JKL Blog

“Europe – that’s where people go to die”

Att befolkningen blir allt äldre är ingen nyhet. Enligt FN kommer 28,4 procent av Europas befolkning år 2025 att vara över 60 år… Och man behöver inte oroa sig särskilt mycket för felaktiga prognoser här - det finns få saker man kan förutspå med sådan säkerhet som antalet personer i en viss ålder ett givet år. (Dödligheten må vara individuellt oförutsägbar, men för större grupper är den mycket ”pålitlig”.)

I ett av mina favoritavsnitt av Seinfeld, där Kramer har bestämt sig för att flytta ner till Florida, säger Jerry till honom med lätt panik i rösten; ”But FLORIDA!? That’s where people go to die!!”.

Snart kan man byta ut ”Florida” mot ”Europa” i Jerrys uttalande. OK – jämförelsen haltar lite. Åldringar flyttar inte hit i någon större utsträckning (som de gör till Florida). Men den prognos på andelen 60+ - åringar i Europa år 2025 som jag läste häromdagen visar att den europeiska demografiska strukturen i alla fall blir allt mer ”Florida-lik”.

För år 2025 kommer ”median-europén” att vara 44,8 år gammal. 7,2 år äldre än sin amerikanske ”kusin”. Och hela 23,3 år äldre än sin afrikanske motsvarighet! När det här verkligen sjunker in hos europeiska politiker, lär de sluta tala om begränsning av invandringen, och istället sätta upp ”rekryteringskontor” i varje afrikansk storstad.

En vild idé: Varför inte svenska skolor för afrikanska barn i Afrika? En slags variant på amerikanska militärens rekryteringsmodell: betald utbildning i utbyte mot några års ”obligatorisk tjänstgöring” för att stödja det åldrande svenska folkhemmet? Vi lär behöva hjälpen.

Ylwa Häggström

Utnämningspolitiken och den fria televisionen

Regeringen har utsett landshövdingen och före detta statsrådet Lars Engqvist till ny styrelseordförande för SVT. Rapports mångårige politiska kommentator KG Bergström talade ut i P1 Morgon på onsdagen. Han ser utnämningen som olycklig – särskilt med tanke på den nu pågående kampanjen Fri television som ska understryka just SVT:s oberoende. Lars Engqvist säger dock till SVT att hans politiska erfarenhet är bra då den förstärker hans förståelsen för vikten av att slå vakt om oberoendet. Utnämningen har fått en del kritik från den borgerliga oppositionen, men i stort är uppmärksamheten måttlig. Det är bara att konstatera att den politiska utnämningstraditionen blivit vardagsmat.

Gabriel Rodau

Ge mig, ge mig, ge mig!

När jag slutat jobbet ikväll tänkte jag gå förbi NK på hemvägen. Tänkte börja med att plocka på mig några böcker som jag tycker verkar intressanta (Guillous senaste kanske är läsvärd, trots allt?) för att sedan gå vidare till saluhallen och kanske också ta med en sådan där ny espressomaskin. Skulle passa i köket hemma. Svart är snyggt, som sagt. Självklart tänker jag inte betala för något. Varför skulle jag göra det? Det finns ju där redan, så lätt tillgängligt. Bara att ta för sig. Att det som är digitalt ska vara gratis är en märklig uppfattning.

Diskussionerna om upphovsrätt har mot bakgrund av regeringens proposition i frågan fått rätt märkliga perspektiv.

Att miljöpartiet friar till unga piratkopierare kan man möjligen förstå ur ett opinionsmässigt perspektiv. Men att centerpartiet och kristdemokraterna tycker det är helt ok att inte skydda upphovs- eller äganderätt bara för att produkten är digital förvånar en del. ” Massor av unga och gamla laddar redan ner från Internet. Vi kan inte börja kriminalisera det som folk tycker är naturligt, säger Yvonne Andersson, kd:s ledamot i lagutskottet och ansvarig för frågan”, enligt Svenska Dagbladet.

Nehej, fullt av människor, unga och gamla tjuvåker på tunnelbanan. Det kanske också borde vara gratis. Snatterier förekommer också i alla åldersgrupper, kanske borde mat också vara tillgängligt fritt. Narkotika, mobbning, könsdiskriminering – allt förekommer och borde med Anderssons logik tillåtas.

Problemet med gratis nedladdning och fildelning är flera. Dels slår man undan benen på seriösa företag som nu växer fram och tillhandahåller möjligheterna att köpa musik digitalt via nätet. Bodström var häromdagen ute och yrade om att det borde kosta tio kronor per låt för att människor skulle välja att köpa, istället för att ladda ner gratis. Det är ett bevis på att det finns stora kunskapsbrister även bland dem som borde kunna frågan. På poplife.se kostar låtarna redan 9.90 och jag kan ladda ner hela New Orders nya album för 99 kronor.  Det finns idag ett tiotal sajter som erbjuder nedladdningsbar musik i Sverige. Fler växer fram regelbundet, trots konkurrensen från gratis fildelningsprogram. Marknaden skulle givetvis utvecklas snabbare om man inte utsattes för ojust konkurrens.

Ett annat skäl för att värna upphovsrätten är att det är viktigt för framtiden. Nu är det främst musik, filmer och spel som berörs. Produkter som snabbt blivit digitala. Men i framtiden kommer alltfler produkter digitaliseras och distribueras/säljas via digitala kanaler som t ex Internet. Om det då ska löna sig att satsa på utveckling av t ex mjukvara eller utveckla nya komponenter till t ex bilar, datorer eller hissar så förutsätter det att ägande- och upphovsrätt även gäller för digitala produkter och på Internet.

Pär Henriksson

Förhandling om framtiden

I dag inleds förhandlingarna om statens budget mellan regeringen, vänsterpartiet och miljöpartiet. Enligt uppgifter från Sveriges Radios Ekoredaktion vill regeringen satsa 150 miljoner på nya AMS-utbildningar. Jag skulle föredra att dylika summor snarare satsades på skatte- och regellättnader för Sveriges företag. Detta eftersom jag tror att dessa har större möjlighet att skapa nya arbetstillfällen och därmed även ökad tillväxt. Nog för att AMS har fostrat både en och två finansministrar (såväl Allan Larsson som Bosse Ringholm ledde AMS innan de gick vidare till Finansen), men näringslivet har nog mer att bidra med till det svenska välståndet.

