JKL Blog

In loving memory: JKL Blog

I februari 2004 sjösattes Sveriges första företagsblogg, JKL Blog. Ett intensivt arbete föregick den historiska händelsen av främst Billy McCormac som med sin erfarenhet av amerikanska bloggar insåg före många andra hur stort fenomenet skulle komma att bli även i Sverige.

Några milstolpar i den, relativt bloggfenomenets totala livsålder, anrika historia JKL Blog har, är bland annat december 2003, då en intern testperiod inleddes. I februari 2004 blev bloggen offentlig och rönte mycket uppmärksamhet, dels i bloggosfären men också i tryckta medier. Under de dryga två år bloggen varit igång har vi uppmärksammats kontinuerligt. En av de bättre intervjuerna som har gjorts är Constantin Bastureas med Billy.

I september 2005 lade vår medarbetare Laura Sprechmann fram uppsatsen ”Corporate blogs – how they support strategic communication” vid University of London. Vid årsskiftet 2005/06 gjorde kollegorna på Oslokontoret en ordentlig satsning på bloggen, vilket rönte uppmärksamhet i norsk dagspress.

Idag beräknas antalet svenska bloggar vara uppemot 15-20 000. För de flesta beroende och påverkade av det offentliga samtalet, är det är lika självklart att bevaka och analysera bloggosfären som tryckta och etermedier.

Som internt arbetsverktyg på JKL har bloggen fungerat väl, och vi använder nu erfarenheterna såväl internt som i arbetet för våra uppdragsgivare och nätverk. Vi är övertygade om att bloggen kommer fortsätta vara ett självklart kommunikationsverktyg, men i likhet med andra ständigt utvecklas och förfinas. Bloggens styrka vilar till stor del på dess fenixska natur – osentimental födelse och död. Den ska inte vara någon institution, vilket vi med vår nedstängning idag vill understryka. Bloggen är död – leve bloggen!

Tove Lifvendahl
Redaktör emeritae JKL Blog

Vargas Llosa lämnar ingen oberörd

Fastän några timmar senare sedan frånkommen en lunch med tal av Mario Vargas Llosa, är intrycken alltjämt starka. Den 70-årige internationellt berömde författaren vet också hur man trollbinder en lyssnande publik. Hans verk har präglats av en lika stark passion för frihet och demokrati som motvilja mot förtryck och diktatur, och den som under hans framträdanden under besöket i Sverige fått möjlighet att höra honom berätta om detta, förblir inte exakt samma person som innan.

Ett av de ämnen som kom upp var frånvaron av starka författare i det politiska samtalet, med Vaclav Havel som ett av undantagen. En läsning av Mario Vargas Llosas "Bockfesten" kanske ger en del av förklaringen; så plågsamt tydligt förnedrande som maktmissbruket visar sig i hans berättelse, orkar man nästan inte med. Och för den som vill lyckas politiskt är det tyvärr föga framgångsrikt att komma med dåliga nyheter.

Tove Lifvendahl

You go girl…

Uttrycket har väl aldrig känts mer rätt än riktat till danska Simone Aaberg Kaern efter gårdagens förhandsvisning av hennes film ”Konsten att flyga till Kabul”. För det var länge sen jag blev så imponerad, förbluffad, rörd och samtidigt upprymd, som jag blev av den här filmen.

Simone, konstnär från vårt södra grannland och tillika ”hobby-pilot”, läste en tid efter 11 september 2001 (och den påföljande invasionen av Afghanistan) om en flicka i Kabul som drömde om att bli pilot. I ett land där kvinnor inte ens får cykla, naturligtvis en svåruppnådd dröm för en 17-årig flicka. Vår heroiska (eller möjligen galna?) konstnär får då för sig att om HON kan flyga till Kabul, leta upp flickan och låta henne följa med upp på en provtur, så kanske hon också kan ge flickan det mod och den övertygelse som behövs för att försöka nå sin dröm… Problemet är bara att Simones lilla tvåsitsiga ”modellflygplan” - årsmodell 1961 - har en maxfart på 135 km/h, orkar ca 45-50 mil mellan tankstoppen och klarar max 40 kg packning (m a o min Audi A3 hade varit bättre rustad för färden…)!

Det sägs att tron kan försätta berg, och det gäller nog viljan också. Så härligt det är att emellanåt påminnas om att det faktiskt är närmast bokstavligt sant!! Och inte bara för den som ska flyga ett litet propellerplan, anno 1961, på över 11 000 fots höjd över det kalla, karga bergsområde som omger Kabul… utan tillstånd från den amerikanska militären!

Ta med alla ni känner och se filmen. Ni lär inte bli besvikna. Vad jag förstår har den biopremiär i Stockholm den 28 april.

Ylwa Häggström
Fd JKL-medarbetare

Ps. När man ser filmen är det bra att känna till att Simone och hennes sambo Magnus fortfarande är vid liv...

Årets viktigaste val?

Det amerikanska kongressvalet och det svenska riksdagsvalet (!) till trots kan årets viktigaste val (i alla fall historiskt sett) mycket väl vara dagens parlamentsval i Israel. Valet ska, enligt många bedömare, mer eller mindre ses som en folkomröstning i frågan om den fortsatta reträtten från de ockuperade områdena.

Färska rapporter och valanalyser finns att läsa på de engelskspråkiga tidningarna Jerusalem Post och Haaretzs hemsidor.

Gabriel Rodau

Varumärke mot strömmen

Under januari har Londons tunnelbana prytts av annonser på temat "less is more". Inget märkligt med det. Flera statusfyllda varumärken använder sig av "less is more"-argumentet för att locka kunder att betala mer för några få droppar exklusiv parfym istället för att köpa en doft av billigare märke. Det intressanta med annonserna i tunnelbanan var att avsändaren inte var ett exklusivt varumärke för statusprodukter. Istället var det tämligen ordinära British Gas som i sin nya kampanj uppmuntrar kunderna att förbruka mindre energi.

Kan tyckas motsägelsefullt att ett energibolag uppmuntrar till minskad förbrukning. Å andra sidan är det ett sätt för British Gas att slipa sitt varumärke och utmärka sig som ett kaxigt företag som tar sitt engagemang för miljön på allvar. För att strategin ska lyckas ur ett marknadsekonomiskt perspektiv borde kampanjen leda till antingen fler kunder (som förvisso förbrukar mindre) eller en vilja att betala mer för produkten. Med andra ord högre marginaler. Det är ett vågat försök till att differentiera en så likartad produkt som energi, där kunderna näppeligen märker någon skillnad i den dagliga användningen. Nåväl, det är bara döda fiskar som följer strömmen...

