JKL Blog

En historisk dag

Så har ett av de sista svenska monopolen fallit. På tisdagsförmiddagen offentliggjorde EG-domstolen sitt beslut; det svenska apoteksmonopolet strider mot gemenskapsrätten och ska således avskaffas. EG-domstolen gör i sitt domslut ingen skillnad på receptfria och receptbelagda läkemedel.

Står spel- och alkoholmonopolen månne på tur? Spännande!

Gabriel Rodau

Bristen på visioner öppnar upp för extrempartier

Ofta har konkret och tydlig politik angetts som medicin för att motverka tillväxten av extrema partier såsom exempelvis högerextremism. I själva verket kan det vara just tvärtom dvs. att det är bristen på abstrakt politik – visioner – som lämnar fältet öppet för mer udda partier. Senaste veckan finns två tydliga exempel på hur den politiska visionen fått ge vika för kortsiktig röstmaximering, något som kan straffa sig på sikt om de etablerade partierna blir mer och mer fantasilösa.

Länge har Alliansen framstått som det klart intressantaste alternativet i svensk politik mycket tack vare att man har målat upp en vision om ett annat Sverige – kallat arbetslinjen. Personligen tror själva betydelsen av att Alliansen just erbjudit en vision varit överordand den konkreta politik som visionen så småningom ska koka ner till. Detta har inte minst visat sig i vårens opinionsmätningar som redovisat ett ökat stöd för Alliansen trots att man har en bit kvar när det gäller samsyn i vissa realpolitiska frågor. Av förmodlig rädsla för den gamla etiketten högerspöke så klargjorde dock Fredrik Reinfeldt under de första minuterna av tisdagens partiledardebatt att moderaternas politik inte kommer att medföra ett systemskifte.

På samma sätt kan Miljöpartiets språkrör Peter Ericsson ha underskattat betydelsen av den politiska visionen. Under Miljöpartiets senaste partikongress röstades det igenom idéer om medborgarlön och alla människors rätt att definiera sin egen könstillhörighet. Säga vad man vill om idéer men det är i alla fall visionärt. Ericsson anklagade förslagen för flummig och såg det som viktigt att få bort de vilda idéerna för att ge väljarna en tydligare bild av partiet. Även i detta fall kan partitoppens iver att framställa den egna politiken som regeringsduglig i själva verket få negativ effekt eftersom många visioner tvingas offras på vägen.

Vänstern, framförallt Socialdemokraterna, har länge anklagats för att vara tröttkörda, fantasilösa och ha idétorka. Om nu även Miljöpartiet och Alliansen sällar sig till dem som snarare vill förvalta än förändra och förnya så blir bristen på konkurrerande visioner total. Det är synd eftersom det visionära tomrummet då tvingas fyllas med extrempartier som Fi och Sd.

David Ingnäs

Gästbloggare Fredrik Wass: (Corporate) Blog is the new black

Fredrik Wass är Webbredaktör på Mannheimer Swartling och har erfarenhet från extern- och internkommunikation i stora och små organisationer. Fredriks egna blogg hittar du på www.bisonblog.se. Här delar han sina tankar om begreppet Corporate blogs och dess användningsområden.

Blogging är hajpat och tufft. Kvällsdrakarna hoppar på tåget och erbjuder bloggförklädda krönikor samtidigt som begreppet urvattnas. Men bloggen i dess ursprungsform är synonymt med dialog och nätverk. Ett av de viktigaste syftena är kommunikationen med läsarna som kan bestå av vänner, andra bloggare, kunder, samarbetspartners eller konkurrenter.

En företagsblogg liknar andra bloggar sett till innehåll och egenskaper, men har ofta ett annat syfte. Meningen med företagsbloggen är bland annat att kommunicera med företagets intressenter, stärka varumärket och föra ut organisationens värderingar på ett personligt sätt. Det går också att använda bloggen internt inom organisationen som verktyg för knowledge management, medarbetardialog eller projektdokumentation.

Corporate communications-experten Ansgar Zerfaß har sammanställt en Corporate blog-matris som på ett tydligt sätt visar användningsområdena för en företagsblogg. Den visar också en stor bredd när det gäller vilket syfte en bloggsatsning kan ha. (Klicka på matrisen för en större version)

Fungerar det då? I traditionell marknadsföring finns olika sätt att mäta effekten av till exempel annonsering i dagspress, tv-reklam eller events, men hur mäter och kvalitetssäkrar man en företagsblogg ur ett marknadsföringsperspektiv med affärsnyttan i fokus?