Gabriel Rodau

JKL Blog önskar Glad Påsk!

Timjan, citron, rosmarin, dill, kryddpeppar, lamm, hare, anis, fänkål, enbär, senapsfrö, pepparrot och lagerblad... Nu tar JKL Blog påskledigt! Vi önskar alla våra läsare goda och sköna dagar!

Ofarlig utfrågning på SNS

SNS Medieforum arrangerade den 17 mars en utfrågning då Ingvar Carlsson och Alf Svensson fick chansen att fråga ut journalister och chefredaktörer. Stämningen var genomgående gemytlig, vilket dessvärre förhindrade några av de mer intressanta frågorna att drivas till sin svåra men behövliga spets. Det finns ett komplicerat förhållande mellan makten och medierna – ett ömsesidigt beroende som omgärdas av etiska frågeställningar.

Bland de frågor som kom upp återfanns den vanliga diskussionen vidtog om det är opinionsmätningar som leder till medial synlighet och framgångar för ett parti, eller om det är partiets framgångar som leder till medial synlighet och uppgång i opinionsmätningarna. Ingvar Carlsson hävdade att medierna också har blivit allt mer av aktör och istället för att som tidigare rapportera vad partierna förde fram i valrörelsen, tagit över regissörsrollen. SR:s Inger Arenander gav ett salomoniskt svar: ”Jag tycker inte att medierna styr valrörelserna. Vad medierna tycker är viktigt sammanfaller dock inte alltid med vad partierna tycker är viktigt.”

Medierna står onekligen i förändring, och det går inte nu att förutsäga vilken roll som tydligast är urskild om ett decennium. Staffan Sonning från Ekot kan dock se två parallella utvecklingstendenser: ”Vi blir mer och mer av aktörer, ordnar debatter och bestämmer dess former och regler. Samtidigt har vi mer oredigerad direkt sändningstid nu än någonsin.” 

I övrigt blev analysen kring medias makt över politiken förutsägbar. Carlsson och Svensson var knappast de första som noterade att ledarartiklarna flyttat in på nyhetssidorna genom att journalisterna skriver krönikor och bygger sina egna varumärken. Som brukligt förnekade journalisterna helt detta genom att hävda att det är skillnad mellan att rapportera och att driva en fråga. Carlsson och Svensson hävdade då att man driver frågor genom att välja vad som skall rapporteras.

Men utfrågningen blev aldrig riktigt spännande. Varför uppstod en lång diskussion om dokusåpor, medan ingen med ett ord berörde Fichteliusaffären? Vilket annat exempel än denna affär speglar bättre frågan om medias makt och förhållandet mellan politikerna och de som skriver om politik? Anders Jonsson från Falu-Kuriren bjöd verkligen Carlsson och Svensson på en Fichteliusingång genom att beskriva hur politiker försöker anlägga en personlig ton i umgänget med journalister.

Ingvar Carlsson, som inte använde så mycket av sin tid åt dokusåpaeländet, kände kanske att det var bekvämast att hålla tyst om Fichteliuseländet i ett läge då kritiken av sammanblandningen mellan stat och parti varit ganska påträngande. Hans viktigaste kritik mot statsteve blev därför att de inte sände hans dementier tillräckligt snabbt. Kanske oförmågan att ta upp ett av de mest prekära avslöjandena i ett öppet forum visar att statsmakterna redan har bytt plats?

Per Ola Bosson och Tove Lifvendahl

25 år – del II

Min kollegas inlägg häromdagen inspirerade till ytterligare en kommentar med anledningen av kärnkraftsomröstningens ”25-årsjubileum”.

En kort tid efter omröstningen klippte någon ur min familj ut ett brilliant inlägg ur en tidning. Ett tidningsutklipp som nu i ett kvarts sekel suttit uppsatt på mina föräldrars anslagstavla i köket. Tidens obevekliga tand, på såväl själva klippet som våra minnen, gör dessvärre källan okänd idag. Vi tror att kåseriet (som återges i Continue reading… nedan) var en insändare, antingen i DN eller någon kvällstidning. Dessvärre kan vi inte vara mer exakta i vår källhänvisning. Vi hoppas emellertid att den som skrev det, i den händelse han/hon läser det här, ser återgivelsen som den komplimang den är menad som. För det var ett brilliant inlägg då, och 25 år senare håller det fortfarande. Läs och njut. Glad påsk.

Ylwa Häggström

Den farliga kärnkraften är ofarlig – eller tvärtom

Spektaklet är slut. Sveriges styrande män med tillgång till hela världens expertis i kärnkraftsfrågor har föredragit att ställa frågan till superexperterna, Sveriges medborgare, som nu har givit svaret.

Den utbildning vi fått i frågan måste borga för ett korrekt svar. Den har varit långvarig och grundlig. I synnerhet den intensiva slutspurten, där inte mindre än tre olika expertlinjer matat oss med fakta av de mest motsägande slag.

Vi har fått lära oss att den farliga kärnkraften är ofarlig och att den ofarliga är ytterst farlig. Avfallet som inte kan lagras kan lagras. Vidare vet vi att strålningsrisken är liten men stor och att cancerrisken är mindre farlig, men också den kan medföra oerhörda konsekvenser.

Många tusentals människor kan bli arbetslösa men många tusentals kan få arbete. Det matematiska problemet här är bara att tusentals minus tusentals aldrig kan bli lika med noll.

Lika klara besked har vi fått då det gäller ekonomin. Sverige kan helt enkelt inte klara sig eller bli rikt om vi bara röstar ja eller nej.

Torvmossarna är bra och outtömliga samt innehåller dessutom uran. Vinden är bra och solen är bra.

Miljoner och åter miljoner kronor har strukit åt till propaganda från tre åsiktslinjer för att lära svenska folket vad ovan sagts.

Nu har vi ju fått kärnkraft så nu är det ju fritt fram för avveckling. Sätt igång. Varför inte börja med 12:an. Det blir säkert billigast. Alla dom miljoner som ni då sparar kan ju användas till nr 13.

