukvarubranschen. Vad gjorde då Microsoft? Attackerade honom? Nej, de anställde Scoble. Och inte för att tysta ner honom genom ett skrivbordsjobb längst bort i korridoren. Istället får han fortsätta skriva som han vill, inklusive kritik av Microsoft. Han sitter fortfarande hemma, oberoende av kontorstider och mellanchefer.

Men – han får betalt och Microsoft får en viktig kanal till inflytelserika opinionsbildare i branschen. Hans titel är ”technical evangelist” och Microsoft kalkylerar säkert med att bara det faktum att han skriver och lyfter fram ny teknik leder till fördelar för Microsoft som marknadsledande.

I en tid när vanlig kommunikation i traditionella kanaler drunknar i det allmänna informationsflödet gäller det att bygga relationer till rätt målgrupper via anpassade kanaler. Robert Scooble är ett exempel på smart nytänkande.

Billy McCormac skrev på denna blog tidigare om hur bl a Robert A. Lutz, ordförande för GM i Nordamerika, också bloggar och bygger sina egna relationer till målgrupper. Svenska företag verkar väldigt defensiva än så länge. Det är lite förvånande, med tanke på hur Sverige (och Stockholm) lanserats som IT-centrum. Politiker har börjat blogga – men var är de svenska företagsledarna?

Pär Henriksson

Inget skattetak i sikte

”Då kommer frågan – hur hög kan kommunalskatten bli egentligen? Ja, det vet vi inte. Jag vet bara en sak. Människor kommer att vara villiga att gemensamt betala för en omsorg och en vård som har hög kvalitet.” Göran Persson resonerar om hur vi ska ha det med skatterna. Han verkar lite osäker på hur det ska gå till – månne är det kommunalskatten som ska höjas, månne borde de ”rika” få betala ännu mer – en sak är i alla fall säker; på något sätt ska skatterna höjas. Sverige må ha världens bästa (=högsta) skattetryck, men bättre (=högre) ska det bli.

I söndags var Pär Nuder med på SVT:s Agenda för att försvara den planerade skattehöjarstrategin. Agenda hade inför programmet talat med några av Sveriges femton mest namnkunniga nationalekonomer. Inte helt överraskande var det inte en enda av dem som gav det nya förslaget positivt omdöme. Vad tycker då folket? Vill de betala mer skatt för att få vård och omsorg av hög kvalitet? Den frågan får vi kanske först svar på vid valet 2006. Men Persson har förmodligen rätt. Jag, liksom många andra, betalar gärna både en och två kronor mer i skatt. Men bara under förutsättning att regeringen kan bevisa att de kan förvalta de penningar jag redan idag betalar på ett effektivt sätt. Än så länge lyser bevisen med sin frånvaro.

Gabriel Rodau

Älskade David!

Som rådgivare i kriser finns det många strategier. En av dem är att göra sig mindre, skapa en situation där man själv är den drabbade och den andra sidan är starkare. Det handlar om historien om David och Goliat.

 

I den nu aktuella sex-sago-skandalen kan vi se hur Dramatiska Institutets rektor Per Lysander tillämpar just denna strategi. I en intervju gör han 6-åringarna till de starka, medan DI-studenterna beskrivs som veka och vilsna.

Vad sägs om följande uttalande: ”Barn har dessutom en större förmåga att lägga saker bakom sig än vuxna. Det är inte bara de som är utsatta. För en del av mina elever kommer detta att sätta spår i självförtroendet under en lång tid.”

Mart Maandi

Önskningar om ett annat Iran

”Min högsta dröm är att USA ska bomba mitt hemland”. Starka och tragiska ord i liften från en ung iranier som gjorde intryck under en annorlunda skidresa till Mullohrnas Iran nyligen. Den unge iraniern var heller inte ensam om sin åsikt. Hatet mot regimen och frustrationen bland dem jag mötte var kompakt. Samma ord återkom gång på gång i samtal med olika skidåkare: ”Mullohrna begränsar och kväver oss. Livet är mycket svårt i Iran idag”.

Visst, det var inte ett genomsnitt av befolkningen jag träffade men mötena med de iranska skidåkarna gav ändå många tankeställare. Säkert har Khameini och Väktarrådet en stark ställning hos fundamentalistiska krafter runt om i den muslimska världen. Men, hos den egna befolkningen torde stödet vara mycket svagt. Det kan vara bra att ha i tankarna när man hör om Iran som en av ondskans axelmakter på nyheterna.

Den stilla förhoppningen är också att en förändring ska kunna komma till stånd, men kanske inte på det sätt som den unge iraniern drömde om.

Daniel Nordlund

Vem ska ta ansvar?

Att kreativa projekt i viktiga livsfrågor genomförs är nog något som de flesta tycker är bra. Men vem tar ansvaret när något går snett? När barn, som inte kan värja sig, utsätts för kränkningar av vuxna? Ansvarsfrågor blir extra känsliga när det är barn inblandade. För även om det i det aktuella fallet med skolklassen i Nacka inte är just mitt barn som har drabbats, så skulle det mycket väl ha inträffat ”in my backyard”. Och därför engagerar frågan mig själv och alla jag känner och talat med. Sista ordet är inte sagt. Nu pågår en ”häxjakt” för att utkräva ansvar. Att den/de som utfört handlingarna bär ett ansvar torde vara uppenbart. Men alla de andra – projektledare – skolledning – DI – vilket ansvar bär dessa? Hur långt kan man hävda att ”vi visste inte” – ”det är omöjligt att kontrollera alla detaljer”? Sista ordet är på långa vägar inte sagt ännu!