Nyckeln till att beräkna hur effektivt bloggen bidrar till affärsmålen är att blanda de traditionella mätmetoderna med bloggteknikens funktioner. Analyserna av besökarstatistik, djupintervjuer och pop-up-enkäter varvas med utvärdering av kommentarer, trackbacks och RSS-prenumerationer (se förklaring av begreppen på intressant.se).

En del hävdar att det till och med är lättare att mäta effekten av en blogg än vanliga reklam- och PR-kampanjer. Du får en direkt feedback på dina inlägg och har en direkt kommunikation med läsarna. Genom trackbacks och kommentarer kan man snabbt avläsa vilken typ av inlägg som genererar trafik och vilken respons innehållet fått. En företagsblogg ska betraktas som en del i den övergripande marknads- eller kommunikationsstrategin och det får inte finnas någon tvekan från vare sig avsändare eller besökare om vad värdena i bloggen består av. Content is king och i kombination med en tydlig bloggpolicy och regelbunden uppdatering kan en företagsblogg vara en framgångsrik kanal.

Fredrik Wass

Monopolets krokben på sig själv

”Snuskampanj på krogen får apoteken att se rött”. Ekot 27/5 tar upp tobaksbolagens satsning på att sälja snus på restaurangerna när rökförbudet införs. Apoteken gillar inte det, i alla fall inte deras marknadschef i en intervju.

Kanske hade restaurangernas utbud av snus behövt en komplettering av nikotintuggummi och plåster. Men nu är det ju så att apoteken hindras från detta. På grund av det egna monopolet! Så kan det gå…

Mart Maandi

Skyll på assistenten!

TV-dokumentären Könskriget är veckans snackis. En liten men pikant detalj är att regeringens sakkunniga Gunilla Ekberg beskrevs som advokat i ett pressmeddelande från regeringskansliet. Pikant eftersom Ekberg inte får använda titeln då hon inte är medlem i Advokatsamfundet.

Fadäsen berodde på att en assistent skrev fel, har vi fått veta. Att regeringen gärna skyller misstag på tjänstmännen vet vi sedan tsunamin.

Att regeringen skickar pressmeddelanden om rekryteringar utan att berörda först får läsa och rätta fel visste vi däremot inte.

Om det verkligen är så, ja då är regeringen unik, åtminstone på den punkten.

Jon Åsberg

Läckra viner och krassliga män

Annonser för vin måste åtföljas av varningstexter av typen ”Alkohol kan orsaka skador på lever och bukspottskörtel”.

Däremot är det fritt fram för en journalistisk hantering av alkoholen. Kanske för att texten är kritiskt granskande, typ: ”Fira lönen med läckra sommarviner”. I texten i dagens Stockholm City står också …”kasta omdömet över bord och unna dig äkta champagne i helgen”. Inga varningar för bukspottsskador där inte.

Förresten, apropå skador på körtlar och annat, hörde jag en kille säga: ”Krassliga män går till veterinären nu, inte till läkaren”.

Mart Maandi

Överträffa inte förväntningarna

Den första februari noterade vi Nokias resultat för fjärde kvartalet och det faktum att det vida översteg marknadens förväntningar och de riktlinjer (”guidance”) som Nokia givit. Vi poängterade vidare allvaret i stora prognosavvikelser, oavsett om de är på den positiva eller negativa sidan.

Idag noterar vi att Nokia nu också fått en reprimand av finska Finansinspektionen för just denna avvikelse. Som finska FI så riktigt påpekar borde Nokia ha gjort marknaden uppmärksam på att resultatet skulle bli väsentligt bättre än väntat!

Det kanske förefaller märkligt, men trovärdighet i aktiemarknaden skapar man genom att leverera i enlighet med förväntningarna, inte genom att överträffa dem.

Ylwa Häggström

Kampen som existensberättigande

Jag har länge varit av åsikten att den så kallade ”elitfeminismen” behövs. Samhällsdebatten kring jämställdhet är i behov av provokation för att inte tappa stuns och framförallt för att få frågan att ständigt kännas angelägen. Förändring sker nämligen inte av sig självt. När det kommer till jämställdhet får vi inte tillåta oss att slappna av och vänta på att den löser sig själv. Det som kan göras nu ska göras nu och det finns inga ursäkter för att vänta. I det avseendet har ”elitfeminismen” länge agerat som en nyttig blåslampa och provokatör.