25 år…

Så är det nu 25 år sedan den ack så tossiga folkomröstningen om kärnkraften 1980. Då fick det svenska folket välja mellan fågel, fisk eller mittemellan. Resultatet blev en seger för den mer kärnkraftspositiva delen av befolkningen, men eftersom alternativen både var många och svårtolkade har politikerna ännu idag svårt att förhålla sig till folkomröstningen.

Själv var jag drygt ett år gammal när folkomröstningen ägde rum. Men föräldrar hade och har jag. Och med dessa genomförde jag på tisdagsmorgonen en opinionsundersökning – så här 25 år efter den stora dagen. Hur röstade ni?

Pappa: ”På det mest kärnkraftsvänliga alternativet såklart. Men nu har det passerat en tredjedel av en livstid så resultatet borde väl vara passé vid det här laget. Opinionen idag är ju tydligt för fortsatt kärnkraftsanvändning.”

Mamma: ”Jag röstade på mesalternativet – det i mitten. Men det var länge sen. Nu skulle jag välja det mest kärnkraftsvänliga alternativet. Det är ju det enda rätta – det som är bäst för både tillväxten och miljön.”

Resultat: 50 procent av mitt sampel var mycket positiva till kärnkraft 1980 och 50 procent var försiktigt positiva. Samtidigt är 100 procent av mitt sampel mycket positivt inställda till fortsatt användning av kärnkraft i Sverige.

Varför kan inte det styrande gänget inse hur opinionsläget ser ut?

(PS. DN skriver idag om den senaste Temo-mätningen: idag är det bara 13 procent som vill snabbavveckla kärnkraften. För två år sedan var det 19. Under samma period har opinionen för att utöka kärnkraften med flera reaktorer ökat från 11 till 19 procent.)

Gabriel Rodau

Som man frågar får man svar

Med anledning av mitt inlägg från den 16 mars passar jag på att tipsa om Ola Larsmos artikel i Dagens Nyheters kulturdel från den 19 mars. Han gör där ett ärligt försök till att beskriva nedladdningsfrågan på ett rättframt och konkret sätt. Klart läsvärd, även om man inte behöver hålla med alla åsikter han för fram.

Hans Grundberg

Ingen risk för reklaminfarkt

I torsdags visade SVT den amerikanska dokumentären Reklaminfarkt som handlade om hur det amerikanska samhället blir allt mer bombarderat av reklambudskap. Som moteld till konsumenternas ökade reklamtrötthet beskrevs kritiskt hur det blev allt vanligare att låta reklamen sublimt återfinnas inuti de redaktionella tv-programmen; Reklammakarna blir allt skickligare i att nå ner i dina djupaste känslor. Och väl där behöver de inte övertala dig att köpa, du övertalar dig själv (www.svt.se).

Även i Sverige kommer det inom kort bli allt vanligare med kommersiella budskap inne i tv-programmen istället för i separate reklamblock som idag. Dels är den amerikanska PVR-tekniken på väg in i Europa vilket tillåter tittaren att spola förbi tv-reklam, dels är svenskarna mer än någonsin trötta på tv-reklamen. SOM-institutets undersökning från 2003 visade hur andelen svenskar negativa till tv-reklam ökade från 38 till 68 procent under åren 1992 till 2002.

I motsats till många andra ser jag dock positivt på att i framtiden slippa bli avbruten i mitt favoritprogram av reklam och istället få den införlivad i programmet. Idag störs exempelvis få tittare av i samband med sportsändningar få en glimt av vilka skor som Beckham spelar med eller skidor som Anja Pärsson åker på. De sportintresserade tittarna upplever istället informationen som relevant och informativ. På samma sätt resonerade intresseorganisationen Färgdepartementet när de skapade en egen serie i Kanal5 om heminredning och målning, Roomservice, som vände sig till inredningsintresserade storstadsbor.

De faror som utmålats med reklam i programmen är dels att den fungerar som hjärntvättande och dels att vi i framtiden kommer att få tv-program som är helt nersmetade av reklam. Den sistnämnda faran tror jag är relativt liten helt enkelt av det skäl att tv-kanalerna själva kommer tvingas ta ansvar för att den reklam som släpps igenom verkligen har ett nyttovärde för att tittarens värdefulla ögonpar inte ska zappa vidare. Faran med hjärntvätt är betydligt överdriven då flera omfattande experiment under 1900-talet har falsifierat myten om reklamens sublima makt.

En kvalitetshöjning av reklamen som når tittaren i sammanhang då den verkligen är intresserad är istället är en förbättring från dagens system för både tittare och annonsör.

David Ingnäs

Garbo och den kidnappade svensken

Greta Garbo, Minas Ibrahim al-Yousifi, och Lill-Babs är alla kända ”svenskar”. Vi har också lärt känna dem som Greta Gustafsson, kidnappade svensken eller Barbro Svensson. Men dessa tre är exempel på där ordet ”svensk” uppvisar brister i vad vi egentligen menar med begreppet ”svensk”. I många fall menar vi arv och kultur(Garbo) i andra fall är det ”medborgarskap”. Häcklöperskan som blev svensk medborgare och kunde tävla för Svenska landslaget. Ludmilla Engberg blev kallad för ”svensk”. I alla fall så länge hon skötte sig och vann. När hon sedan dopade sig kallades hon för ”ryska” igen – trots sitt svenska medborgarskap.

Det verkar alltså finnas brister i vår begreppsapparat när det gäller att beskriva människor i deras förhållande till länder. Vi blandar den juridiska och den kulturella dimensionen, ibland på ett sätt att vi egentligen inte förstår vad som menas. Det verkar som om vi i bästa välmening vill blunda för dessa saker, allt för att undvika ”diskriminering”.

Däremot när det gäller att leta reda på ”svenskar” eller svenskättlingar känner den nationella stoltheten inga gränser. Astronauten Buzz Aldrin (svenska rötter från 1600-talet), Uma Thurman (mormors morfar från Skåne) och Michelle Pfeiffer (småländska rötter från 1700-talet).

Åt andra hållet är det svårare. För något år sedan, råkade den svenska ambassaden i Paris i blåsväder. För att få sitt svenska pass förnyat, ville de först kontrollera hur ”svensk” man var. Testet gick ut på att den sökande bland annat fick sjunga ”Små grodorna” och berätta om svenska kräfttraditioner.