Lena Hök

Palmemordet

På tisdag (28/2) är det 20 år sedan Olof Palme mördades.

För den som vill (åter)uppleva stämningarna och nyhetsrapporteringen från 1986 rekommenderas starkt Sveriges Televisions öppna arkiv på internet.

Gabriel Rodau

125 mäktigaste kvinnorna i näringslivet

Veckans Affärer presenterar sin lista över de 125 mäktigaste kvinnorna i näringslivet, med Gunilla Nordström, Annika Falkengren och Louise Julian i topp. En intervju i DN Ekonomi med Kinastationerade Nordström finns här.

Tove Lifvendahl

Blogg från demokratins inre

För några dagar sen startade miljöpartiet med Yvonne Ruwaida och Gustav Fridolin i spetsen en ny blogg. Till skillnad från Ruwaidas egen blogg som är av mer, låt oss säga privat karaktär, ska detta nya initiativ handla om arbetet i EU-nämnden. Jag väntar med spänning på att fler ska haka på trenden och öppna upp maktens inre hjärtkammare för inblick. Mer ”open-heart surgery” för folket helt enkelt.

//Björn Johansson

Mellanösterns gåtor i barnets minneslabyrint

Amos Oz´s ”En berättelse om kärlek och mörker” (W&W, 574 s, 2005) var med rätta 2005 års stora översättningsverk. Utifrån självbiografiskt beträdda stigar från 40- och 50-talets Jerusalem ger Oz läsaren både ett judiskt familjeepos och en inträngande skildring av staten Israels födelse och inledande våndor. Med en passion och sinne för detaljer, dofter, sensuella möten ur barnets perspektiv som inte står Marcel Proust efter, förmedlar Oz en täthet och närvaro som snart får läsaren att känna sig som inackorderad i den ligga lägenheten med Amos som enda barnet.

Ur tolvåringens perspektiv förebådas den närmast ofrånkomliga katastrofen i form av modernas självmord, men vägen dit ger trådar av minnen till det tidiga 1900-talets judiska liv i Litauen och Ukraina, den sionistiska rörelsen under mellankrigstiden och staten Israels tumultartade födelse. Det handlar om Israels ständiga kamp att förena den nya statens ideal med klassiska judiska religiösa traditioner såväl som med det västerländska kulturarv som med särskild stolthet burits upp av judiska intellektuella från Europa. Amos Oz ger viktiga mosaikskärvor till förståelsen av dagens Israel och Mellanösternkonflikten; såväl som bidrag till de eviga livsfrågorna.

I en tid av allt snabbare tempo och krav på dramatik som påverkar alla kommunikatörer och berättare ger Oz ett exempel på att även motsatsen fungerar: Långsamhetens lov. Antidramatikens långsamhet ger sin särskilda gastkramande dramatik.

En mer konventionell dramatik, men verklighetsnära erbjuder filmen ”München” regisserad av Steven Spielberg, som gick upp på biodukarna den 10 februari. Inte utan moraliska undertoner skapas ett drama kring vad som hände efter massakern på de israeliska idrottsmännen vid olympiaden i München 1972.

Anders Lindberg

Världen har kommit till byn

Protesterna mot publiceringen av karikatyrerna av profeten Muhammed sprider sig och växer i styrka. I helgen angrep extremistiska grupper danska, norska och svenska ambassader och konsulat i Mellanöstern. Också företag drabbas, stora som små. Förra veckan meddelade Arla att man stänger en fabrik med 800 anställda i Saudiarabien och att 100 anställda i Danmark tvingas lämna sina jobb som följd av bojkotten av danska varor. I helgen tillkännagav Irans president att Iran kommer att säga upp alla ekonomiska avtal med länder där karikatyrerna publicerats. Enligt Dagens Industri utgör exporten till Mellanöstern omkring två procent av den totala svenska exporten, eller 23 miljarder kronor.

Den pågående konflikten är det senaste i raden av tydliga exempel på hur beroende företag är av att förstå sin omvärld. Näringslivets internationalisering och informationsteknikens utveckling är fenomen som definierar en värld där politik, religion och kultur påverkar alla företag, i alla branscher, av alla storlekar. Att förstå sin egen verksamhet är nödvändigt men inte längre tillräckligt. Händelser i omvärlden, ofta på ett helt annat plan än det företagsekonomiska, definierar förutsättningarna för varje verksamhet och bara genom förmåga att tidigt tolka tecknen kan företag skapa handlingsutrymme när förutsättningarna förändras.

Det är ännu inte klart vad bojkotten mot Arla kommer att få för ekonomiska konsekvenser men intresseorganisationen Svensk Mjölk är orolig för att priset Arla betalar till mjölkbönderna kommer att sänkas. Svenska bönder kan komma att tappa intäkter som följd av reaktioner i Saudiarabien mot bilder publicerade i en tidning i Danmark. Världen har kommit till byn. Och den har kommit för att stanna.

Lisa Gustafsson

Guilt by accusation?

I Dagens Industri de senaste dagarna har man kunnat läsa om det brasilianska skogsbolaget Aracruz; att bolaget anklagas för att skövla atlantisk regnskog, att kungafamiljen har investerat i bolaget, och slutligen att kungafamiljen sålt sitt innehav på grund av Naturskyddsföreningens kritik mot bolaget.

Jag var nyligen i Brasilien och träffade där företrädare för ett flertal skogsbolag, däribland Stora Enso som i samarbete med Aracruz nyligen gjort en stor investering i atlantregionen Bahia. Jag har ingen aning om i vilken utsträckning Aracruz var med och skövlade den atlantiska regnskogen. Men vad jag dock vet är att det nu var ganska länge sedan. Redan i mitten av 70-talet var merparten av den naturliga atlantiska regnskogen avverkad.

Idag planterar och avverkar de brasilianska skogsbolagen (och dit räknar jag då nu också Stora Enso) eukalyptus för sin verksamhet. En trädart som inte är naturligt hemmahörande i Brasilien, utan har importerats från Australien. Rotationstakten i skogsbruket är så hög (ca 7 år) att det mer kan liknas vid ”jordbruk” än skogsbruk i nordisk mening. Men på ca 50% av de ägda markarealerna så ÅTERPLANTERAR skogsbolagen Atlantisk regnskog, i en gemensam ansats med brasilianska myndigheter att återskapa den artrikedom som gått förlorad. (De 50 procenten, kan tilläggas, är en betydligt större andel än den brasilianska staten de facto kräver av bolagen.)