Roksdebaclet visar dock med all önskvärd tydlighet hur illa det kan gå när man slutar ifrågasätta provokatörerna och istället tar deras ord för sanning. Rädslan för ifrågasättandet bidrar till att extremismen slår rot och etablerar sig som Uppfattningen. Vi upplever en helt enkelt en klassisk form av den tysta majoritetens tyranni. Den sprider sig upp i leden och slutligen står vi där med en före detta vice statsminister som utan att blinka hävdar att det är konstigt att inte fler kvinnor hatar män och med en sakkunnig som utan åtgärd från regeringens sida tillåts att hota journalister.

Det som är konstigt är i själva verket att vi debatterar just detta. Det är något sjukt i ett samhälle som på fullaste allvar tvingas att debattera om det är ok att anse att män är en biologisk olycka eller inte. Det är något sjukt med en jämställdhetsdebatt som tappat fotfästet så fullständigt att den vanlige samhällsmedborgaren alls inte känner igen sig. Det är ett tecken på att kampen för jämställdhet har utvecklats till kampen om kampen för jämställdhet. Och i det finns det absolut inget egenvärde.

Hans Grundberg

När svansen skakar hunden

Gängse visdom säger att av tio filmer så är det bara två som kommer att gå med vinst. Dessa två får helt enkelt täcka övriga åttas förluster. I år går biobranschen dåligt, man har med andra ord ännu inte hittat de där två filmerna som likt Sagan om Ringen kan ge popcornförsäljningen en boost. Jag var själv på bio igår, den danska konspirationsthrillern den tredje makten. Hade det inte varit för paret bakom oss hade biosalongen lika gärna kunnat vara mitt eget vardagsrum – öde och tomt.

Vad biografägaren lider av – och inte kan göra så mycket åt – är geografins och fysikens begränsningar. Upptagningsområdet för biografen är geografiskt begränsat – Stockholms innerstad – och filmkopian är fysiskt unik – den går bara att använda i en salong i taget. Allt detta är gamla nyheter. Något har dock hänt i den digitala världen som ställer alla gamla sanningar på huvudet. Dagens Handel kom i förra veckan med en undersökning som visade att näthandeln är vanligast i Stockholm – och i Norrland. Det är egentligen föga förvånande. I Norrland är befolkningsunderlaget generellt sett för lågt för att utbudet ska kunna bli särskilt stort. Med nätet har nu även människor i mer glest befolkade trakter det globala smörgåsbordet vid sina fingertoppar.

Fram till alldeles nyligen var tidningarnas recensenter, för att låna Bourdieu, våra enda konsekrationsinstitutioner. Deras rekommendationer var vår lag. Inte så längre. Med hjälp av ögonblicklig analys av köpmönster på sajter som till exempel Bokus.se sker en, om man så vill, demokratisering av preferenserna. Om du gör en sökning på en bok du är intresserad av kommer databasen att även ge dig förslag på andra böcker du kan vara intresserad av, baserat på andra konsumenters tidigare köp. I fallet med Bokus är denna tjänst fortfarande väldigt enkel, och tenderar att rekommendera Jan Guillou och Da Vinci-koden vad du än söker efter, men utvecklingstendensen är ändå tydlig. Andres Lokko & Co. är inte längre ensamma på täppan.

Vad det i praktiken innebär, kombinerat med den digitala världens möjligheter, är att inkomsterna har slutat att vara koncentrerade till bästsäljarna. Ett exempel: den stora amerikanska bokkedjan Barnes & Nobles har ungefär 130,000 boktitlar i sina fysiska butiker. Av dessa är det relativt få som säljer i riktigt stora volymer. Detta återspeglar helt enkelt samma geografiska restriktioner som biografägaren i Stockholm måste leva med. Samtidigt kommer mer än hälften av Amazons inkomster från försäljning av titlar som ligger utanför de 130,000 mest populära. Genom att deras upptagningsområde är globalt har geografin helt enkelt upphört att vara en faktor. De måste fortfarande lagerhålla fysiska produkter, men stordriftsfördelarna är sådana att det kan ske till låga kostnader.