I vissa avseenden ser vi på Sverige som ”landet där svenskarna bor” och att alla som bor här är ”svenskar”. Ofta görs ingen skillnad på medborgarskapet, som är en juridisk fråga – och nationaliteten som är en kulturell fråga. Bör inte detta med ”svensk” vara något som individen bestämmer själv? Medan medborgarskapet är ett avtal, krångligare och bestäms juridiskt mellan mig och aktuell stat.

Greta Garbo, av svensk nationalitet, men amerikansk medborgare. Al-Yousif, irakier, men med svenskt medborgarskap. Man kan alltså vara svensk medborgare, samtidigt som man är kroat, irakier eller est. Därför är det för mig svårt att läsa texter där det står ”den nyblivne svensken”, möjligen den nyblivne svenske medborgaren. Svensk medborgare innebär rösträtt och att svenska UD bland annat hjälper och skyddar sina medborgare som hamnat i nöd utomlands. Men detta har inget med nationaliteten och den kulturella tillhörigheten att göra. Inte ens landet där man är född har betydelse för nationaliteten.

Mart Maandi

(est, svensk medborgare, Södra BB)

Internet – konsumentens bästa vän

Härom veckan var jag i New York tillsammans med min mamma. Fast övertygade om två saker: nämligen att elektronikprylar är billigare i Amerika än i Sverige och att 8% ”sales tax” är mindre än 25% moms, gav vi oss ut i Manhattans affärer på jakt efter en digitalkamera till min pappa.

Efter att ha tittat runt och jämfört lite olika modeller hade vi snart hittat en vi tyckte verkade lagom avancerad. Den kostade 400 dollar, dvs knappt 3.000 kronor. Killen bakom disken var dessutom beredd att slänga in ett extra batteri och lite annat smått och gott ”på köpet” Jag tyckte det verkade bra, men tillstår villigt att jag inte har någon koll på vad kameror kostar. Kanske var det just detta som slog mig när vi stod där i affären, redo att slå till.  ”Vi borde nog kolla på Internet vad kameran kostar hemma först”, föreslog jag. Sagt och gjort, vi lämnade affären i outrättat ärende och uppsökte hotellets Business Center och loggade in. På www.pricerunner.se kunde vi snabbt konstatera att vi kunde få samma kamera levererad hem för ca 2.400 kronor! Döm om min förvåning. 400 dollar framstod inte längre som någon särskilt bra affär med andra ord…

Beväpnad med denna nya information återvände vi ut i affärsdjungeln, och se, nu kunde vi helt plötsligt få samma kamera för 275 dollar… inklusive uppgraderat minne och extra batteri!

Lärdomen: den informerade konsumenten gör långt bättre affärer än den icke-informerade. Och med Internets hjälp finns möjligheter att göra internationella prisjämförelser på tio minuter. Vilken mardröm för alla de som säljer små, lättransporterade konsumentvaror med goda marginaler!

Ylwa Häggström

Nötandets betydelse

Under högkonjunkturen i slutet av 1990-talet gick en miljon svenskar i arbetsför ålder inte till jobbet en normal dag. Idag är det likadant, men nu är denna fråga nummer ett på den politiska agendan. Vägen fram till detta är i sig ett exempel på att långsiktigt, uthålligt nötande är ett viktigt inslag i opinionsbildning. Det har snart gått 10 år sedan olika debattörer började att addera ihop alla svenskar som inte går till jobbet.

De siffersammanställningar som då gjordes är i stort sett desamma som idag presenteras av LO och i kvällspressen. Den tioåriga vandringen har gått via pm, interna seminarier, debattplank, hemsidor, riksdagen, ledarsidor, utredningar och så vidare. Quick fix funkar inte alltid.

Per Ola Bosson

Bortom höger och vänster

Fram till mitten av nittiotalet var en av de största politiska frågorna i Sverige hur blockpolitiken kunde spräckas. Böcker skrevs om hur blockpolitiken var förlegad och om hur framtiden skulle te sig bortom höger och vänster. Ingvar Carlsson sökte uppgörelser med såväl centerledaren Olof Johansson som folkpartiledaren Bengt Westerberg i olika frågor. I Ingvar Carlssons memoarer ”Så tänkte jag” framgår att Carlsson givetvis såg ett egenvärde i att spräcka borgerligheten men också att han sökte lösningar för att förankra politiska beslut under längre tid.

Det känns idag som en tid som flytt och som få är på spaning efter. Blockpolitiken är tydligare än någonsin och det finns efter nio år med Göran Persson som partiledare och statsminister få tecken på vilja till förändring.

Det är dock svårt att tänka sig att Göran Persson hade tänkt sig att det skulle sluta så här, med en socialdemokrati fastcementerade i en mitten-vänsterposition och därmed utsatta för attacker både från höger och vänster.

Sannolikt är Persson mer influerad av Tony Blair och Bill Clinton än vad vi hittills förstått. Även de svenska socialdemokraterna skulle genom att ta mittenpositionen bli det självklara partiet för en rejäl majoritet av medborgarna. Problemet är bara att i ett proportionellt valsystem finns alltid möjligheter för flankpartier att attackera mittenpartiets svaga positioner. Försöken att förflytta socialdemokratin till mitten för att därigenom – för att tala med Perssons ord – täcka upp såväl vänster- som högerflanken har misslyckats i grunden.

Samtidigt har Persson sökt samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet istället för att försöka få ombord folkpartiet eller centerpartiet. Det kommer visa sig ha varit ett historiskt misstag. Persson har efter år av budgetförhandlingar och alltmer omfattande samarbete i riksdagen legitimerat vänsterpartiet och miljöpartiet som regeringsbärande partier. Idag finns få skäl för missnöjda socialdemokrater att inte lägga en röst på vänsterpartiet, miljöpartiet eller ett nytt Schyman-parti.

Likt Bill Clinton har Göran Persson emellanåt varit en skicklig taktiker och framgångsrik kampanjpolitiker. Ingen av dem var dock tillräckligt strategiska för att utöva något långsiktigt inflytande över politiken i respektive land och likt Clinton riskerar Persson att lämna ett parti i spillror efter sig.

Ingvar Carlsson kan förknippas med omprövning av utrikespolitiken och sedermera EU-medlemskap, den viktiga pensionsreformen, den stora skattereformen och försök till samarbeten med mittenpartierna. Göran Persson kan i bästa fall förknippas med budgetsaneringen – något som dock inleddes av den borgerliga regeringen och som tog fart under Ingvar Carlssons tid som statsminister.