Svenska Naturskyddsföreningens säger i sin kritik (enl DI 24/1-06) att ”lokala miljöorganisationer anklagat företaget för att avverka Atlantskog”. En märklig grund att stå på för att vara en seriös miljöorganisation. Betyder det att man är skyldig om man har blivit anklagad? Och NÄR skedde denna skövling? Borde inte en organisation av Naturskyddsföreningens kaliber ha förstahandskunskap som grund för sina uttalanden? För visst - om Aracruz var med och skövlade atlantregnskogen på 60- och 70-talen var det ett fruktansvärt miljöbrott. Men vad är mest konstruktivt idag – att peststämpla dem för historien eller att nu uppmuntra dem i återplanteringsarbetet?

Jag har inga synpunkter på hur kungafamiljen sköter sina kapitalplaceringar. Kanske tyckte de att värderingen på Aracruz börjar kännas för hög? Men jag hoppas i alla fall att de inte baserade försäljningen på Naturskyddsföreningens ”guilt by accusation”-uttalande.

Ylwa Häggström
Fd JKL-medarbetare

N.B. Författarinnan har eller företräder inga ekonomiska intressen i brasiliansk skogsindustri.

Vem behöver hjälp av vem?

På sista sidan i gårdagens DI kan man läsa om ett projekt i Thailand. Lokalbefolkningen på ön Phuket har samlat in pengar (motsvarande 100 månadslöner) för att bygga ett hus där tsunami-drabbade svenskar ska kunna bo gratis om de inte har råd att bo på hotell. Huset byggs i anslutning till ett tempelområde och de lokala munkarna har också lovat att dela med sig av sina matransoner…. Som så många gånger tidigare under det senaste året rörs jag till tårar av det thailändska folkets gränslösa generositet och välvilja.

Men samtidigt växer inom mig vreden. Är det hit vi kommit i Sverige? Ett medelklassboende på hotell i Thailand kostar i runda slängar 100 kronor per natt. För 20 kronor får man en god och mycket mättande portion ”fried rice” eller någon härlig curry-rätt. Har svenskar det så knapert att de inte har råd med det, om de som en del i sitt sorgearbete vill återvända till Thailand? Och har thailändare det så mycket bättre att de kan subventionera svenskarnas behov?

För det andra alternativet är väl otänkbart? Att människor i Sverige anser att varje situation som gör dem till någon form av ”offer” – av ett besparingsprogram, en fabriksnedläggning eller en fruktansvärd naturkatastrof – omedelbart också befriar dem från alla förpliktelser att stå för sina kostnader? Att om man är ett ”offer” (oavsett av vad) så ska någon annan med automatik betala?

Jag sörjer med alla mina svenska medmänniskor som förlorade en nära anhörig eller en vän den där hemska morgonen. Och jag lider med det thailändska folket som, som grupp, förlorade så oändligt mycket mer. Men jag kommer att skämmas över de av mina landsmän som åker ner till Thailand och lever på lokalbefolkningens generositet.

En annan (tråkig) reflektion: Om det här är ett exempel på en verklig skillnad i inställning mellan våra två folk, lär det inte dröja länge förrän Sverige också bytt plats med Thailand i ”välståndsligan”. Och då kanske vi verkligen kommer att behöva deras monetära välvilja.

//Ylwa Häggström, f d JKL-medarbetare

The Economist om PR

The Economist skriver i veckans nummer om hur PR växer på reklamens bekostnad. "The answer is that, for business, PR is an increasingly vital marketing tool—especially as traditional forms of advertising struggle to catch consumers' attention."

Pär Henriksson

Etisk baddräktstävling

För alla som, liksom jag, trodde att dagens "sista" i Dagens Industri var ett prematurt aprilskämt kan jag varmt rekommendera Lotta Engzell-Larssons krönika på Affärsvärldens hemsida.

Gabriel Rodau

Neo - med blicken mot skyn

När någon pigg forskare om 20 år ska sammanfatta den intellektuella borgerlighetens ställning under det tidiga 2000-talet så kommer ”Nerbrand, Sofia” att vara ett de namn som återkommer ofta i källförteckningen. 

Efter Axess och andra projekt har Sofia Nerbrand nu fått ett eget magasin, Neo. Det är hon värd. Med Neo görs ett försök att skapa en tidskrift som faktiskt kan leva ett liv utanför tvångsprenumerationer och kontorscirkulär. Vapendragaren Peter Wennblad har beskrivit tidningen som en ”samlingsplats för alla som älskar krämig cappuccino.” Det fick givetvis alla som tycker att samhällsjournalistik ska vara tråkig och helst utgå ifrån partipolitiska riktlinjer att gå i taket.

Nerbrand, Wennblad och de andra konspiratörerna har dock blicken mot skyn och verkar vara vid gott mod. Det första numret visar på höga ambitioner och är i stora delar rätt lyckat. Det påminner dock om en bebis – inte så väldigt underhållande (bebisar är rätt generiska) i början men man anar att den kan utvecklas till en underhållande individ med egna åsikter.

Så, vad är då bra och dåligt med Neo?

Bra är bilderna. Överlag tycker jag valet av bilder och sättet de utnyttjas på håller hög klass. Erik Sundbergs två uppslag om hur barn utnyttjas i propagandasyfte är brutalt bra och tvingar läsaren att tänka efter.  

Michael Moynihan är underhållande som amerikan i vänsterns Sverige. Samtidigt är det uppenbart att Moynihan är vassare och mer underhållande när han får skriva på engelska i Stockholm Spectator.

Jan Söderqvist har skrivit numrets längsta artikel. Den handlar – tror jag – om hur borgerligheten förändras. Det är ett brett upplagt och till stora delar obegripligt reportage. Min hjärna saknar möjligen vitala funktioner men jag kan verkligen inte förstå vad Söderqvist vill berätta. Men Gunnar Strömmer gör sig bra på bild och Fredrick Federley tonar fram som liberalernas nya fixstjärna. Synd bara att inte Söderqvist berättar om varför de förändrar borgerligheten.

Jag kommer dock på mig själv med att faktiskt sitta och läsa artiklarna och inte bara bläddra igenom tidningen. Det är ett gott betyg. Perspektiven från andra horisonter än de traditionella borde få större utrymme. Vad som skrivs i t ex fransk, polsk och tysk press är tyvärr sällan återgivet i svensk media.

Neo har en framtid. Fortsätt att ha blicken mot skyn och våga välja bort de väntade perspektiven. Samtidigt krävs nog mindre av småputtrighet och mer av tydliga prioriteringar. Allt behöver inte få plats i ett nummer – det finns en framtid som också kommer att behöva berättelser. 

