Medierna behöver utmanas

Bara för något decennium sedan hade företag nästan uteslutande fokus på sina varor och tjänster. Endast kvalitet och pris var avgörande för konkurrensförmågan och verksamheten styrdes genom långtidsplanering.

I dag måste företag tänka och profilera sig på ett mycket bredare sätt. Det gäller att hela tiden känna av vad som händer - på marknaden, i samhället, i opinionen. ”Medieavtrycket” ger den sannaste bilden av hur företaget i praktiken uppfattas av omvärlden.

På ett plan har också företagen blivit allt bättre på att känna mediesamhällets villkor och att hantera dessa. Det finns en beredskap att ta in, bearbeta och agera utifrån den verklighet som medierna återger. Men i vårt dagliga arbete upplever vi även en baksida av detta mynt. I sin strävan att ”att ligga rätt” agerar företag och företagsledare alltför ofta kortsiktigt och utan integritet. Det händer att en riktig affär, eller nödvändiga förändringar, inte blir av på grund av rädsla för en kritisk artikel på näringslivssidorna dagen därpå.

Många gnäller på mediernas makt och bristande faktagranskning, men få är beredda att debattera problemet offentligt. Medier ska ha makt, men därmed måste de också ifrågasättas i en offentlig diskussion.

Detta dilemma gäller nu i och för sig inte bara Sverige. Men på grund av den unikt starka konsensuskulturen i vårt land förstärks fenomenet - till långsiktig skada både för företagen själva och för samhället i stort. Allt för få vågar utmana maktens järntrianglar inom media och politik.

En viktig förklaring till den starka konsensuskulturen är att Sverige i praktiken har kommit att bli en enpartistat: När det blir dags för riksdagsval 2006 har det varit s-styre i 41 av de senaste 50 åren, och i 21 av de senaste 24.

Det märks inte bara i de politiska besluten. Genom ett oblygt utnyttjande av utnämningsmakten har s-regeringar präglat universitet, myndigheter och statliga företag. Statliga förvaltningar ställer in sig på att s-regeringar är naturlag. Därför har återkommande maktskiften ett värde i sig.

Takhöjden i samhällsdebatten sjunker. Med tiden kostar det allt mer för den som vill hävda andra uppfattningar än makthavarna. Ett utryck för det är att näringslivet numera tycks prioritera kontakter med regeringen framför långsiktig opinionsbildning. Och i valet mellan att uttrycka en politisk inkorrekt åsikt offentligt och att i lugn och ro hämta hem nästa bonus väljer de flesta företagsledare det senare.

En annan och alltför ofta förbisedd förklaring till den unikt starka svenska konsensuskulturen är mediernas sätt att fungera. Lars Aduktusson, programledare för samhällsmagasinet Agenda, belyste i ett uppmärksammat tal vid Medieakademin i Göteborg förra året hur den politiska korrektheten sätter ramarna och markerar det utrymme inom vilket journalistiken rör sig.

På journalistutbildningen odlas myten om journalister som viktigare än andra yrkesgrupper. Man är utvald, står på det godas sida och har ett speciellt uppdrag. Därmed ser man sig också som höjd över kritik – påfallande ofta hörs medieföreträdare avfärda utomståendes ifrågasättanden som simpelt medieförakt.

Adaktussons poäng är enkel att stämma in i: I kombination med en mycket enhetlig journalistrekrytering blir den politiska korrektheten i själva verket en sorts kåranda som effektivt hämmar samhällsdebatten och mediekritiken. Inom detta utrymme ser man världen, formulerar analysen och genomför uppdraget. Denna politiska korrekthet sätter allt snävare gränser för vad som i debatten uppfattas som legitima åsikter.

Och det tycks även få konsekvenser för det sätt på vilket makten granskas. En färsk undersökning av sju tidningar och tv-kanaler av Jesper Strömbäck vid Demokratiinstitutet i Sundsvall ger exempel på detta. Undersökningen visar att mediernas bevakning av valrörelserna nästan helt saknar granskningar av regeringspolitiken under den gångna mandatperioden. Inför valet 2002 innehöll inte mer än 1 procent av 1 154 nyhetsartiklar och tv-inslag den typen av genomlysning.

Självsanering fungerar inte. Vad som krävs för att bryta med den samhällskadliga svenska konsensuskulturen är såväl institutionella förändringar, som ett civilt samhälle och näringsliv som tar uppgiften att bryta mönster och bredda spelplanen på allvar.

1. Bryt regeringens makt över utnämningarna. Riksdagen bör ta hand om utnämningar till domstolar, universitet, andra statliga myndigheter och statliga företag. Vi måste få fler enskilda och oberoende institutioner som kan delta i samhällsdebatten utan att ängsligt behöva snegla mot makthavarna för bekräftelse.

2. Förnya och bredda rekryteringsvägarna till medierna. Liksom många andra branscher skulle medierna bl.a. må bra av arbetskraftsinvandring. Och journalistkåren som enhetligt låglönekollektiv främjar knappast mångfald och kvalitet - det ska betala sig bra att vara en kunnig och högpresterande journalist.

3. Uppmuntra tydligare ägarprofiler i medierna. I dag är alla katter mer eller mindre grå, varför det journalistiska arbetet ser ungefär likadant ut överallt. Profilerade ägare med tydliga publicistiska idéer skulle ge ett mer mångfasetterat medielandskap och ett öppnare samhällsklimat.

4. Näringslivets närsynta mediegnäll måste upphöra. Att medierna tuffare granskar näringslivet är bara välkommet. Däremot är frågan om vem som granskar granskarna högst adekvat. Företagare lägger idag miljontals kronor på golftävlingar och annat, men endast försumbara kronor på institutioner och projekt som kan ägna sig åt kvalificerad analys och granskning av medierna. Det nedlagda Näringslivets medieinstitut hade tidigare ett sådant uppdrag. Det är dags att skapa något nytt i samma anda.

5. Det behövs nya aktörer som kan bilda långsiktig opinion för det som i dag är politiskt inkorrekt. Svenskt Näringsliv är en del av problemet: ”Riskkapitalet” till nya idéentreprenörer kan bara komma från enskilda företagare, inte från korporativa strukturer. Här finns mycket att lära av USA: Vi saknar inte bara avdragsrätt för dylika bidrag, utan samhällsengagemanget och förståelsen av den långsiktiga opinionsbildningens betydelse.

Detta är några enkla och fullt realistiska förändringar. Men deras förverkligande bygger på att fler kommer till insikt om att den svenska konsensuskulturen är skadlig både för affärerna och för samhället i stort – och att fler är beredda att ta en risk för att göra något åt det. //Anders Kempe och Anders Lindberg