Göran Persson har nu ett drygt år på sig att återta initiativet. Samtidigt kan spelplanen förändras snabbt. En septemberlista eller ett sjukvårdsparti skulle förflytta positioner och öppna upp för nya initiativ. Då kan diskussionen om blockpolitik eller inte återigen bli aktuell.

Pär Henriksson

One voice

Lena Hallengrens trosvissa uttalande på nyheterna igår om att inget medvetet medlemsvärvarfusk förekom under hennes tid som SSU-ordförande i Kalmar län får betraktas anmärkningsvärt. Genom uttalandet har hon ofelbart målat in sig i ett hörn som det är svårt att ta sig ur.

Förutom att uttalandet riskerar att spä på politikerföraktet är spelet bakom uttalandet kanske det mest intressanta i sammanhanget. Hur fungerar egentligen krishanteringen i Regeringskansliet? Släpptes Hallengren iväg till media utan att först ha fått tydliga instruktioner vad hon skulle respektive inte skulle säga? För det kan väl inte vara så att hon har hamnat i onåd hos Persson och hon därför släpptes iväg med en förhoppning att hon skulle klanta sig i intervjun?

Även om det skulle kunna vara en möjlig förklaring så spiller ofelbart förtroendekrisen på Persson också. Summan av kardemumman? Regeringens attityd till krishantering tycks aldrig sluta att förvåna!

Daniel Nordlund

Medias ansvar i nedladdningsfrågan

Det nya lagförslaget om ny upphovsrättslag läggs fram i morgon. Frågan har genererat ett relativt starkt medialt intresse med utrymme i både DN, SvD och Expressen. Bevakningen av upphovsrättmännens problematik är dock oftast kraftigt förenklande och ur det avseendet ansvarslös. Det är sällan vi får tillfället att läsa en artikel som verkligen reder ut begreppen och som på ett genomgripande sätt redogör för upphovsrättsmännens framtida utmaningar.

Istället ”medialiseras” frågan genom att inte sällan lyfta fram konflikten mellan ”det internationella kapitalet” och ”musikälskaren”. Man försöker göra det enkelt för läsaren att förstå och ta ställning genom att beskriva frågan så som att det finns två tydliga sidor. En för och en mot. En Antipiratbyrå och en Piratbyrå. Enkelt som en plätt. Därmed kan man utan att anstränga sig svara på Expressens webenkät om illegal nedladdning ska beivras (i skrivande stund ansåg 93% av ca 14000 röstande att nedladdning inte ska beivras).

DN:s webenkät ställer frågan ”Ska allt på nätet vara gratis att ladda ner?”. Frågan är lika dum som att fråga ”Tycker du att bilar ska vara gratis?”. Ja, det hade väl varit trevligt. Media måste i fortsättningen ta sitt ansvar och sära på begreppen. Distribution av digitaliserat upphovsrättsligt material å ena sidan och frågan om den illegala nedladdningen å den andra. Det är nämligen inte nedladdningen i sig som är det centrala utan konsekvenserna av en förlorad upphovsrätt.

Hans Grundberg

Läs även tidigare inlägg i frågan:

http://jklgroup.blogs.com/agenda/2004/05/skivbolag_distr.html

http://jklgroup.blogs.com/agenda/2004/03/skivbolag_distr.html

Distansering som krishanteringsstrategi

Under förra veckan avslöjades att en av det svenska försvarets verkliga påläggskalvar, enligt uppgift i Göteborgs-Posten, hade anhållits på skäliga grunder misstänkt för systematisk misshandel och våldtäkt av sin hustru. Brottet, eller dess värre brotten, känns lika avskyvärda varje gång vi tvingas läsa om dem.

Överbefälhavare Håkan Syrén agerade också direkt genom att stänga av den gripne officeren från hans nuvarande befattning. Samtidigt kommenterade ÖB att ”alla mina medarbetare är oskyldiga till dess att motsatsen är bevisad. Trots de graverande uppgifter som framkommit i media valde alltså försvarsledningen att inte falla till föga för den mediala psuedorättegången och direkt avskeda generalmajoren redan på misstankestadiet. Har de gjort rätt? Sannolikt finns en mängd överväganden bakom detta strategival.

Å ena sidan ska beslutet klara att möta en stark folkopinion som även involverar den pågående diskussionen om trakasserier av kvinnliga värnpliktiga och officerare. Å andra sidan måste rimligen staten, som arbetsgivare, vara extra stringent i sin behandling av medarbetare som står anklagade för brott. Skulle det visa sig att fallet inte har den substans som idag tycks given kommer rättssäkerheten att ha släpats i smutsen.

Vad som dock ytterligare komplicerar situationen är samtidigt den anklagades höga ställning och det brott han står anklagad för. Likheten inför lagen är förvisso en grundprincip i vår rättssäkerhet. Frågan är samtidigt om den strikta bedömningen räcker i alla lägen. LKAB tyckte uppenbarligen inte det utan avskedade, på blotta misstanken, för några år sedan en hög chef som hade gripits anklagad för pedofili. Det var ett riskfyllt agerande – anklagelsen skulle kunna ha varit falsk. Uppenbart är att LKAB var villiga att ta risken för att kunna distansera sig från en möjlig förtroendekris.

Hade då ÖB haft något alternativ till den valda strategin? Kanske inte men den pekar i alla fall tydligt på de utmaningar som en arbetsgivare ställs inför när höga chefer i den egna organisationen anklagas för moraliskt mycket klandervärda brott.

Daniel Nordlund

Smaka på den egna medicinen

Att bli felaktigt uthängd och beljugen i media kan bli en personlig tragedi för somliga, eftersom den uthängde aldrig får en chans. Dementier tas inte in, eller skrivs möjligen med myrskrift. Den felaktiga rubriken eller det tillspetsade löpet har ändå satt det tyngsta avtrycket i vårt gemensamma medvetande.

Men kanske börjar det hända något på den fronten, när journalister själva skaffar sig stjärnstatus och blir omskrivna i pressen. Och blir uthängda och beljugna. Det vittnar TV4:s studioreporter Ulrika Nilsson om i Expressen (10/3-05). Där beskriver hon Se&Hör-reportern Jesper Lögdahls märkliga arbetsmetoder. Han har hotat Ulrika med att hitta på en egen historia, om hon inte uttalar sig. Hon vägrade. Jesper skrev då att Ulrika var gravid och att bröllop var på gång. Vilket var en överraskning för läsarna och även för Ulrika.