Låt goda skribenter med ämnen och perspektiv som håller ta plats. Ta av finhandskarna och våga driv hem poängerna. Även vi som gillar en krämig och god capuccino kan klara av en stark espresso ibland.

Pär Henriksson

Ring ut den gamla, in den nya

På det femte året efter beslutet att tillskapa en ny partisymbol för vänsterpartiet, presenterade Lars Ohly ikväll den nya. Kejsaren kvarstår, enbart kläderna är nya.

Tove Lifvendahl

En annan dag

Vi hör det från Migrationsverkets ledning och även från Expressens: ”Nej vi tänker inte avgå, eftersom vi inte vill smita ifrån vårt ansvar, utan tvärtom stanna kvar på vår post och röja upp bland de eventuella fel vi begått”.

Så kan det låta, eftersom vi ju så gärna tar efter våra förebilder. För när ”den främste” visar vägen följer vi längs den upptrampade stigen. Att göra en ”annandagare” kan bli ett innovativt begrepp i ansvarsdebatten.

Mart Maandi

Kortkortskampen

Våldtäkterna ökar, nu måste vi ta krafttag. Framförallt måste vi se till att kvinnorna inte använder kortkort, säger justitieministern. Främst ligger ansvaret hos kvinnorna som inte får locka våldtäktsmännen till några överilade gärningar. Framförallt måste flickorna undvika att vara alltför utmanande klädda. Helst bör flickorna utrusta sig med säkra kyskhetsbälten, så att våldtäkterna inte "kommer till", så att säga. Likaså bör kvinnorna utrusta sig med färg- och pepparspray för att avskräcka våldtäktsmännen. Från Norge meddelas att våldtäkterna nästan upphört, bara för att flickorna där har säkerhetskjolar med inbyggd sprayanordning.

Kan det vara sant? Givetvis inte – men det märkliga är att argumentationen håller i det aktuella fallet med värdetransportrånen. Där har argumentationen nu fokuseras på att skuldbelägga mig som konsument – att det skulle vara mitt fel att jag handlar med kontanter och inte kort. Allt detta sker medan de verkliga förövarna lämnas i fred både före under och efter rånen.

Var det kortkort - eller hur var det nu igen?

//Mart Maandi

Jullov för riksdagen

I lördags avslutades höstens förhandlingar och beslutsfattande i riksdagen och riksdagsledamöterna kan börja känna den annalkande helgfriden. Dock finns det säkerligen en och annan som känner oro för opinionssiffror och att riksdagsmandaten står på spel om nio månader.

Vad man i högre anledning bör känna oro för är att de politiska sakfrågor som den lagstiftande församlingen hanterar ej röner någon nämnvärd uppmärksamhet utanför Helgeandsholmen. Detta är inte ovanligt men den senaste tiden har dessutom Katastrofkommissionens rapport och dess efterspel blockerat alla andra frågor.

Politiken är inte rättvis. Det kan många av riksdagsledamöterna intyga. Hårt arbete, försök att popularisera budskapen och flitigt debatterande får inte den uppskattning det förtjänar. Så går säkert många politikers tankar när man summerar det senaste halvårets insatser. Och idag ska jag inte ge några lösningar på detta utan kort reflektera över politikers situation.

SCB-mätningen förra veckan och helgens andra mätningar av partisympatierna visar att kampen om makten kommer att bli jämn och förmodligen hård. Partiernas kampanjstrateger tar nu allt mer över och reducerar politiken till bildsättande och positionerande vilket för många duktiga och kunniga politiker känns främmande.

Kampanjstrategerna tror jag inte alla gånger rätt uppskattar det vardagsgråa politiska slitarbete som ändå måste göras. Ägna gärna en extra och kanske tacksam tanke till alla de folkvalda som obemärkt men plikttroget ser till att vår demokrati, med dess brister, ändå fungerar. De som oförtrutet pendlar mellan sin riksdagsvalkrets och Stockholm. De som i ur och skur åker runt i sitt hemläns kommuner, träffar organisationer och myndigheter, gör studiebesök, träffar den lokala och regionala partiorganisationen, genomför torgmöten, skriver artiklar och läser riksdagshandlingar.

Och glöm inte alla fritidspolitiker ute i kommuner, landsting och regioner som också gör det vardagsgrå politiska demokratiarbetet. Även om man många gånger kan ge synpunkter på hur arbetet bedrivs och vilken politik som kommer ut av det hela är dessa folkvalda demokratins försvarare. De är värda att nu ta en behövlig helgpaus för att komma uppladdade och fräscha till ett spännande valår.

//Dan Ericsson

Livfulla civilister

Lagom till jul härjar återigen trädgårdstomtarnas befrielserörelser. De små luvburna "befrias" från fångenskap och hamnar... var då? En befriad tomte for världen runt och uppträdde på polaroidkort som skickades hem till de förbluffade ägarna - tomten poserade framför Eiffeltornet, pyramiderna och Fontana di Trevi. Läser också om hur Greenpeace avslöjat farliga kemikalier i Britney Spears parfym. Kemikalierna sägs vara skadliga för mannens sädesceller. Man borde ha anat oråd när "Toxic" släpptes. Hur som helst, civilsamhället har julverkstaden i full gång.

//Tove Lifvendahl

I tabloidpressens brittiska hjärtkammare

Strax efter skandalen om de förfalskade bilderna om övergrepp i Irak, påstått begångna av brittiska soldater, tvingades chefredaktören för Daily Mirror, Piers Morgan, avgå. Detta utlöste en suck av lättnad och ohöljda glädjeyttringar inom stora delar av det brittiska etablissemanget. Bland de gladaste var Cherie Blair.

Piers Morgan, en man med osedvanligt god utbildning och familjebakgrund för att tillhöra tabloidpressens härförare, hade trots att han då inte ens fyllt 40 varit chefredaktör för Sun och Daily Mirror under mer än elva år. Nu kommer hans berättelse och hämnd. I boken ”The Insider – the private diaries of a scandalous decade” (Ebury Press, 482 s) ger han en svindlande inblick i den brittiska medievärlden. Därmed beskriver han också indirekt både den politiska och ekonomiska maktutövningen i Storbritannien.

I samma anda som Samuel Pepys berömda 1600-talsdagbok, eller senare Alan Clarks dagböcker om livet som Thatcher-minister, får vi följande det rafflande livet som brittisk mediemakthavare dag för dag: Tidningsägare som ringer och ändrar rubriker och drar bort stöd för enskilda politiker, otaliga möten på tu-man-hand med Tony Blair och Gordon Brown, lunch med prinsessan Diana och prins William. Ett liv i sus och dus, med ständiga middagar och barrundor, allt medan privatchaufförerna väntar utanför.

