JKL Blog

Kamp för läkemedelsbolag i Europa

Debatten om de europeiska läkemedelsbolagens framtid har gått het i sommar. AstraZenecas utvecklingschef Martin Nicklasson mötte hård kritik när han varnade för att de svenska landstingens spariver och skeptiska inställning till branschen kan leda till att forskningen flyttar till andra länder. Samgåendet mellan Sanofi-Synthélabo och Aventis skapar världens tredje största läkemedelsföretag och motiveras också politiskt av att Europa får ett starkt läkemedelsbolag som kan stå emot de amerikanska jättarna.

Nu kommer ytterligare vittnesmål från branschen. Den gamla Pharmacia-chefen Fred Hassan säger (enbart för prenumeranter) i helgens Financial Times att han nog räddade Pharmacia och Upjohn genom flytten från London till New Jersey 1997. Europa riskerar att förlora sin läkemedelsindustri till följd av statliga priskontroller och myndigheternas inblanding, anser Hassan.

Räddningen blev inte långvarig. Pharmacia är sedan 2002 en del av amerikanska Pfizer, världens största läkemedelsbolag. //Lena Torlegård

I skandalernas kölvatten - rätt rykte allt högre på VD:ns agenda

Företagsledarnas intresse för att skapa ett gott anseende har ökat markant under senare år. Det framgår av en färsk rapport från det brittiska opinionsundersökningsföretaget MORI. Rapporten, som bygger på en undersökning från 2003, visar att 48 procent av de tillfrågade företagsledarna och styrelsemedlemmarna i bolagen på FTSE top 500 anser att image och anseende är de viktigaste kriterierna vid bedömning av andra företag – före andra väsentliga bedömningsgrunder såsom finansiell utveckling samt produkt- och tjänstekvalitet.

1983 visade endast 8 procent i samma målgrupp ett liknande intresse för ryktes- och förtroendefrågan.

Sett ur ett investerarperspektiv är rapportens resultat välkommet. De analytiker som vill vara i närheten av företag vars VD:s trovärdighet ifrågasätts i media är av naturliga orsaker relativt lätträknade. Det finns helt enkelt för många andra, tryggare placeringsalternativ för att genomsnittsanalytikern ska riskera sitt jobb på grund av att han chansade och kysste fel groda. //Lars Mattsson

När blir medborgarens behov grunden för e-tjänster inom hälso- och sjukvården?

”Medborgarens behov”, ”Patienten i centrum”, är exempel på de mantran som uttalas när förändringar eller nyheter inom e-tjänster introduceras inom hälso- och sjukvården. Men hur ser det ut i verkligheten? Kan medborgaren i dag följa sitt eget ärende i sjukvårdsprocessen? Vem äger patientjournalen – patienten eller vårdgivaren? Och vad har elektroniska system medfört i form av öppenhet och minskad administration?

Att det bara i SLL finns kring 26 olika journalsystem kanske är en indikator på att det kan vara problematiskt för en patient att själv ha tillgång till sin journal. Här krävs att staten tar ett ökat ansvar, uppmanar nyckelpersoner inom IT i vården den nya vårdministern Ylva Johansson. På kravlistan till ministern stå exempelvis att införa ett elektroniskt id för alla medborgare på nationell nivå och att se över lagstiftningen kring patientinformation.

Hälso- och sjukvården är ett av de områden som berör alla medborgare, som konsument, som anhörig, som patient eller professionellt. Inom EU har det gjorts en tidsplan för hur IT-stödet inom vården ska utvecklas. Under år 2005 ska alla medlemsstater ha utvecklat en nationell strategi för e-hälsa. I England har man redan satsat över 80 miljarder kronor på att utveckla nationella IT-satsningar. Det nationella projektet kommer att ha satsat närmare 230 miljarder kronor år 2010. Målet är att alla britter ska kunna ha tillgång till sin egen journal elektroniskt och en betydligt mer flexibel hälso- och sjukvård jämfört med i dag.

Att staten måste ta ett större ansvar för att utveckla e-tjänster inom hälso- och sjukvården, även finansiellt, är en tydlig internationell trend. En trend som utan tvekan kommer att sätta spår i den svenska politiken. //Mia Enayatollah

Republican National Convention shuns bloggers?