Kan vi hoppas på en självsanering inom journalistiken nu när journalister själva får uppleva övertrampen från den egna yrkeskåren? Ironiskt nog (av Expressens debattredaktör?) har hennes debattartikel fått rubriken ”Journalist gjorde mig med barn”.

Mart Maandi

Vårdforum mötesplats för näringsliv och politik

Det borde vara fler, inte färre, politiker, som går över gränserna mellan politik och näringsliv, och det behövs fler mötesplatser där aktörer från olika håll kan bidra till att förstå och påverka samhällets utveckling. JKLs projekt Vårdforum har skapat en sådan mötesplats för diskussionen om den svenska hälso- och sjukvårdens utmaning och framtid. I en Resuméartikel idag ställs frågan om det är lämpligt att en person som också har ett politiskt förtroendeuppdrag, JKLs medarbetare Anders Lönnberg, deltar i ett sådant projekt. Vi tycker det, och vi skulle gärna se att fler följde hans exempel. I det här fallet står det politiska förtroendeuppdraget i ett landsting på intet sätt i konflikt med deltagande i ett brett arbete med nationella sjukvårdsfrågor. Istället bidrar det till att långt fler aktörer och fler perspektiv kan tillföras en viktig samhällsdebatt.

Anders Kempe

Fyrtiotalisterna – en kvarnsten även runt börsens hals?

Kommer fyrtiotalisternas nu nära förestående pensionering även att betyda 15-20 års kräftgång på börsen? Eller finns det måhända skäl att hoppas på att vi 60-talister kan komma ”till undsättning”?

I en krönika i 7:e AP-fondens årsredovisning ger Lennart Loftman (fd VD för 5:e AP-fonden) en dyster syn på aktieutvecklingen de kommande 15 åren. Hans huvudsakliga argument kan sammanfattas i ett ord: ”fyrtiotalisterna”. Resonemanget består av två delkomponenter; dels kommer fyrtiotalisterna vid pensioneringen att börja konsumera upp sina besparingar (och därför sälja sina aktier), och dels kommer de att ersättas i arbetslivet med den betydligt mindre femtiotalist-generationen, med löneinflation och därmed sämre bolagsvinster som följd. Sammantaget kommer detta, enligt Loftman, att leda till en svag aktiemarknadsutveckling under en lång tid framöver.

Vad gäller den första delen i resonemanget är det lätt att ge Loftman rätt. En stor del av fyrtiotalisterna kommer inom en inte alltför avlägsen framtid att gå i pension, och som pensionärer kommer de att ta av sina besparingar för att konsumera.

Däremot känner jag mig långt mindre övertygad om den andra delen av resonemanget. För fyrtiotalisterna kommer inte att ersättas av femtiotalister i näringslivet! Vilken arbetsgivare vill ersätta en 65-åring med en 55-åring? Det förefaller mer troligt att man söker någon i åtminstone 40-45-årsåldern. Någon som har arbetslivserfarenhet men som också har möjlighet att erbjuda sina tjänster i kanske 20-25 år till. Då talar vi istället om sextiotalister. Och dem finns det gott om!

Enligt SCB finns det idag nästan 86.000 fler 60-talister än 50-talister i Sverige. Om man gör grupperingar per årtal och jämför ”36-46-56-åringar”, ”37-47-57-åringar” och så vidare med varandra, så måste man ända upp till gruppen ”42-52-62-åringar” innan 50-talisterna med hjälp av det ”naturliga årliga frånfället” orkar förbi 40-talisterna i antal. Detta medan 60-talisterna är klart flest i samtliga grupper. (visst, det kommer att bli bortfall även här med tiden, men årgångarna 1963-1969 är rätt rejäla…)

Så, inte för att vara elak mot femtiotalisterna, men de kommer kanske inte ha så stor betydelse i det här sammanhanget? Inklämda som de är mellan de mer talrika 40- och 60-talisterna. När sen fyrtiotalisterna är ute och ”shoppar upp besparingarna” kanske vi tvärt emot kan se fram emot riktigt goda företagsvinster…?? Vem vet.

Ylwa Häggström

(60-talist)

En märklig morot

Nu ska det bli mer attraktivt att studera ett tredje språk på gymnasiet. I sin ambition att få ungdomar mer språkintresserade introducerar utbildningsminister Leif Pagrotsky förslaget att språkbetyg på gymnasiet ska få högre värde.

Nog för att morot är bättre än piska, men jag undrar ändå vad som kommer härnäst – högre värde för högstadiebetyg i hemkunskap för att visa barn vikten av att laga nyttig mat?

Gabriel Rodau

Feminismen är här för att verka

Den 8 mars var det internationella kvinnodagen. Samma dag bildade socialdemokraternas partisekreterare det feministiska nätverket Feministas och ska vi tro initierade källor så kommer ett feministparti – med eller utan Gudrun Schyman som partiledare – att presenteras i början av april.

Det går inte längre att avfärda feminismen som ”politiskt korrekt” dravel och socialistiskt flum. Feminismen är vuxen ur en verklighet – den verklighet vi lever i idag. Om anledningen är historisk, biologisk, strukturell eller politisk må vara osagt. Oavsett hur vi förklarar verkligheten kvarstår dock det faktum att en stor andel kvinnor alltjämt lönediskrimineras i såväl den privata som den offentliga sektorn, samtidigt som det finns en kännbar underrepresentation av kvinnor i många av vårt samhälles maktrum.

Margareta Winbergs tidigare pressekreterare Zoran Alagic skriver den 8 mars på DN Debatt att Göran Persson utgör en bromskloss i arbetet för jämställdhet. Om detta är sant eller ej må vara osagt. Men klart är att var fjärde svensk väljare (enligt Sifo) tycker att jämställdhetsfrågan är så pass högt prioriterad att de kan tänka sig att rösta på ett feministparti.

Hösten 2006 är det val. Senast ”stödstrumporna” hotade etablissemanget räckte det med ”varannan damernas” i politiken och ett löfte om att man som politiker var feminist. Något säger mig att en stor andel – åtminstone en fjärdedel – av väljarkåren denna gång kräver mer. En sak är säker – feminismen är här för att verka.