En mediemakt som aktivt styr skeendet, och där alla inblandade oförblommerat tar betalt för sina historier eller sina bidrag. Dianas butler har egen pressagent som spelar ut media mot varandra. Peter Mandelsohn läcker mot sina politiska motståndare. En call-girl som säljer sin amorösa affär med generalstabschefen för högstbjudande. Som blåögd skandinavisk läsare baxnar man – tidvis av skratt, tidvis av förundran över hur långt driven medialiseringen är i Storbritannien och tidvis över att den skandinaviska medievärlden i många stycken vid jämförelse framstår som Sörgården – frågan är hur länge?

//Anders Lindberg

Värdet av loggbok i kriser

Regeringskansliet tycks ha problem med telefonvanorna. När det inte handlar om Ringholm så är det Lars Danielsson och Hans Dahlgren som inte kan komma överens om när de talade i telefon och vad det talade om. Oavsett vem som minns rätt så understryker kaoset kring Danielsson vikten av att föra loggbok i krissituationer. Det behöver inte vara särdeles avancerat men bör innehålla anteckningar om vilka möten som hållits, vilka telefonsamtal som ringts och när olika kolleger involverats. Det hjälper att reda ut turerna i efterhand – oavsett om man ska inför konstitutionsutskott eller inte.

//Pär Henriksson

Svenskt Näringsliv anmäler radioinslag om elektrikerkonflikten

Idag anmälde vice VD:n för Svenskt Näringsliv Janerik Larsson ett inslag i radioprogrammet Pengar i P1 till Granskningsnämnden för radio och TV, "eftersom det så uppenbart strider mot kravet på opartiskhet och saklighet". Som expertkommentator i inslaget framträder Kurt Junesjö, som tidigare anlitats av Elektrikerförbundet för att ta fram förbundets lönepolitiska skrift.

Larsson uppmärksammar att Junesjö på sin hemsida tydligt tagit ställning mot det avtal LO och Svenskt Näringsliv ingått, och därmed knappast kan anses vara oberoende expert.

Frågan om vilka personer som ges möjlighet att yttra sig i massmedierna kring olika händelser är en grundläggande fråga för en redaktion eller enskild reporter. Balansen mellan olika sidor av saken i inslagen är avgörande för den egna trovärdigheten, men också förmågan att ge tittare/lyssnare/läsare en korrekt beskrivning av dem som väljs ut att föra fram sina åsikter.

//Tove Lifvendahl

Politisk bild eller verklighet

”Risken är att regeringens pressekreterare blir ett hinder för ministrarna att få den information som behövs för att kunna fatta rätt beslut”. Det var ingressen på ett TT-telegram häromdagen och medlemmen i Katastrofkommissionen, överste Bo Pellnäs, citerades: ”Jag har noterat som en ahaupplevelse att ministrarna är nåbara genom sina pressekreterare och sina politiskt sakkunniga. Dessa förefaller i vissa fall då snarare ha varit ett filter för information. Det blir då lätt mer ett fall om hur media ska hantera situationen än själva sakförhållandet.”

Detta visar i koncentrat hur det ”politiska djuret” utvecklats till att ägna sig åt mediebild istället för faktisk verklighet. Det är hög tid att återerövra seriositeten i maktutövningen där de mediala filtren får mindre betydelse till förmån för fakta, kunskap och erfarenhet. Sker inte ett sådant återtåg måste dagens företag utveckla en dual strategi vid mötet med regeringskansliet; dels en angreppsvinkel som går hem hos den politiska ytlighetens tjänstemän – de som jobbar med den politiska bildsättningen, dels ett substantiellt spår som är intressant för de partipolitisk obundna tjänstemännen, rättschefen och i bästa fall statsrådet.

//Dan Ericsson

Valet avgörs på nätet?!

Noterar i Dagens Media att Socialdemokraterna imorgon startar en kampanjblogg på nätet. På bloggen ska vem som helst kunna lägga ut undersökningar som visar hur Sverige är, eller borde vara.

Rimligtvis blir Internet ett allt viktigare medium för att nå ut till väljarna. Det inser även de borgerliga partierna som sedan länge har en gemensam hemsida för Alliansen.

Tyvärr (tycker jag) har den sidan ännu så länge inte bidragit med särskilt mycket utöver det vi ändå matas med via konventionell media. Månne är det därför endast 10 587 personer skrivit under för maktskifte sedan sidan startades för ett bra antal månader sedan. Det kan jämföras med att nästan 40 000 personer, på cirka åtta timmar, gått in på Aftonbladets hemsida och röstat på hur mycket pengar de kommer att lägga på julklappar i år. Vad nu den jämförelsen är värd...

Gabriel Rodau

Alla tycker till om Lasermannen

Inklusive John Ausonius själv – ja, faktiskt. Igår kväll hade TV-serien Lasermannen premiär på SVT1. Aftonbladets reporter Anders Johansson såg premiären tillsammans med John Ausonius på Kumla-fängelset och Johns reflektioner över TV-serien fanns att läsa igår. Bland annat tycker John att han framställs för mjäkigt, överlag är han negativ till serien med undantaget att David Denick är lik honom till utseendet.

Serien Lasermannen är baserad på Gellert Tamas bok med samma namn och sänds i tre avsnitt om vardera 90 min. Det är en mycket bra bok som ger en bild av en tid i Sverige där främlingsfientlighet grodde. Flyktingförläggningar runt om i landet utsattes för våldsdåd och näst efter Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsbrott i Europa. Och som extra ”krydda” hetsade Ny demokrati mot invandring. Boken har blivit en bestseller och vi är många som sett fram emot TV-serien.

Många bänkade sig framför TV:n igår och det är många nyhetsmedia som idag har tillbakablickar och recensioner. Till exempel har DN intervjuat regissören Mikael Marcimain. Men vill vi verkligen veta vad Lasermannen tycker om filmen om hans dåd? Vill vi veta hans syn på hur SVT framställer honom och hans offer? Jag är mycket kritiskt till att reportaget och hoppas att vi slipper uppföljare. Kanske försvarar det Aftonbladets agerande en aning att även Isa Aybarm, ett av offren, fått komma till tals. Tyvärr får inte alls samma utrymme och hos honom finns ingen reporter närvarande.

Vad jag tyckte om serien? Bra och kuslig. Men boken är bättre. Och kanske kan serien ge en extra debatt kring frågorna om integration och främlingsfientlighet så här i valtider.