Nästa steg är att även göra sig av med den fysiska produkten och helt övergå till digital distribution. Om det så gäller print-on-demand eller nedladdning av musik och film så är vinstmarginalen på varje enskilt exemplar densamma, oavsett om den säljer en miljon eller ett enda. Stigande marginalkostnader är ett minne blott. Det är detta som är den långa svansen – eller ”the long tail”. Nischen har blivit mainstream och ögonblickligt tillgänglig när som helst, var som helst, för vem som helst. Detta har långtgående konsekvenser för hela mediebranschen – och för reklambranschen. Hur når man konsumenterna i svansen? Hur påverkas mediejättarnas affärsmodeller och hur kommer de fysiska återförsäljarna att klara sig? Läs mer om den långa svansen här.

Björn Johansson

Våga bli bjuden

Världen kliver in i de svenska vardagsrummen via media. Öppenheten mot omvärlden har varit nödvändig, eftersom vi är ett litet land, beroende av export. Detta har satt sina spår i den svenska journalistiska traditionen som varit mycket öppen för utrikes nyheter. Jämför gärna med stora egocentriska länder – där man är sig själv nock.

En teaterchef sade nyligen att de svenska kulturjournalisterna är skrämmande illa beresta och där kunskaperna om vad som händer i andra länder är mycket bristfälliga.

Liknande signaler får vi från näringslivet som uppenbarar sig vid studie- och pressresor, där de svenska journalisterna helt enkelt uteblir. Det kan vara hur intressant som helst för danska, finska och norska journalister – men icke för di svenske.

”Om det är tillräckligt intressant så åker vi för egna pengar”, har vi hört från en del redaktioner. Visst, här ligger en journalistisk bedömning som varje redaktion svarar för, inför den egna läsekretsen.

Men när man skrapar lite på ytan framträder en krassare bild:

1. Resursbrist – att arbetstrycket är så hårt på de svenska redaktionerna. Alla måste producera – varje dag. Vilket då sägs omöjliggöra resande.

2. Pengabrist – de svenska redaktionerna har helt enkelt inte råd.

3. Rädsla för ifrågasatt integritet – i de fall där det inbjudande företaget vill stå för resekostnaden.

Arbetstrycket och ekonomin är svåra för en utomstående att bedöma. Men rädsla för att förlora sin integritet, genom att se resan som muta? 

Här behövs en öppen och rak debatt. Rollerna mellan företag och journalister måste vara glasklara. Företagens jobb är att visa en så bra bild som möjligt. Journalisternas jobb är att kritiskt granska och ifrågasätta denna bild. Att undanhålla en svensk läsekrets intressanta internationella nyheter på grund av korruptionsrädsla känns märkligt.

Mart Maandi

Sarbanes-Oxley – en dyrbar historia

Införandet av Sarbanes-Oxley Act (SOX)* har så här långt kostat företagen stora pengar. DI uppmärksammade till exempel tidigare i vår (DI 050324) att kostnaderna för revisionen i svenska storbolag ökat markant förra året. AstraZeneca hänvisade till införandet av SOX som en av huvudförklaringarna. Enligt Staffan Ternby, informationschef på AZ, har företaget hela 50 personer avdelade till att enbart arbeta med implementeringen av SOX.

Även i Amerika har kritik riktats mot de oproportionerligt stora kostnader som förknippats med införandet av SOX. Och klagomålen förefaller nu väcka gehör hos ”högre makt”. För i dagarna har myndigheterna i Washington DC** kommit med nya riktlinjer för hur revisorer ska tillämpa vissa av reglerna i SOX. [uppsnappat på WSJ Online, 17 maj 2005]

Myndigheterna riktar kritik emot revisorerna för att de har tillämpat reglerna alltför bokstavligt, och därmed bidragit till alltför höga kostnader för bolagen. De uppmanas därför att i fortsättningen vara mer flexibla, och att ”använda sitt goda omdöme” vid tillämpningen av lagen, snarare än att mekaniskt bokstavstolka den.

Det är lätt att förstå det goda uppsåtet från lagstiftarens sida, när man i kölvattnet av enorma redovisningsskandaler som Worldcom och Enron vill höja regleringsgraden av näringslivet. Men baksidan på myntet blir mycket stora (improduktiva) kostnader, och på sikt sannolikt en större motvilja till att överhuvudtaget vara noterad.