B.L. Ochman's Whatsnextblog notes that with just a week to go before the Republican National Convention is to get underway in New York "only 20 people are planning to blog the event -- vs. 120 who blogged the Democratic Convention last month, according to Cyberjournalist. Two of the blogs are by NYU Journalism Professor and media critic Jay Rosen. Also among the bloggers are David Adesnik of OxBlog and Scott Sala for Slant Point."

Why were so few invited? There is definitely no shortage of conservative/Republican bloggers. Have convention organizers neglected to cultivate relationships with key and influential bloggers in the run-up to the event?

The Wall Street Journal reports that "the official blogger group will number about 15, a tiny fraction of the estimated 15,000 journalists expected, and less than half the size of the accredited Boston blogger set. 'That's just the number we landed on,' said convention spokeswoman Alyssa McClenning. She wouldn't discuss how convention planners chose the group, but said the bloggers 'reflected a mix of ideologies.' Adding to the blend are some delegates and traditional journalists who also plan to blog from the convention.

"In the accreditation process, Republican convention organizers invited particular bloggers, while the Democrats used applications. But the result is the same: a lot of home-team support. Most Boston bloggers were solidly in the John Kerry camp, while most New York bloggers plan to vote for President Bush. A handful of centrist bloggers are attending both."

Low blogger turnout at the RNC can only cement the party's stodgy, fuddy-duddy image. What's more, one-sixth the number of bloggers covering the event translates to one-sixth the coverage (depending on the readership of the blogs involved, of course). RNC organizers can't afford to ignore the reach and increasing influence of the blogosphere. In a presidential race that could go either way, every vote counts. //Billy McCormac

Vem tjänar på OS?

Varför ska man arrangera ett sommar-OS? Alla seriösa studier har ju visat att samtliga sommarspel i modern tid har gått med förlust. Bilden av spelen i Aten är redan fläckad. Inför spelen avlöste reportagen varandra om förseningar i byggarbetet och strejker bland byggjobbarna. Inte mycket utrymme blev kvar att berätta att spelen äntligen hade fått komma hem.

När det sedan äntligen var dags för invigning hade världspressen sitt fokus på två sjukhussängar. Där låg två glorifierade nationalhelgon och gömde sig – med skorna på – och högst några skrubbsår.

Frågan är: Kommer varumärket Aten-OS någonsin att repa sig och ge arrangörerna och Grekland den skjuts som man naturligtvis räknat och hoppats på. Runt denna fråga debatteras det för närvarande på brandchannel.com. Åsikterna går isär om det, för en stad med stor turistpotential, verkligen lönar sig att arrangera ett sommar-OS. För halva summan skulle man kunna åstadkomma nödvändig upprustning av såväl staden som dess infrastruktur och sedan fokuserat locka turister, menar en av debattörerna. En annan menar att OS ger en stad och ett land en unik möjlighet att lyfta sig över mängden. Där ligger det stora värdet. Slutligen pekar en tredje röst på att ett OS tar flera decennier att räkna hem. Det är en intressant tanke. Frågan är bara om någon associerar en stad med ett OS mycket mer än ett eller, under de bästa av omständigheter, två decennier.

För sponsorerna är OS definitivt en positiv investering. Men de ser också till att med alla medel skydda värdet av sin investering. På arenan får det bara finnas rätt läsk. Inga t-shirts med fel företagsnamn är tillåtna. Dessa regler har sponsorerna tvingat fram och därför visiteras också alla i publiken.

Här ligger den stora skillnaden, som jag ser det, mellan arrangörernas och sponsorernas möjlighet att skydda sina respektive varumärken. Själva arrangemanget kan hjälpligt skyddas säkerhetsmässigt. Kampen mot dopingen däremot vet vi går knackigt. Men, vad händer efter spelen? Hur skyddar sig staden då mot att OS-varumärket inte svärtas? Det är lätt att ställa frågorna men som vanligt svårare att ge svaren. Klart är i alla fall att bygga och vårda OS-varumärket är en extremt krävande process som måste inbegripa förberedelsetiden och livet efter OS. //Daniel Nordlund

Vägledning i svenskhet

Finns det något som kan kallas svensk kultur, och i så fall, vari består den? Det finns otvetydigt drag som i all sin generaliserande form kan kallas svenska, och som noggrant studeras av dem som försöker smälta in och bli en del av Sverige. I en läsvärd artikel i senaste numret av Gringo, diskuterar författaren Göran Hägg fenomenet. Han menar att det finns värderingar som måste anammas av den som vill nå svenskhetens kärna - däribland en överdriven respekt för lag och ordning. En annan värdering är kärleken till naturen, som också författaren Ana Martinez skrivit mycket om i sin bok om integration som utkom förra året.