Gabriel Rodau

Begreppsförvirring försvårar diskussionen

Folkpartiets förslag till integrationsprogram har rört upp djupa känslor och återigen ökat fokus på debatten om invandrare, svenskar, nationalitet, medborgarskap, vi och dem. Det är viktigt att våga diskutera den svenska integrationspolitiken och hitta fram till lösningar som gör att människor med olika ursprung kan bo och verka i Sverige och bli svenska medborgare. Men det är också viktigt att veta vad det egentligen är man diskuterar.

Läser man insändarsidan i dagens upplaga av Dagens Nyheter handlar debatten om invandrare, utlänningar och flyktingar. Begreppen blandas vilt. Hör man diskussionen som pågår mellan de folkpartister som förordar förslaget och dess motståndare är begreppsförvirringen lika stor.

Ska Folkpartiet lyckas diskutera det svåra, men ack så viktiga, ämnet svensk integrationspolitik måste begreppsapparaten vara klar. Annars finns risken att man attraherar krafter som man inte borde vilja attrahera

Emma Grönlund

Dinosaurieblogg

Internet-buzzwords kanske vassaste spårhund Nicklas Lundblad har hittat ett nytt -- dinosaurieblogg. Lika kul som begreppet är, lika intressant är den underliggande frågan: Är dagstidningen, såsom vi känner den idag, på väg att dö ut?

Helt säkert som den snabba nyhetsförmedlaren där vi får snap-shots från omvärlden. Det tror jag alla håller med om. Men frågan är: Klarar nätet ensamt av att leverera de lite mer djuplodande resonemangen? Och, är vår läsbarhet tillräckligt bra från skärmen för att ta in större mänger information. Jag tror inte det, åtminstone inte för den generation som jag själv hör till. Vi är fostrade på papper och det tror jag är svårt att ändra på.

Med nästa generation däremot tror jag det kan bli annorlunda. De har läst från skärmen sedan barnsben och fixar det på ett helt annat sätt. Samma tankegångar var för övrigt vd:n för en av Europas största pappersåtervinnare inne på när jag träffade honom i ett sammanhang. ”Våra affärer har aldrig gått så bra som sedan det papperslösa samhället infördes. Däremot fruktar jag nästa generations beteende.”

Slutsats: Ryktet om papperstidningens död är betydligt överdrivet.

Daniel Nordlund

 

Media lanserar nytt parti

Hur många gånger kan ett nytt parti ”lanseras i media”? Oräkneliga tycks det. I åtskilliga artiklar har det spekulerats i när Schymans nya kvinnoparti ska lanseras och trots en blandning av ivrigt förnekande från huvudpersonen själv och otydliga utfästelser om att allt är möjligt"ler som Schyman uttrycker sig, den eventuella lanseringen av ett kvinnoparti. edia ytterligare en stund på halster och lyckasta, har media utsett 8 mars till lämpligt datum. När så själva dagen närmar sig väljer media att skjuta upp lanseringen till något senare i vår. Dagens Industri ”erfar” att partiet ”lanseras i april”. Även gårdagens DN sansar sig och uppger att inget feministparti kommer att tillkännages på själva kvinnodagen. Tidningen har för säkerhets skull några dagar tidigare sett till att ge stort utrymme för spekulationerna om ”långt gångna diskussioner om att bilda en feministlista inför valet 2006”.

Den av media utannonserade lanseringen av nytt parti skjuts framåt ytterligare en tid vilket innebär ytterligare spaltmeter kommer att ägnas åt lösa spekulationer och artiklar som redovisar opinionsundersökningar. Frågan är om inte media denna gång har trätt över gränsen i sin rapportering av ”icke-nyheter”. Är det verkligen motiverat att skriva fullt så många artiklar som enbart bygger på spekulationer av ett nytt parti, utan att vi har sett röken av en verklig lansering eller viljeförklaring från huvudaktörerna?

Jag ser främst två orsaker till att en sådan mängd artiklar har skrivits om spekulationer av ett nytt kvinnoparti. Antingen är det media som i sin nyhetstörst på egen hand har lyckats med att höja förväntningarna till den grad att media nästan på egen hand har lanserat ett nytt parti. Eller så är det Schymans välkänt skickliga hantering av media som genom svävande svar och utfästelser har lyckats med en massiv medietäckning av sina hjärtefrågor långt innan den verkliga nyheten, lanseringen av ett nytt parti, verkligen behöver släppas.

Resultatet är ett underbetyg av medias nyhetsbevakning och redaktionernas förmåga till självständig journalistik. Detta oavsett om det är de olika redaktionerna som själva har spekulerat fram en nyhet eller om de har gått i Schymans regi. Faktum kvarstår, den massiva rapporteringen om ett nytt parti är inte berättigad så länge lanseringen av partiet skymtas någonstans i fjärran. Eller som Schyman uttrycker sig: den eventuella lanseringen av ett kvinnoparti.

Lena Hök

Fega kvinnor får ingen makt

Så har då Feministas startat upp. Intrycket är att det är ett hastverk som kommit till för att täcka upp vänsterflanken mot Gudrun Schyman och för att (s) skulle ha någonting att presentera den 8 mars.

För innehållsmässigt är det herrar Nuder/Persson som anger takten, även i dessa frågor. Feministas vågar inte ens kräva delad föräldraförsäkring utan skriver att ” Föräldraförsäkringen måste bli mer jämställd” Vaga formuleringar, som är tuffa i språket – ” Behövs det lagar - ja, då kräver vi det! Behövs det andra samhällsinsatser - ja, då kräver vi det!” – men som landar i ett platt ingenting. Debattartikeln från Feministas kännetecknas just av frånvaron av policy och åtgärder. Det är gammal s-politik klädd i ett feministiskt språkbruk.

Så går det när det är partisekreteraren (Ulvskog) som ska leda ett nätverk. Då måste all policy godkännas av Sveavägen och Rosenbad. Det här är ett initiativ som syftar till att skydda socialdemokraterna i valrörelsen nästa år. Tipset är att Gudrun Schyman kommer att mosa detta nätverk när hon kör igång. Talibantal eller inte, Schyman kan i alla fall sätta viktiga frågor på dagordningen.