En väl fungerande aktiemarknad är en av grundpelarna i en marknadsekonomi. Alltför höga kostnader, direkta och indirekta, med att vara börsnoterad kommer därför att få negativa konsekvenser för tillväxten på lång sikt. Lagstiftaren bör ha det i åtanke.

Sarbanes-Oxley Act visar redan tydliga tecken på att vara för dyr.

Ylwa Häggström

* Amerikansk lagstiftning som detaljreglerar redovisning och interna kontrollsystem

** Myndigheterna i fråga är SEC i samarbete med Public Company Accounting Oversight Board

Bildt applåderar gränsavtal mellan Estland och Ryssland

Idag kom Estland och Ryssland överens om gränsdragningen mellan länderna. Inför detta publicerade Carl Bildt en artikel i den estniska tidningen Eesti Päevaleht om att ett sådant avtal är bra för stabiliteten i Europa. Avtalet har hängt i luften under många år. Bildt drar sig till minnes hur ryssarna försökte fördröja Estlands inträde i EU och Nato, eftersom båda ville undvika att ha omtvistade yttre gränser.

Estland utgick ursprungligen från den gräns som gällde mellan Estland och Sovjet-Ryssland innan delar av de östligaste landskapen införlivades av Stalin med den ryska delen av Sovjetunionen. Detta tillbakavisades dock av Jeltsins Ryssland och Estland gav vika eftersom regeringen var angelägen om att få en ratificerad internationell gräns med Ryssland. När så förhandlingarna kom igång och den nya gränsen så småningom fixerades efter ryska önskemål, visade det sig att Ryssland ändå inte var villigt att underteckna gränsavtalet och angav som skäl att man var missnöjd med behandlingen av den ryska befolkningsgruppen som hade flyttat in i Estland under sovjettiden.

Uppenbarligen insåg både NATO och EU det ohållbara i den ryska hållningen och Estland fick vara med i båda utvidgningarna. Som ett sista försök att ändå sätta sin lilla granne på plats föreslog Ryssland att undertecknandet av avtalet skulle ske i samband med segerparaden i Moskva den 9 maj. Det vill säga den "seger" som för Estlands del innebar 47 år av fortsatt ockupation. Detta avvisades dock av Estland vars statschef ju som bekant inte deltog i firandet. Men nu har blivit rollerna ombytta; Ryssland har fått ett ökat behov av avtalet, eftersom EU kräver det för ett ökat samarbete med Ryssland. 

Bildt kommenterar behovet av fredligt överenskomna gränser och jämför med unionsupplösningen mellan Norge och Sverige. Sedan hundra år har dessa två länder levat i fred och vänskap. Bildt skriver att Estlands signering av avtalet är en garant för stabilitet.

Här några läsarkommentarer till Bildts inlägg.

Signaturen Ghost skriver: Kära svenske Kalle. Avtalet är viktigt för Ryssland och Sverige (och varför?) och för Europa och fan vet för vem mer. Men frågan är om avtalet är bra för Estland? Varför måste Estland alltid agera som en förtryckt hemmafru – offra sig för man, barn, svärmor och för grannkäringen – utan att någonsin känna att någon annan avstår något för hennes skull? Vad är Sverige berett att avstå för Estland?

Signaturen ”Vaatleja”(= Betraktaren): Ja, Carl, det är lätt för dig att från det bekväma och självcentrerade konungariket Sverige ge oss råd. Du har inte drabbats av ockupation eller berörts av krig på hundratals år… kanske plågas du av skuggorna från historien då din trevliga, trygga rättsstat lämnade dem som flydde kriget till repressionen i Sovjetunionen.

Ord och inga visor.

Mart Maandi

Solidaritet… eller självbevarelsedrift?

Det pågår en konflikt i den finska pappersindustrin. De senaste årens kraftiga dollarförsvagning har dragit fram industrins konkurrenskraft i ett förhållandevis oattraktivt ”dagsljus”. Det är med andra ord jobbigt att vara euro-baserad papperstillverkare…

Följaktligen kräver nu de finska arbetsgivarna ett antal förändringar i syfte att förbättra den finska pappersindustrins konkurrenskraft. På listan står bland annat krav på två karensdagar vid sjukdom och krav på drift av pappersbruken även över midsommar- och julhelger. Kraven har mötts med strejk.