Hägg hävdar också, vilket jag är benägen att instämma i, att svensken bär ett unikt drag av besserwisser-attityd med sig och tror att det finns svenska värderingar längst inne i alla människor som bara behöver hjälpas på traven. Svensk biståndshistoria bär flera uttryck för denna mästrarvilja; som ett exempel nämns en svinfarm i Tunisien som skulle anläggas för att förbättra matvanorna.

Det finns således överdrifter - och skådespelaren Helge Skoog är en av dem som i teaterform lysande lyckats åskådliggöra kulturkrockarna. Den lilla arga mannen i för trång träningsoverall som i ilska sprungit upp för trappan sju våningar för att återlämna luddet från torktumlaren till den invandrarkvinna han är säker på har lämnat det efter sig är en fullträff. "Våra tvättstugor är som ert Mecka!", ryar han och informerar faktiskt om en av de där oskrivna reglerna som bara finns.

Det finns ingen manual för vilka kulturyttringar som är skrivna i sten, och vilka som kan kompromissas med. Varje tvättstuga får hitta sin ordning, varje föräldramöte sin samtalsform. Men att våga prata om skillnaderna, om än med alla reservationer för generaliseringsidioti, är ett första steg. //Tove Lifvendahl

Blogs enter the classroom

The New York Times writes that last spring, "when Marisa L. Dudiak's second-grade class in Frederick County, Md., returned from a field trip to a Native American farm, all the students wanted to do was talk about what they saw. But instead of leading a discussion about the trip, Mrs. Dudiak had the students sign on to their classroom Web log."

Classroom Web logs, or blogs, many of which got their start in the last school year, are becoming increasingly popular with teachers like Mrs. Dudiak as a forum for expression for students as young as the second-grade level and in almost any subject. In the blogs, students write about how they attacked a tough math problem, post observations about their science experiments or display their latest art projects.

For teachers, blogs are attractive because they require little effort to maintain, unlike more elaborate classroom Web sites, which were once heralded as a boon for teaching. Helped by templates found at sites like tblog.com and movabletype.org, teachers can build a blog or start a new topic in an existing blog by simply typing text into a box and clicking a button.

Such ease of use is the primary reason that Peter Grunwald, an education consultant, predicts that blogs will eventually become a more successful teaching tool than Web sites.

"School Web sites are labor-intensive and are left up to administrators and teachers," said Mr. Grunwald, whose consulting firm in Washington focuses on the technology link between home and school. "With blogging intended to be a vehicle for students, the labor is built in. The work that is required to refresh and maintain an interesting blog is being provided by students."

One way teachers say they use blogs is to continue spirited discussions that were cut short or to prolong question-and-answer periods with guest speakers.

"With blogs, class doesn't have to end when the bell rings," said Will Richardson, supervisor of instructional technology and communications at Hunterdon Central Regional High School in Flemington, N.J., who maintained blogs for two journalism classes he taught last year.

Teachers say that the interactivity of blogs allowed them to give students feedback much more quickly than before.

"I used to have this stack of hard-copy journals on my desk waiting to be read," said Catherine Poling, an assistant principal at Kemptown Elementary School, also in Frederick County, Md., who ran a blog last year when she taught third grade at a nearby school. "Now I can react to what they say immediately, and students can respond to each other."

What, then, does this have to do with PR? Blogger Matthew Podboy ties in Poling's above-cited comment to the evolution of the press release: "Now here's the question - who's ready to predict when the press release - as we know it today - will disappear as a result of new communication vehicles like blogs and wikis? One year? Three years? In the short term, blogs and wikis will force PR consultants and communication folks to sharpen their releases and raise the bar on what constitutes "news." That's good for everyone. Who knows, over time they may disappear altogether. I mean, hey, we used to hand write releases and blast fax them on launch day, too."