Mia Enyatollah

Sant eller falskt på internet – bilden av företaget sätts allt mer digitalt

För fransktalande kommer här ett tips till en mycket intressant genomgång av gerillamarknadsföring, konsumentmakt och opinionsbildning på internet i en artikel i Le Monde från den 31 januari. Journalisten Yves Eudes beskriver hur Internet skapat en ny form av konsumentmakt som i takt med företagens insikt faller på sitt eget grepp.

Exempel på hur diskussionsforum på nätet har fått större företags marknadskommunikationsavdelningar att skälva i grunden är många. Cykellåsföretaget Kryptonite image skadades hårt i höstas genom ett klumpigt försök till motangrepp på en konsument från Seattle som på en blog uppmärksammade ett fel i en av Kryptonites produkter. Samtidigt fick Apple en massa gratisreklam via överaktiva kreatörer som tillverkade egna hyllningsfilmer till iPod.

If you can’t beat them, join them. Företagen inser allt mer behovet av ökad subtilitet i sin approach till blogarna och ägnar sig allt mer själva åt direkt eller indirekt konsumentblogande. Sant och falskt blandas i ett oändligt sammelsurium av rykten och kommentarer. Weblobbyingen är i full gång.

Hans Grundberg

Orättfärdigt snyftande i stormens spår

Det är fascinerande hur en naturkatastrof som stormen i södra Sverige kan användas som alibi för att skriva snyfthistorier på löpande band. Det är självklart hemskt att många människor fortfarande är utan ström och att det i dagsläget inte går att garantera att människor inte drabbas av dylika katastrofer. Men får det gå hur lång som helst?

Under rubriken ”Stormen knäckte familjens ekonomi – nu hotar Sydkraft med indrivning” skrev Aftonbladet igår om en familj som drabbats hårt av stormen. Men fokus i artikeln var hur synd det var om familjen – och hur orättvist behandlade de blivit av Sydkraft – för att de ombetts betala sin sedvanliga elräkning för redan konsumerad el. Det är synd om familjen som är utan ström och vars ekonomi betydligt försämrats av stormen – men att göra det till en David och Goliat är inte bara missvisande utan också ett hån mot andra drabbade.

Eller är det OK att låta bli att betala föregående månads mobiltelefonräkning för att man nu blivit bestulen på telefonen?

Linda Milestad

Blogging for a free world

I samband med valet i Irak har många korrespondenter uppmärksammat hur svårt det varit att göra rimliga reportage. Säkerhetsaspekter har gjort att få har vågat resa runt i landet och intervjua folk. Istället har man – i bästa fall – suttit i den relativt säkra Gröna Zonen i Bagdad. I värsta fall har man suttit i t ex Kairo eller Amman och inte haft mer information än nyhetsredaktionen därhemma.

Men det finns alternativ. Flera irakiska bloggar rapporterar dagligen om läget runt om i Irak och hur livet ter sig från gräsrotshorisonten. Och det ger en rätt rejält annorlunda bild än den som skildras i internationell media.

Visst, säkerheten är usel och särskilt i vissa områden förekommer bombattentat och kidnappningar. Men det är inte hela bilden. Stora delar av Irak fungerar rimligt väl och, inte minst viktigt, där blir vardagen bättre och säkrare för varje dag som går. 

BBC har som första (?) etablerade nyhetsförmedlaren startat en egen blogg där människor på plats i Irak skriver dagbok. När kommer något liknande från SVT eller Sveriges Radio? 

Det finns individuella bloggar, varav Iraq The Model kanske är den mest välkända. Den har läsarantal i klass med internationella tidningar. Där finns också en länksamling till tiotals andra irakiska bloggare.

Irakiska tidningar finns också på nätet, t ex Alsabaah och Azzaman.

Pär Henriksson

 

 

 

Att överträffa förväntningarna är inte alltid bra

I förra veckan kom Nokias rapport för fjärde kvartalet 2004. Vinsten, på 23 eurocent per aktie, var både väsentligt bättre än vad marknaden hade väntat sig och bättre än de 18 eurocent som Nokia själv hade prognostiserat. Nästan 30 procent bättre än väntat och marknadens reaktion lät inte vänta på sig. Nokiaaktien steg ordentligt på rapporten, och hörde till veckans vinnare på börsen.

Omedelbart höjdes röster att bolaget borde ha lämnat en prognosuppdatering, en så kallad "omvänd vinstvarning", och att det nu borde utredas om Nokia brutit mot börsens noteringskontrakt. Men hur allvarligt är det egentligen om man rapporterar bättre resultat än väntat? Är det inte rätt mänskligt att vilja överträffa förväntningarna? Och är det inte bara bra att det "går bra" för bolaget?

Sanningen är att det ÄR allvarligt med stora prognosavvikelser - oavsett åt vilket håll de utfaller. Möjligen till och med lite värre med "positiva avvikelser". För lite förenklat kan man säga så här: Om resultatet blir sämre än väntat, kan bara de som redan äger bolaget sälja -- medan om resutatet blir bättre än väntat så kan alla köpa...

Nokia är en stor aktie med hög likviditet och den väger tungt i index. Att missa en uppgång i en sån aktie gör ont för en förvaltare. Det må vara mänsligt att vilja överträffa förväntningarna, men i aktiemarknadssammanhang gör man nog ändå klokast i att försöka hålla sig så nära verkligheten man bara kan.

Ylwa Häggström