Svenska LO-förbundet Pappers ställer sig omedelbart på sina finska kollegors sida, och har bland annat inlett övertidsblockader mot finskägda bruk i Sverige. ”Vi är beredda att gör allt för att stötta våra finska kollegor i den strid de utkämpar”, säger Pappers avtalssekreterare Lennart Olovsson till SvD (Näringsliv 17 maj). Vilken solidaritet!

Eller är det verkligen det? Eller är det snarare självbevarelsedrift? En insikt om att förbättrad finsk konkurrenskraft per automatik betyder försämrad svensk? Och att det bästa sättet att undvika en relativ försämring, är att se till att finnarna inte blir bättre?

Solidaritet eller självbevarelsedrift? Kanske det senare trots allt? För som Lennart Olovsson också säger: ”ett genombrott för arbetsgivarna i Finland drabbar oss direkt.”

Varför ska man jobba för att själv blir bättre, när man kan bidra till att hålla tillbaka motståndarna istället?

Ylwa Häggström

Sverige bäst i världen

Det är inte var dag det kommer rapporter som visar att Sverige är bäst i världen, men nu har det kommit just en sådan. En rapport (PDF) från World Economic Forum (WEF) som släptes på måndagen visar att Sverige är bäst i världen på jämställdhet. För att vara mer exakt är Sverige det land i världen som är bäst på att minska orättvisorna mellan könen. Sverige följs föga förvånande av de övriga nordiska länderna. Sämst på listan är Egypten tätt följd av bland annat EU-aspiranten Turkiet. WEF har undersökt ekonomiska respektive politiska förutsättningar samt utbildnings- och hälsoaspekter för de respektive könen.

-Characterized by strongly liberal societies, with an impressive record of openness and transparency in government, and comprehensive safety nets that provide security to vulnerable groups in the population, women in these countries have access to a wider spectrum of educational, political and work opportunities and enjoy a higher standard of living than women in other parts of the world, skriver WEF i ett pressmeddelande på måndagen.

Sverige får framförallt höga poäng vad gäller kvinnors och mäns jämställdhet inom utbildning och hälsa. Men när det gäller frågan om lika lön för lika arbete kommer Sverige först på en femteplats – här är det istället Thailand som toppar listan.

Många länder har mycket att lära av Sverige i dessa frågor. Samtidigt är det av vikt att vi svenskar inte lutar oss tillbaka och nöjer oss med att vara bäst på en lista. Ännu så länge, vilket bland annat WEF-rapporten visar, finns det alltjämt orättvisor mellan könen.

I Sverige har det på senare år tagits en hel del politiska initiativ i form av kvoteringshot och olika feministiskpolitiska grupperingar på såväl höger- som vänsterkanten. Huru dessa skall värderas är en fråga för sig, men i mina ögon är det alltjämt av vikt att jämställdhetsfrågan behandlas inom såväl politik som näringsliv, och då mer aktivt än en enstaka passus i ett politiskt program eller ett företags årsredovisning.

Gabriel Rodau

Den svenska straffskalan

På torsdagen kom hovrätten för Västra Götalands dom mot den bonde som för två år sedan sköt ihjäl en varg på sin gård i Dalsland. Han dömdes till sex månaders fängelse för grovt jaktbrott. Och då är straffet inte särskilt hårt – tidigare ”vargmördare” har fått upptill ett år bakom lås och bom.

Anettes dotter Cecilia dog efter att blivit påkörd av en berusad lastbilschaufför. Chauffören hade vid gripandet 1,5 promille alkohol i blodet. Maxstraffet för grovt vållande till annans död är sex år. Chauffören fick fem månaders fängelse. Det är sällan – nästintill aldrig – som någon som i onyktert tillstånd kört ihjäl en annan människa döms till mer än ett års fängelse.

En varg.

En dotter.

Vad är mest värt?

Gabriel Rodau

Gamla pakter lever än

Kremls ansvarige för Europa-frågor hävdade nyligen att Sovjetunionen aldrig ockuperade de tre baltiska republikerna. I stället tog Moskva över i enlighet med en ömsesidig överenskommelse, skriver TT.

Detta kan inte helt avfärdas som gammaldags sovjetisk retorik. Det är nämligen helt riktigt att det fanns en överenskommelse att dela upp Europa i två maktsfärer. Det var den tidens stora makthavare Hitler och Stalin som lät sina respektive utrikesministrar att sätta detta på pränt. Det är vad som kallades för Molotov-Ribbetropp-pakten, som var ett ömsesidigt icke-angreppsavtal mellan Sovjet och Tyskland. Där fanns också avtal om hur de mellanliggande länderna skulle delas upp. Baltikum tillföll Sovjet och Tyskland fick fria händer ibland annat Polen.