//Helena Söderlind Paues

Kvotering på tapeten

Till sommaren ska enmansutredaren Catarina af Sandeberg presentera ett lagförslag för kvotering till svenska bolagsstyrelser.

Detta är temat för såväl veckans Veckans Affärer som dagens Dagens Industri. I den senare publikationen öppnar såväl ledarsidan som IVA:s VD, Lena Treschow Torell, dörren för kvotering. Dagens Industri har även granskat könsfördelningen i den akademiska världen. 16 procent av de svenska professorerna är kvinnor. Handelshögskolan i Stockholm ligger, föga förvånande, sämst till.

Veckans Affärer arbetar enligt tesen att män tenderar att välja män och kvinnor tenderar att välja kvinnor (i den akademiska världen kallat homosocialisering). I linje med denna tes har tidningen studerat antalet kvinnliga ledamöter i storbolagens mäktiga valberedningar. Resultatet är minst sagt nedslående. Endast 15 procent av ledamöterna är kvinnor och 30 svenska storbolag saknar helt kvinnor i sina respektive valberedningar.

Apropå temat homosocialisering kan jag slutligen inte låta bli att nämna att Veckans Profil i Veckans Affärer, moderaternas chefekonom Anders Borg, inte har en enda kvinna värd att nämna i det nätverk som tidningen tillskriver honom.

Gabriel Rodau

Kongospåren leder till Norden

I helgen öppnade på Etnografiska museet i Stockholm en vandringsutställning om Norden och Kongo. Utställningen som sedan kommer att fortsätta till de övriga nordiska huvudstäderna tar sikte på de nästan försvunna spåren av skandinaver i Kongo under den "leopoldska epoken", då Kongo först fungerade som privat tillhörighet till den belgiske kung Leopold den II och senare som belgisk koloni.

Flodångartrafiken som än idag är pulsådern för kommunikationerna dominerades vid förra sekelskiftet nästan helt av skandinaviska sjömän i belgisk tjänst. Även en stor del av de inhyrda soldaterna hade skandinaviskt påbrå, så var till exempel dansken Valdemar Olsson, överbefälhavare för hela den koloniala armén 1920. Genom missionärer och hemvändande soldater spreds också livfulla berättelser om Kongo, som mer än någon annan del av kom att symbolisera "mörkaste Afrika" i det nordiska sinnet under 1900-talet.

Att Kongo än idag symboliserar en svårbegriplig, svårtillgänglig och delvis skrämmande del av Afrika, påminns vi ständigt om genom rapporter om krig, etniska rensningar, korruption och övergrepp. Det känns som om ingen lyckats bemästra denna del av Afrika. Som kommunikativ process är det intressant att se både likheterna och skillnaderna i den nordiska beskrivningen av Kongo genom seklerna.

Adam Hochschild ger en rasande skildring av kolonialismens grymheter i "Kung Leopolds vålnad" (Ordfront, 1998), medan nobelpristagaren V.S. Naipul i "Vid flodens krök" visar hur livet vid en av dess utposter utmed flodsystemet kan te sig, med en framväxande våldsam Mobutu-ism. Den mer romanskt lagde kan stifta bekantskap med Kongos flodliv, genom att passera NK och köpa John Hustons, Afrikas Drottning (1951) med Kathrine Hepburn och Humphrey Bogart.

//Anders Lindberg

Idoldyrkan

Hur blir man en institution under sin livstid? Vad är det som lyfter vissa artister över den mediokra mittfåran och gör dem till legendarer? Oavsett vad man tycker om Ulf Lundell är han en sådan artist. Personligen tycker jag att han är rätt överskattad, men jag måste erkänna att han har en dragningskraft som aldrig tycks avta. Höstens femton(!) utsålda konserter på Tyrol i Stockholm är bevis nog för det.

Ulf Lundell är en person som tycks vara på kant med samtiden. Han är en motvalls gubbe som inte tycks förstå, eller rättare sagt, inte vill förstå debatten kring exempelvis jämställdhet. Han kidnappas regelbundet av olika grupper som i honom ser en frände eller fiende, allt beroende på perspektiv. Och ändå tycks han aldrig marginaliseras.

Jag tror att anledningen till att Ulf Lundell har hållit sig kvar i strålkastarljuset under alla dessa år är att han inte kunde bry sig mindre. Bortsett från några missriktade inhopp i debatten - minns brevet till Karolina Ramqvist - har han aldrig försökt hitta en identitet utöver sin egen. Han är en obändig individualist, vilket paradoxalt nog har gjort honom till föremål för en idoldyrkan utöver det vanliga.

Individualisten befinner sig i ett ofrånkomligt famntag med människor som i honom eller henne ser svaren på alla frågor. Privatpersonen Lundell må gå sin egen väg, men i offentligheten reduceras han till de egenskaper vi som publik vill se i honom och oss själva. Läs Fredrik Strages bok ”Fans” och fundera över vad det är som gör att vissa artister har fans med en lojalitet som överstiger det rationella. En annan intressant fråga är om varumärken kan ge upphov till samma slags passion? Läs Kathy Sierras inlägg om detta ämne eller JKL:s egen Daniel Nordlunds inlägg om Scanias nya kläder.

//Björn Johansson

Genialt Zaremba!

Maciej Zaremba visar åter i Dagens Nyheter att han är Sveriges bästa journalist. Med en serie om fem artiklar lär han oss vad polska rörmokare i Frankrike och lettiska byggarbetare i Vaxholm egentligen är ett uttryck för och hur vi i Västeuropa behandlar dem. Föredömligt grundlig research i kombination med en lågmäld lätt ironisk stil ger en oemotståndlig och tragisk berättelse. 

Förra höstens geniala artikelserie om sjukfrånvaron - som är nominerad till Stora journalistpriset i år – har en värdig uppföljare.

Jon Åsberg

Varför älskar alla regler?

Den frågan ställer sig några forskare runt professor Nils Brunsson på Handelshögskolan i Stockholm i boken ”En illusion av frihet? – företag och organisationer i regelsamhället” (Studentlitteratur). Samtidigt som avreglering är högsta mode ökar självreglering och standardisering i olika former både inom näringslivet och offentliga sektor. Koden för bolagsstyrning är det senaste exemplet inom näringslivet.

Forskarna visar i ett antal uppsatser att det bakom regler kan dölja sig järntrianglar av egenintresse mellan politiker, organisationer och konsulter som gärna vill sprida ”sina” regler. Inom offentlig förvaltning är det allt viktigare att man kan visa att man arbetar för att uppnå allt fler ”mjuka mål”. Konsekvensen blir fler regler – kvalitetsstyrning, jämställdhet, integration med mera. Roger Henning, en av forskarna bakom boken, sa när den presenterades på Kvalitetsmässan i veckan, att det är viktigare att följa dessa regler i ”pratet” än i ”verkligheten”. Slutsatsen blir ändå mer administration som stjäl resurser. Ändå fortsätter regelmängden att öka.

