Vinnare och förlorare

Snart har det gått tio år sedan Sverige röstade ja till EU-medlemskap och drygt ett år sedan vi röstade nej till att införa euron som valuta i Sverige. Vad var det då som gjorde att vi sa ja till EU 1994 men nej till euron nio år senare?

Jag var engagerad i båda folkomröstningarna på ja-sidan. 1994 arbetade jag som kampanjarbetare på fältet i Värmland och 2003 satt jag i kampanjstaben på Svenskt Näringsliv.

Den enskilt största förklaringen tror jag handlar om engagemang. 1994 var en annan tid än 2003. Berlinmuren hade fallit några år tidigare och länderna i öst tog stapplande men självklara steg från kommunism till marknadsekonomi. För många borgerliga på ja-sidan var ett EU-medlemskap centralt för att bryta också Sveriges mentala isolering. Det var sista steget för att bekräfta att vi hörde hemma i EU-gemenskapen efter kalla krigets slut.

För socialdemokratiska ja-väljare spelade segern i riksdagsvalet 1994 en avgörande roll. Ingvar Carlsson blev vald på ett mandat som dels handlade om att återställa den sociala trygghet många tyckte hade åsidosatts under de borgerliga åren. Samtidigt skulle han sanera en ekonomi som präglades av budgetunderskott och hög arbetslöshet. När han krävde ett EU-medlemskap för att kunna genomföra detta – då fanns en trovärdighet i budskapet. Socialdemokratiska väljare var beredda att lita på Ingvar Carlsson omdöme om att ett EU-medlemskap tjänade Sveriges intressen.

2003 fanns inte alls detta engagemang på ja-sidan. Istället präglades kampanjen av en oförmåga att hitta riktigt goda argument för varför det skulle vara bättre med euron än kronan. Vänta och se, framstod som en rimligare linje än att rösta ja nu. Ett nej prissattes aldrig utan blev det naturliga valet för dem som inte var fullt ut övertygade om eurons förträfflighet.

Socialdemokraterna var engagerade centralt men på lokal nivå var det framförallt nej-sidan som klarade att engagera de ideella krafterna. När Göran Persson först velade om vad han själv tyckte, sedan åkte på cykelsemester för att slutligen framåt hösten hävda att ett ja till euron var det viktigaste politiska beslutet under hans tid i politiken framstod det inte som särskilt trovärdigt. Statsministern var ingen positiv bärare av ja-sidans budskap. Samma problem uppstod med LO som först tvekade och sedan drev kravet om buffertfonder. Detta tog givetvis kraft från ja-sidans fackligt aktiva men skrämde dessutom borgerliga väljare som var tveksamma till att – som nej-sidan uttrycket det – införa fondsocialism bakvägen.

För de borgerliga partierna var euron inte lika viktig som EU-medlemskapet. Det var säkert en rimlig bedömning men det ledde till att det under 2003 fanns en kritisk massa av kända nej-sägare inom den bredare borgerligheten som legitimerade för borgerliga väljare att rösta nej. Det var ok att rösta nej – man stämplades inte automatiskt som bakåtsträvare eller isolationist.

Det finns givetvis ett antal lärdomar att dra av både nej- och ja-sidans kampanjer. Men i sak är det nog så att det inte spelade någon avgörande roll vilka kampanjer som bedrevs under 2002 eller 2003. Det var fel tid för ett ja i en folkomröstning om en fråga som inte upplevdes som tillräckligt viktig och tydlig. //Pär Henriksson