Tydligen lever denna pakt mellan Hitler och Stalin kvar i den ryska mentaliteten.

Mart Maandi

Den tredje makten

Såg i helgen den nya danska filmen Den tredje makten som skildrar samspelet mellan politik, journalister och ledningar på nyhetsredaktioner. Den är en god beskrivning av ett demokratiskt förfall där man alltför lättvindigt byter sida mellan makthavaren och granskaren. Ett tillstånd som undergräver demokratin, ett tillstånd där granskaren sitter i makthavarens knä.

Filmen tar sin utgångspunkt i det danska folketinget och en pågående valkampanj men med lätthet känner man igen sig i svenska förhållanden. Så kallade oberoende redaktionsledningar som inte har hänsyn till makten är sällsynta. Nyheter skapas ofta på makthavarnas villkor och journalisterna finner sig alltför ofta i att vara statister i ett rollspel. Ministrar och myndighetspersoner ställs inte tills svars utan de journalister som blivit pressekreterare i maktens tjänst kan lätt avspisa sina tidigare kolleger med att ministern eller generaldirektören inte har något att säga. Och därmed slutar granskningen.

En ökad kritisk genomlysning av medias roll i bevakningen och granskningen av makten är nödvändig för att försvara de demokratiska värdena. Och det sker inte genom statliga ombudsmän utan genom fristående medier, forskningsverksamhet och organisationer som kan bedriva egen granskning utan beroendeförhållande till makten. Synd bara att dessa är så få.

Dan Ericsson

Firas freden eller friheten?

Den 9 maj samlas ett femtiotal statschefer i Moskva för att fira 60 årsdagen… av vad? Andra världskrigets slut, Tysklands kapitulation eller Röda arméns seger?

Det ryska folket har genom åren firat denna dag med att högtidlighålla de heroiska insatserna i samband med erövrandet av de baltiska staterna. I vilket fall som helst innebar freden att stora delar av Europa förlorade sin frihet för de kommande 46 åren. Freden fanns där, men inte friheten. Den kom först när Sovjets ockupation upphörde 1991 och de tre staterna blev självständiga igen.

Ryssland har en mycket komplicerad och ouppklarad relation till sin egen historia och till Sovjetunionen. Detta kom till uttryck nyligen när Vladimir Putin sa: ” Sovjetunionens kollaps var århundradets största geopolitiska katastrof”. Troligen ser Putin denna kollaps som värre än kriget självt!

Willy Brandt knäböjde framför ett monument över förintelsens offer. Som arvtagare till Sovjet, borde Putin istället be om ursäkt, precis som moderna tyska ledare gjort.

Först då kan vi vara säkra på freden OCH friheten.

Mart Maandi

PS!

Läs också Anne Applebaums artikel i Washington Post!

A propos trängselavgifter

Jag åkte tunnelbana i rusningstrafik häromdagen - en för mig ovanlig händelse eftersom jag vanligen promenerar till jobbet. När jag stod där som en packad sill mellan andra morgonresenärer så funderade jag på om våra politiker, de som nu driver igenom det "tillfälliga försöket" med trängselavgifter i trafiken, har provat samma sak någon gång?

Så vitt jag förstår är syftet med trängselavgifterna att få folk att ställa bilen hemma för att istället ta tunnelbanan (och annan kollektivtrafik) till jobbet. Den som då faktiskt beger sig ner i denna tunnelbana kan konstatera att det är rätt fullt där redan idag!!! Hur det ska bli när de extra "trängselavgiftspassagerarna" strömmar till vill jag inte ens tänka på.

Men när jag på vägen upp ur tunnelbanan plockade upp tidningen Metro, så förstod jag att det där hade politikerna redan tänkt på. För de har nämligen befriat sig själva från trängselavgifterna! Och med allt trängre tunnelbanetåg följer allt friare gator - och därmed snabbare väg till jobbet. Avgiftsfritt för somliga.