I, for one, won't begin chiseling a tombstone for the press release, especially in the Nordic region where blog penetration remains fairly anemic. However, one can't ignore the breakneck pace of blog and RSS adoption in the United States. Nordic PR pros should pay close attention to these developments, particularly in light of the fact that fifth graders (!) and education professionals have begun to recognize the benefits afforded by these new vehicles. //Billy McCormac

Fler motgångar för Google

Gruset i Googles IPO-maskineri låter sig inte så lätt sopas undan. Den inledningsvis så upp-haussade introduktionen förefaller nu stöta på allt fler bekymmer. Vi noterade härom veckan kritiken från institutionella investerare, som ansåg informationen kring bolaget undermålig. Därefter har bolaget hamnat i blåsväder för en intervju i Playboy som möjligen stred emot SEC:s regler för hur och vad man får kommunicera i nära anslutning till noteringen.

Nu förefaller även intresset för aktierna betydligt svalare än vad som tidigare förutspåtts. Enligt WSJ.com tvingas Google idag sänka det förväntade prisintervallet till 85-95 dollar, från tidigare 108-135 dollar. Vidare har också det antal aktier som ska säljas ut av befintliga ägare halverats. Båda två tecken på väsentligt lägre efterfrågan på aktierna än väntat får man förmoda.

Som JKL Blog konstaterade tidigare; idag är stringent och högkvalitativ kommunikation ett minimikrav för att framgångsrikt notera ett bolag på aktiemarknaden. Även när bolaget i fråga är en vitt omtalad framgångssaga! //Ylwa Häggström

Ger ett gott CSR-arbete ett starkt varumärke?

Det är en fråga att ställa sig efter att ha studerat JKLs varumärkesundersökning 2004. Nästan nio av tio i undersökningen säger att CSR är viktigt eller mycket viktigt för deras eget varumärkesarbete.

Det är tredje gången som undersökningen genomförs. Första gången, när den nya ekonomin precis hade nått sin överhettade kulmen, stod frågan om kännedom i fokus. ”Syns du inte så finns du inte”, var mottot på allas läppar, något som naturligtvis även gladde många kommunikationskonsulter och reklamare.

För två år sedan, mitt under stålbadet och när den andra undersökningen genomfördes, kunde ett tydligt skift märkas. Besluten om företagsvarumärket hade på allvar blivit en strategisk ledningsfråga. Denna tendens har förstärkts ytterligare i årets undersökning. Men vad som framför allt är intressant är den starka fokusering som finns på CSR. För två år sedan hade fortfarande närmare hälften av de intervjuade befattningshavarna en neutral inställning till CSR kopplat till sitt varumärke.

I år, i skuggan av förtroendekriserna, står nästan ingen oberörd, tycks det. Och självfallet krävs ett väl genomtänkt och långsiktigt arbete med CSR-frågor. Men det ligger en uppenbar fara i att likställa det med varumärkesbyggande åtgärder. Varumärket byggs genom att leverera på ett särskiljande löfte som svarar mot ett behov hos målgruppen. Att primärt bygga det på ett CSR-löfte riskerar att gå väldigt fel. Vi ser en tydlig utveckling i att CSR är på väg att bli en självklarhet, en hygienfråga. Därför är det framför allt upptäckta brister som kan ställa till det för företagets anseende. //Daniel Nordlund

Läs mer om undersökningen i den bifogade pdf:en

Politisk fundraising - fungerar det i Sverige?

I USA blir det ett allt vanligare fenomen att samla ihop ekonomiska medel till politiker över nätet. Mike Madden skriver i Indystar.com hur "påloggade" aktörer har upptäckt bloggen som verktyg för denna verksamhet. Howard Deans kampanj var möjligen en pionjär i detta avseende.

I Sverige är det än så länge ganska försiktiga försök som görs - partierna använder traditionella metoder (läs brevutskick och tryckta foldrar). Socialdemokraterna gör på sin hemsida reklam för Kampfonden som startade 1976, där insamlade medel går in i den direkta verksamheten. Moderaterna har flera stödklubbar och startade efter valet 2002 (inte minst mot bakgrund av resultatet och den påföljande neddragningen i anslag) en särskild fond - Rosenbadsfonden - med syfte att samla medel för maktskifte 2006.

Verktygen finns för att experimentera ytterligare, men kulturen saknas - än så länge. Så länge svenskt förenings- och folkrörelseliv har sina största intäkter från staten, kommunen och landstingen via diverse stöd, bidrag och anslag, kommer incitamenten för partier att förbättra sina insamlingsmetoder att vara tämligen marginella. Personvalsinslaget kan förhoppningsvis även i detta avseende tjäna som mental murbräcka. //Tove Lifvendahl