Pär Henriksson

Berättelsens makt

Under kalla kriget uttyddes ibland förkortningen NATO lite föraktfullt för ”No Action – Talk Only”. Det hände liksom inget och USAs militära makt användes inte mot tex Sovjet. Nu efteråt kanske det inte var så dumt att aktiviteterna begränsades till snack. Den slutsatsen drar jag efter att ha läst ”Mannen som kunde tala med makten” av Niklas Ekdal i DN 6 mars 2005 som refererar till Harvardprofessorn Joseph Nye.

Några saker som lyfts fram är att kostanden för informationsspridning drastiskt har minskat. Detta innebär att små och svaga aktörer fått nya spelutrymmen. Detta kan vara både bra och dåligt, beroende på vad makten används till. Ekdal skriver: Förr definierades makt i termer av vems militärmakt eller industriprodukter som vann. Nu handlar det alltmer om vems berättelse som vinner. Då blir trovärdighet den viktigaste resursen…”

Vi tycks vara inne i en glidning från råstyrka till intelligent berättande Eller som vi brukar säga på våra budskaps-, argumentations- och medieträningar: ”Det är inte verkligheten som gör att du blir framgångsrik. Det är bilden av verkligheten som gör det.”

Mart Maandi

Persson gör som Bush

(Nedanstående artikel var införd i Expressen den 5 mars 2005)

Den borgerliga alliansen orienterar sig mot mitten och rustar för en valrörelse som handlar om sakfrågor och förtroende, inte ideologi och värderingar. Men risken för överrumpling är stor: Valrörelsen 2006 kan bli den mest ideologiska på mycket länge.

Ett tecken på detta är att socialdemokraterna återigen talar om höjda skatter. Många kliar sig fundersamt i huvudet: Har de tappat fattningen? I ett land där staten redan lägger beslag på mer än 60 procent av vad folk tjänar kan väl inte särskilt många vilja rösta för ännu högre skatter?

En förklaring skulle kunna vara att socialdemokratin - trängd i den numera överfulla mittfåran – retirerar till en gammal invand position. När moderaterna säger att det är omoraliskt att ta bort värnskatten och folkpartiet kräver skattestopp snarare än sänkta skatter återstår bara för (s) att kliva vänsterut och kräva höjda skatter. Ingen glöd, ingen egentlig tanke, bara ett desperat försök att hitta en egen linje.

Härmed överger (s) den mittenposition utifrån vilken man har regerat skickligt sedan valsegern 1994: Ansvartagande och statsfinanser i balans är prio ett. Skatter ska inte höjas, men heller inte sänkas av blinda ideologiska skäl, utan i mån av behov och utrymme.

Detta är alltså en kommandohöjd som ligger öppen för den hugade. Men är det en självklar position för den som vill vinna makten? Och ännu viktigare: Är det en önskvärd position för den som ser sänkta och rättvisare skatter som en avgörande framtidsfråga för Sverige?

Sedan Venstre i Danmark surfade till makten på Clintons och Blairs 1990-talsvåg har det hänt en del i världen. Mitten är inte längre en given position för den som vill ta makten. Tydligast är förstås George W. Bush, som blev återvald i höstas med hjälp av en mycket ideologisk agenda.

Det kan vara så att Persson och Nuder i själva verket gör en Bush. Talet om höjda skatter är i sådana fall varken desperat eller slumpartat, utan uttryck för en genomtänkt strategi att mobilisera det egna fotfolket genom att upprätthålla konflikten höger-vänster. Då blir valet 2006 en ideologisk batalj om den svenska modellen och om ”svenska värden”.

Vänstersvängen är även logisk ur ett historiskt perspektiv. 1968-vågen gav inte dåtidens kommunister fler mandat i riksdagen, men radikaliserade socialdemokratin. Under senare år har vi upplevt både en ideologisk mobilisering av vänstern och en nedprioriterad ideologisk opinionsbildning hos borgerligheten och näringslivet. Det skapar utrymme för olika aktörer inom s-rörelsen att kräva höjd statlig inkomstskatt och moms, hetsa mot privat vård och friskolor, föreslå feministutskott i riksdagen och kvoterad föräldraförsäkring etcetera.

Den 19/2 skriver Roland Poirier Martinsson om det neokonservativa magasinet Weekly Standard och den amerikanska högerns framgångar. Den centrala poängen är att långsiktig opinionsbildning för idéer kan få dramatiska effekter. Man kan överföra resonemanget till den svenska skattedebatten. Visst finns positiva inslag, till exempel att arv- och gåvoskatten till slut har slopats, eller att moderaterna vågar föreslå rejäla skattesänkningar för vanliga inkomsttagare. 

Men ser man till helheten är det avsaknaden av offensiv idédebatt i skattefrågan som är det slående:

För vem i Sverige argumenterar för att de offentliga utgifterna kan minskas? I ett land där den offentliga sektorn omsätter mer än hälften av BNP och 30 myndigheter har tillkommit bara de senaste fyra åren argumenterar till och med Svenskt Näringsliv och SNS för att sänkta skatter förutsätter höjning av andra skatter.

Vem lyfter fram hushållning med skattemedel som ett alternativ till ökade resurser i vård och omsorg? Numera kräver moderaterna större resurstillskott till kommunerna än socialdemokraterna.

Vem bildar opinion för att den generella välfärdspolitiken bör överges för en selektiv där skatteresurserna riktas till dem som verkligen behöver stöd? För 15 år sedan lyckades Timbro och andra aktörer etablera detta som ett reellt alternativ i den politiska debatten – i dag känns perspektivet mycket avlägset.

Vem talar om att progressiv löneskatt straffar den som anstränger sig samt göder fusk, svartarbete och osund skatteplanering? Inte ens Skattebetalarnas förening driver offensivt att platt skatt – det vill säga samma procent för alla – skulle vara både rättvisare och skapa sundare drivkrafter.

Den som inte bara vill se ett maktskifte, utan ett idé- och politikskifte i Sverige, bör ta till sig att Clinton och Blair är passé. Det är av Bush och den amerikanska högern man ska lära om man vill åstadkomma verklig förändring.

Är det högern eller vänstern som kommer att inse det först i svensk politik?

Anders Kempe    Anders Lindberg