/Ylwa Häggström

ps. Undrar för övrigt hur många som låter sig luras av att det inledningsvis handlar om ett "tillfälligt försök"? Jag minns själv det "tillfälliga införandet" av värnskatten. Och den som är lite äldre än mig minns kanske också det "tillfälliga införandet" av momsen? Den politiska definitionen av "tillfällig" verkar vara en annan än Svenska Akademiens.

PR-blunder från (s)?

Socialdemokraterna är kanske skickligast av partierna när det gäller PR och kommunikation, även om en mycket av medieutrymmet följer med regeringsmakten "gratis". I den nuvarande kommunikationsstrategin ingår rejäla och återkommande salvor för att stjäla medieutrymme från den borgerliga alliansen och därmed störa dess uppmarsch inför valet. Till exempel offentliggjorde Göran Persson sin regeringsombildning samma dag som alliansen presenterade en skuggregering. Gissa vem som toppade nyheterna den dagen?

Och igår kallade tre ministrar till presskonferens och kritiserade borgarnas oförmåga att presentera en gemensam ekonomisk politik. "Rösta inte på en allians där man inte vet vilken ekonomisk politik man får", löd budskapet. Som taktiskt sabotage var det lysande. S lade beslag på nära nog halva inslaget i Rapport och en god del av utrymmet i text-TV och morgontidningarna, alltså tid som borgarna INTE fick.

Men var det strategiskt riktigt? Angreppet bygger - för att vara effektivt  - på att väljarna anser sig bättre kunna bedöma vilken ekonomisk politik en socialdemokratisk valseger ger. Men efter elva år med ekonomisk-politiska nattmanglingar och sista-minuten-uppgörelser med ömsom c,v och mp är det tveksamt om väljarkåren anser sig veta det. I så fall kan gårdagens utspel vara något så ovanligt som en socialdemokratisk PR-blunder.

Jon Åsberg

Riksdagsfrälset slipper trängselskatt

På 1950-talet var det allt fler som skaffade sig bil. På helgerna packade familjen ner hopfällbara stolar och bord och lite mat. Man bilade. Livet i bilen var ett nytt sätt att leva. Raggarna putsade upp bilarna i veckorna för att cirkla runt längs raggarstråket i helgerna. Sådana fanns i alla städer. Idag kan vi se spåren av detta i den lokala trafikförordningen, där stadens huvudgata inte får trafikeras på helgkvällarna. Detta var också en tid då stadskärnorna tömdes på bostäder och funktionsindelningen infördes. I staden skulle vi arbeta och shoppa. Kåkar revs pch ersattes med kontor, affärer och parkeringshus. Bo skulle vi göra i förorten där det var frisk luft och grönområden.

Några årtionden senare är vi överraskade att så många åker in till staden på morgonen för att åka ut i förorten/grannkommunerna för att sova. Funktionsuppdelningen som idé har vi glömt och ser resandet som ett problem – inte som den bärande tanken bakom denna uppdelning.

Förbudet mot raggarstråket har återuppstått och ska hindras med en modernare form: trängselskatten.

Själva tanken med trängselskatter (förutom att faktiskt ta ut en skatt) är att minska biltrafiken mellan den funktionsuppdelade stadens olika delar. Det finns alltså bilar som åker i onödan, där människan i bilen borde välja ett annat tranportsätt. Eller att inte förflytta sig alls.

Trängselskatterna har fått en politisk polarisering, där vänstern är för och borgerligheten är emot. Trots att vänstern försöker motivera skatten medatt kalla den ett marknadsekonomiskt verktyg och att fri trafik skulle varav ett utslag av planekonomi. Borgarna tycks inte köpa detta tänkesätt.

Det finns flera intressanta fenomen i samband med dessa skatter. Att riksdagsmännen som bestämt försöket – undantas från att betala denna skatt. Att förortsbilisterna, som till stora delar bor utanför Stockholms stad – i andra kommuner – drabbas av skatten – men får inte rösta om den.

En annan intressenat fråga som jag ännu inte sett något svar på från dem som förspråkar skatterna:

 

Hur ser den bilist ut som ska ställa bilen hemma?

 

Vilka är det som använder bilen i onödan och kan ställa bilen hemma?

 

Är det en hög- eller låginskomsstagare?

 

Man eller kvinna?

 

Privat eller offentligt anställd?

 

Vem betalar trängselskatten.. bilisten själv eller arbetsgivaren?

 

Är det inte ”vänstern” som lämnar sitt eget folk i sticket?

 

Mart Maandi