Efterlyses: Uppförandekod för kapitalister

Den sista september gick remisstiden ut gällande förslaget till ”Svensk kod för bolagsstyrning”.

Viktiga aktörer i näringslivet, som Wallenbergarna och Svenskt Näringsliv, står bakom förslaget. Det är rätt tänkt med självreglering inom näringslivet. Bra och tydliga spelregler för hur publika bolag bör styras och ledas behövs för att skapa förtroende hos enskilda
aktiesparare, utländska investerare och allmänheten i stort.

Samtidigt är det lätt att se riskerna: Förslaget är så detaljerat, invecklat och byråkratiskt att det kommer att göra livet surt för entreprenörer. Oklarheterna om vem som egentligen ska förvalta koden ger staten i praktiken alltför stort inflytande över företagens egna angelägenheter.

Riskerna finns kanske framför allt på ett djupare plan. Önskvärda och nödvändiga reformer, som sänkta skatter och avregleringar för företagen, villkoras av vad Göran Persson och Leif Pagrotsky anser vara ”gott uppförande”. Det etsas fast en bild av att det bara är i näringslivet som det förekommer godtycke, girighet och oegentligheter - trots att behovet av en uppförandekod för politiker lär vara minst lika stort.

Slutsatsen är att företagen bör akta sig för politiska processer, som i det korta loppet kanske gör att man kan låna legitimitet från politiken, men som i det långa loppet underminerar företagens självständiga ställning och villkoren för ett bra företagsklimat.

Med allt detta sagt är det inte tillräckligt med självreglering på bolagsnivå. Vi efterlyser en annan koddebatt, en som tar sikte på företagens ägare och ledare - kapitalisterna - som personer.

På Veckans Affärers lista över Sveriges 100 rikaste personer 2004 finns 80 miljardärer. Antalet hundramiljonsmiljonärer går knappt att överblicka, för att inte tala om antalet ”vanliga” miljonärer. Det är en formidabel förändring av Sverige - det har sagts att det är den största förmögenhetsansamlingen sedan 1600-talet.

Ändå är det inte rikedomen i sig som framför allt vållar debatt. Exempelvis riktar sig Jan Guillou i sin senaste bok Tjuvarnas marknad inte mot att en del personer har extremt mycket pengar, utan om hur somliga tjänar och spenderar dem.

Guillous egen förmögenhet är med hans synsätt okej, eftersom den har tjänats ihop genom hederligt författande av 34 böcker som har sålts på en ”riktig” marknad. Peter Forsbergs förmögenhet på hundratals miljoner kronor är också okej, eftersom han verkar på en ”riktig” marknad där vartenda mål, assist och skott på mål bokförs. De stora bolagsdirektörerna däremot har, enligt Guillou, blivit rika genom att ”byta papper med varandra”.

Allra elakast är Guillou med direktörernas barn. De beskrivs som bortskämda, uppkäftiga och arbetsskygga spolingar, vilkas liv uteslutande kretsar kring alkohol, droger, kändiskrogar och exklusiva semestrar på hippa jet set-ställen på kontinenten.

Visst är detta en förvriden världsbild. Även företagsledare värderas på en ”riktig marknad”. Och det är knappast rättvist att dra alla direktörsbarn över en kam. Men det förtar inte poängen att det är girighet och vräkiga dagdrivare som framför allt väcker anstöt, inte rikedom i sig.

Därmed ansluter Guillou närmast till ett konservativt, snarare än radikalt synsätt. I centrum står kapitalistens dygder snarare än hans rikedom. Det är möjligen en ironi att Guillous egen generation målmedvetet har raserat alla de institutioner som förr var bärare av andra värden. De gamla universiteten, reservofficersutbildningen, ordenssystemen, kyrkan - alla hade de till uppgift att bilda och socialisera klassresenärer.

Det är nu inte en återgång till svunna tider som är svaret på dagens frågor. Men det bör ligga i kapitalisternas intresse att själva fråga sig vilka värden som måste till för att deras rikedom ska respekteras av andra, och vilka institutioner som ska bära dessa i framtiden.

En konkret sak gäller samhällsengagemang. Har man kommit till en viss punkt i livet är det ens moraliska skyldighet att betala tillbaka till det omgivande samhället.

När kapitalister intervjuas i tidningar anger de nästan alltid jakt och golf som främsta intressen. Det är inget fel på sunt friluftsliv, eller för den delen att äta och dricka gott, eller att resa flott. Men det vore onekligen upplyftande med fler kapitalister som gav uttryck för ett genuint intresse för litteratur, konst, vetenskap eller samtidens stora samhällsfrågor. Fler bör efter amerikansk förebild ge bidrag till ideella verksamheter. Inte som givare av avlatsbrev, utan som engagerade medborgare. Det finns många ideella organisationer som skulle behöva en engagerad kapitalist i ryggen - inte bara ekonomiskt, utan även som god rådgivare.

I ett bra samhälle går det att göra klassresor hela vägen, tjäna pengar, bli rik och leva ett gott liv. Sverige behöver en diskussion både om vilka politiska reformer som måste till för att detta ska bli möjligt för många fler, och om hur den personliga uppförandekod för kapitalister ser ut som gör det legitimt att vara rik.

ANDERS KEMPE

ANDERS LINDBERG