En orsak till detta kan vara att företag – inte minst internationella – behöver legitimitet och att denna kan hämtas genom att följa olika former av internationell standards och frivilliga åtaganden. Företagen agerar därmed snarast som politiska organisationer som behöver opinionsstöd. Kommunerna å andra sidan försöker hitta differentiering i förhållande till konkurrenterna för att locka medborgare, investeringar och etableringar. Kommunerna väljer frivilliga regler för att visa särart och stärka sina varumärken. Företagen hämtar modeller från politiken, och politiken från företagen – och i båda fallen blir resultatet att man bekänner sig till regler.

Från emblem, via problem till hygien – kanske livscykeln för många av dessa frivilliga regler skulle kunna sammanfattas.

Anders Lindberg

Vår tids Trustor

Härvan med Gizmondo, Tiger Telematics och Uppsalamaffian är detta årtiondes Trustor-skandal. Carl Freer årets Joakim Posener.  Allt finns där; pengar (massor av pengar), grova brottslingar, konkurser, målvakter, stulna bilar etc. Det enda som saknas är sex. Åtminstone hittills.

Gefundenes fressen för Dagens Industri och morgondrakarnas ekonomiredaktioner, alltså. Eller? Nej, inte ett ljud så här långt. Det enda vi sett i affärspressen är en intressant men alltför invecklad artikel i Veckans Affärer. Varför?

Jo, storyn kom från ”fel håll”. Aftonbladet spräckte nyheten och Resumé hakade på. När de fina morgontidningarna inte kan vara först avstår de hellre och låtsas inte om nyheten. Trots att det finns tusen obesvarade frågor. Var är Carl Freer och hans kumpaner nu? Hur mycket aktier äger de i Tiger Telematics? Hur rika är de? Vad har de gjort med sina fantasilöner? Varifrån kommer de miljarder som stoppats in i den tidigare golvfirman?  Hur pålitlig är den nuvarande ledningen?

Så när får vi svaren? Ja, aldrig vad det verkar eftersom en hel yrkeskår sover på jobbet.

//Jon Åsberg

Att undvika ”neg-ordet”

Under medieträningar stöter vi på situationer då intervjuade ”speglar” frågorna, dvs använder delar av frågan som byggsten i det egna svaret. Det är olyckligt eftersom svararen då tar motståndarens ord i sin egen mun. Även om det kompletteras med ett ”inte” så sitter ändå effekten där: ”Vi har inte problem” ”Det är inte en katastrof” osv.

En som till fulländning behärskade denna teknik, att undvika ”neg-ordet”, var Lars Ohly i Agendas utfrågning om han var kommunist. Han gav många exempel på varianter av ”Jag använder inte det begreppet, begreppet har skymt visionen” osv.

Under den 9 minuter och 20 sekunder långa intervjun förekommer ordet ”kommunist” i nästan varenda fråga från Lars Adaktusson. Från Lars Ohlys mun hörs ordet fyra gånger, men ordet ”begrepp” 21 gånger.

//Mart Maandi

JKL i Sydsvenskan

Från gårdagens Sydsvenskan: PR-byrån JKL låter sina konsulter blogga, både på svenska och engelska, som   en sorts gratis omvärldsbevakning. Målet: att stärka varumärket hos   nuvarande och potentiella kunder. En drivande person för projektet är Billy McCormac.

– Bloggen är ett komplement till vår tidning (PDF) som är mer akademisk och som   kommer mera sällan. PR-konsulten Hans Kullin som också bloggar tyckte dessutom att detta har "dammat av" JKL:s varumärke, säger Billy McCormac.

  JKL skriver aldrig för eller om sina pr-kunder på bloggen.
  – Det skulle bli ohållbart för vår trovärdighet. Vi har en nedskriven policy för vad som gäller för bloggandet, och den utarbetade vi genom att blogga internt några månader först innan vi öppnade bloggen för läsning. På så vis kände vi oss fram till en bra linje.

Så vad är avgörande för en idédrivande bloggs genomslag?
  – Det måste finnas en tro på iden. Om man tittar på PM Nilsson i Expressen, så använde han ”Ok, jag hakar på” som underrubrik till sin blogg. Det låter ju inte som ett särskilt starkt mission statement, precis.

Partiledare uppmärksammar bloggarna

Som framgår av detta blogginlägg så betyder bloggandet alltmer för partiledarna. Även om de inte har egna bloggar inser man dess betydelse för opinionsbildningen såväl på nätet som i den allmänna debatten. Hur är det med övriga partiledare? Scannar de bloggar lika målmedvetet som Göran Hägglund?

//Dan Ericsson

[Via Gudmundson]

Rätt vägval för centern?

Temo väljarundersökning som presenterades idag visar att socialdemokraterna backar och de borgerliga partiernas försprång i opinionen ökar igen. Skillnaden mellan blocken är nu 8,3 procentenheter, en ökning med 3,6 procentenheter.

Två reflektioner:
- Socialdemokratins uppgångsfas under hösten är bruten och de tappar återigen. De tappar också tydligt till Junilistan vilket motsäger Perssons tes om att Junilistan skulle vara Sveriges tories.
- Centerpartiet fortsätter att tappa. Maud Olofsson är medial och populär bland journalister men hon lyfter inte partiet. Är den liberala vägen rätt strategi för centerpartiet?

Pär Henriksson

Live-blogging från JKLs frukostseminarium om bloggar

Är bloggen död? Tvärtom, det skapas fler bloggar än någonsin i Sverige, konstaterade Erik Stattin som var förste föreläsare på dagens frukostseminarium om bloggar på JKL. Han menade istället att det är många som vill se bloggdöden och att det är därför den ibland diskuteras. Erik Stattin driver bloggen mymarkup.net, en av de tidiga bloggarna i Sverige.

Vi fick också lära oss att bloggar kan vara ett kraftigt marknadsföringsinstrument för böcker. Många inlägg på bloggarna gör att försäljning av en bok sätter fart enligt Nicklas Lundblad, doktorand i informatik tillika vd för e-hadelskammaren, som berättade om en studie gjord av Tomkins et al. Studien visar upp en stark positiv korrelation mellan bokförsäljning och bloggaktivitet.

