Neo - med blicken mot skyn

När någon pigg forskare om 20 år ska sammanfatta den intellektuella borgerlighetens ställning under det tidiga 2000-talet så kommer ”Nerbrand, Sofia” att vara ett de namn som återkommer ofta i källförteckningen. 

Efter Axess och andra projekt har Sofia Nerbrand nu fått ett eget magasin, Neo. Det är hon värd. Med Neo görs ett försök att skapa en tidskrift som faktiskt kan leva ett liv utanför tvångsprenumerationer och kontorscirkulär. Vapendragaren Peter Wennblad har beskrivit tidningen som en ”samlingsplats för alla som älskar krämig cappuccino.” Det fick givetvis alla som tycker att samhällsjournalistik ska vara tråkig och helst utgå ifrån partipolitiska riktlinjer att gå i taket.

Nerbrand, Wennblad och de andra konspiratörerna har dock blicken mot skyn och verkar vara vid gott mod. Det första numret visar på höga ambitioner och är i stora delar rätt lyckat. Det påminner dock om en bebis – inte så väldigt underhållande (bebisar är rätt generiska) i början men man anar att den kan utvecklas till en underhållande individ med egna åsikter.

Så, vad är då bra och dåligt med Neo?

Bra är bilderna. Överlag tycker jag valet av bilder och sättet de utnyttjas på håller hög klass. Erik Sundbergs två uppslag om hur barn utnyttjas i propagandasyfte är brutalt bra och tvingar läsaren att tänka efter.  

Michael Moynihan är underhållande som amerikan i vänsterns Sverige. Samtidigt är det uppenbart att Moynihan är vassare och mer underhållande när han får skriva på engelska i Stockholm Spectator.

Jan Söderqvist har skrivit numrets längsta artikel. Den handlar – tror jag – om hur borgerligheten förändras. Det är ett brett upplagt och till stora delar obegripligt reportage. Min hjärna saknar möjligen vitala funktioner men jag kan verkligen inte förstå vad Söderqvist vill berätta. Men Gunnar Strömmer gör sig bra på bild och Fredrick Federley tonar fram som liberalernas nya fixstjärna. Synd bara att inte Söderqvist berättar om varför de förändrar borgerligheten.

Jag kommer dock på mig själv med att faktiskt sitta och läsa artiklarna och inte bara bläddra igenom tidningen. Det är ett gott betyg. Perspektiven från andra horisonter än de traditionella borde få större utrymme. Vad som skrivs i t ex fransk, polsk och tysk press är tyvärr sällan återgivet i svensk media.

Neo har en framtid. Fortsätt att ha blicken mot skyn och våga välja bort de väntade perspektiven. Samtidigt krävs nog mindre av småputtrighet och mer av tydliga prioriteringar. Allt behöver inte få plats i ett nummer – det finns en framtid som också kommer att behöva berättelser. 

Låt goda skribenter med ämnen och perspektiv som håller ta plats. Ta av finhandskarna och våga driv hem poängerna. Även vi som gillar en krämig och god capuccino kan klara av en stark espresso ibland.

Pär Henriksson