I studien fanns även böcker som inte var i lanseringsfasen för att minska påverkningen av andra faktorer som reklamkampanjer mm. Eftersom bloggaktivitet föregick försäljningsökningen menade Nicklas Lundblad att bloggen kan ses som en kristallkula. Möjligheten av att använda bloggosfären för att sammansätta virtuella fokusgrupper framfördes också.

Varför ska man bevaka bloggar, frågade Alexander Mason från Observer. Enligt honom är bloggar bra att bevaka därför att de ger tillgång till:

– Early warning – tidig varning om att något kan blåsa upp i större medier

– Nya idéer – bloggar kan ha intressanta infallsvinklar på produkter och ämnen

– Internationella trender – bloggosfären har inga nationella gränser

– Skvaller – anonymitet gör det lätt att uttala sig

Alexander Mason gick också igenom de mest diskuterade ämnena i bloggosfären jämfört med traditionell media:

Bloggosfären

1. Politiska spelet
2. Skatter
3. Utbildning
4. EU
5. Ekonomi               

Traditionella medier

1. Politiska spelet
2. Utrikesfrågor
3. Kriminalitet
4. Rättsliga frågor
5. Medicin/hälsa      

Billy McCormac framförde exempel på företag som använt bloggosfären till sin fördel och de som har påverkats negativt. GMs VD-blogg är ett bra exempel på hur ett företag kan använda bloggar för att kommunicera med sina kunder och andra intressenter. Bloggen har blivit omskriven i flera stora tidningar som New York Times, Financial Times, Business Week, Wall Street Journal, Ad Age och USA Today, där GM har fått idel ros för sitt bloggintitiativ.

Det finns också skräckexempel som för låsföretaget Kryptonite. En cykelintresserad person la ut en liten film om hur deras cykellås gick att lirka upp med hjälp av en penna. Företaget reagerade inte på bloggarens kritik och storyn spreds snabbt till andra bloggare och etablerade medier. Hela affären beräknades kosta låsföretaget 10 miljoner dollar, en inte oansenlig summa givet att dess årliga omsättning ligger på drygt 25 miljoner dollar.

Seminariet avslutades av Tove Lifvendahl som utifrån JKL och kunders erfarenheter, gav tips för företag som funderar på att ge sig in i bloggosfären. Det finns tre grundläggande delar att förhålla sig till: publicering/kommunikation, bevakning/analys samt samarbete/inspiration. Här fungerar inte traditionella sätt att förhålla sig till utomstående aktörer; pressmeddelanden och hårda tag mot dem som kritiserar företaget kommer bara att förstärka avståndet till omvärlden. Istället handlar det om att se den stora potential till utveckling och feedback som bloggen medför – givet att hygienfaktorerna är uppfyllda; äkthet (allt annat straffar sig förr eller senare), mod att släppa taget (kräver delvis ny kultur) samt en grundläggande respekt för dem som tar sig tid att ha åsikter.

//Daniel Wennick

Tankens makt och dödsrunan som stor konst

Tidskriften The Economist har förmodligen världens mest läsvärda dödsrunor. Redaktionen överraskar ständigt genom sitt val av föremål för uppmärksamheten; en gerillaledare i Karibien, Valiumets uppfinnare, zigenarnas konung, en indisk mediemogul, en maffiaboss, en kvinnlig rysk spion eller en amerikansk general. Kort sagt; en fascinerande ensidesbiografi varje vecka. Tonen är sällan inställsam och brister i karaktären hos den avlidne kan få stort utrymme.

Denna vecka läser vi om Arthur Seldon, ”thatcherismens intellektuelle arkitekt” och strategen bakom liberalismens segertåg i Storbritannien från 1980. Här har vi ett levande – hmm, nåja – exempel på tankens kraft. Lärdomen är hur man genom målmedveten och mycket, mycket långsiktig opinionsbildning – här talar vi om decennier - faktiskt kan förändra det ideologiska och politiska synsättet hos ett helt folk.

//Jon Åsberg

Fransk budgetdebatt med bekanta inslag

Imorgon tisdag debatteras budgeten för 2006 i det franska parlamentet. Enlig Le Monde hävdar regeringen att deras budget är i jämvikt, medan oppositionen framhärdar i att påstå motsatsen. Dessutom väntas viss debatt kring förmögenhetsskatten, men vare sig regering eller opposition vågar ge sig på en så ”diaboliskt namngiven skatt”, trots att den slår hårdare mot innehavarna av ett par, tre hektar potatisåker än miljardärer.

//Björn Johansson

Stort så in i Norden

Nu är Stockholm störst i Norden och Sverige har världens högsta skattetryck.

Störst är inte alltid bäst...

Fem timmar utan kärnkraft

500 personer lyssnade i torsdags på Naturvårdsverkets seminarium om näringslivet och klimatpolitiken. Under nästan fem svettiga timmar vände och vred sju föredragshållare, däribland Al Gore, på klimatfrågan. Inte vid ett enda tillfälle yppades ordet kärnkraft. Man kan se på det på olika sätt. Antingen tycker ingen att kärnkraft har med ämnet att göra. Eller befinner vi oss i den osäkra tystnaden innan någon drar av plåstret och säger att den har med ämnet att göra. Eller så är det så självklart att den har med ämnet att göra att så att ingen tycker att den behöver nämnas.

En annan observation är att Al Gore citerade Habermas utantill. Kanske förklarar det varför han inte vann tillräckligt med röster i Sydstaterna.

//Per Ola Bosson

Pension, buller eller frimärken

Belgisk inrikespolitik handlar för tillfället mest om utformandet av en kommande pensionsreform, bolagiseringen av postväsendet samt bullernivån på Bryssels flygplats. Tre i sig viktiga, men i sak skilda frågor. Belgiens inrikespolitiskt känsliga sits gör det dock omöjligt att ta i ena frågan utan att röra den andra. Politik är här en evig kohandel mellan flamländarna, vallonerna och Brysselborna. Ena parten känner sig ständigt förfördelad och missgynnad av den andra, vilket innebär att om de vallonska pensionärerna (eller "fin de carrière" som de så fint får kallas här) får det något sämre, ja då ska antalet flamländska postkontor dras ner, vilket i sin tur leder till hårdare regler för Bryssels flygplats, och så tar debatten skruv. Tilliten mellan regionerna är låg och flamländska och vallonska konspirationsteorier florerar. Belgiens tid- och energikrävande politiska beslutsprocess kan i stort förklaras tack vare enkel spelteori och då särskilt fångens dilemma – i sig det som gav årets Nobelpris i ekonomi.

//Hans Grundberg, fd JKL medarbetare nu bosatt i  Belgien