JKL Blog

JKL Blog on vacation

JKL Blog will be inactive during the holiday season, but will return refreshed on or around January 10, 2005. I would like to take this opportunity to thank everyone who reads, comments on and links to the posts we publish on JKL Blog. We are honored.

Best holiday wishes,

Editor-in-chief
Billy McCormac

Z-list celebs take over

The Guardian's Paul Flynn discusses the emergence of "Z-list" celebrities and the democratization of fame:

Fame is now a free-for-all and all the better for it. The demystification of the famous and the widening of their parameters to allow regular Joe and Joanne along for the ride has been a pleasure to watch.

As "reality" settles into its role as the most effective conduit to fame, the Z-list has upended everything and left the celebrity world in chaos.

And why not? The privileged and the beautiful and the giddy circus that surrounds them, have left us short-changed with a gratuitous, vulgar and largely fictitious display of their perfections. This dovetails with an audience tired of being fed half-truths, airbrushed beyond all recognition, about a small band of A-listers who demand complete control at every turn over their public profiles.

Krossa kastsamhället

Ibland talar man om samhällskontrakt. I allmänhet avses inte med detta ett formellt skriftligt dokument, utan ordet tolkas bildligt. Vilka som ingår kontraktet, när det ingås och vad som står i det blir därmed frågor som hänger i luften. Men samhällskontraktet har ändå poänger som bild för den frivilliga samordning eller gemensamma värdering som håller ihop ett samhälle.

Frågan om det svenska samhällets sammanhållning känns allt mer påträngande. I väsentliga delar har nämligen det senaste seklets samhällskontrakt - den svenska modellen - fallit samman under tryck av både inhemska och globala samhällsförändringar. Statsvetaren Olof Petersson har beskrivit det som att Sverige i dag befinner sig i ett ”avtalslöst tillstånd”.

Vari bestod då det samhällskontrakt vi har lämnat bakom oss?

Förenklat kan man säga att industrisamhällets klasser var kontraktsparterna. Näringslivet fick verka någorlunda fritt, mot att det ingick i en sorts samförståndskartell med fackliga organisationer och socialdemokratins ledarskikt.

För välfärdspolitiken var den manlige industriarbetaren eller tjänstemannen normen. Han arbetade, betalade rejält med skatt och avstod från eget sparande. I utbyte fick han en skattefinansierad välfärd som bland annat omfattande trygghetssystem för livets alla skeden. Medborgarskap och solidaritet delegerades till företrädare för arbetsmarknadens parter, politisk förtroendevalda samt anställda i offentlig vård och omsorg.

Kontraktet bars upp av en gemensam föreställning om Sverige som något unikt. Den svenska modellen uppfattades av svenskarna själva som en förebild för alla andra länder och folk. Man talade i välfärdspolitiken om ”den tredje vägen” och i relation till omvärlden om ”den tredje ståndpunkten”. Denna starka mytbildning är en faktor som gör upplösningen av det svenska industrisamhällets kontrakt särskilt dramatisk i jämförelse med motsvarande process i andra länder.

En annan sådan faktor är tiden. Den europeiska integrationen har för många av Europas länder skett gradvis under flera decennier. Sverige som liten, öppen ekonomi beroende av utrikeshandel har länge haft ett omfattande ekonomiskt förändringstryck, och socialförsäkringssystemen fungerade också länge som en faktor som påskyndade strukturomvandling, och gav den enskilde rimligt rådrum vid strukturomvandlingarna. Frågan är om socialförsäkringssystemen spelar den rollen idag. Det sociala förändringstrycket i Sverige de senaste decennierna har nog också varit mer omfattande än i många andra länder: EU-medlemskap, finanskris, omfattande invandring, ökade inkomstklyftor, krackelerande trygghetssystem, ökat konkurrenstryck från låglöneländer – här kom alla omvälvande förändringar att explodera i medborgarnas ansikte på en och samma gång. Följden har blivit otrygghet, spänningar och konflikter i en omfattning som vi inte är vana vid i vårt land.

För den som blickar framåt, och ställer frågan om hur framtidens svenska samhällskontrakt bör se ut, vill vi peka på en förändring som vi tror är särskilt betydelsefull.

Det handlar om att de ekonomiska klyftorna, på gott och på ont, har ökat avsevärt och på mycket kort tid.

På Veckans Affärers lista över Sveriges 100 rikaste personer 2004 finns 80 miljardärer. Antalet hundramiljonsmiljonärer går knappt att överblicka, för att inte tala om antalet ”vanliga” miljonärer. Det är en formidabel förändring av Sverige – det har sagts att det är den största förmögenhetsansamlingen sedan 1600-talet.

En tydlig kontrast ges dock av Föreningssparbankens institut för privatekonomi, som i en rapport från 2002 visar att en mycket stor del av svenska folket lever ur hand i mun: 17 procent av svenskarna över 16 år har inget sparkapital alls. Lika många har mindre än 10 000 kronor. 19 procent har mellan 10 000 och 50 000 kronor. En tredjedel av de vuxna svenskarna har alltså mindre än 10 000 kronor i sparkapital. Lite högre upp i tabellen ser man att bara 16 procent av de vuxna svenskarna – den sjättedel som är rikast - har 250 000 eller mer i sparkapital.

I dag är Sverige, med sociologen Lorentz Lyttkens ord, ett kastsamhälle snarare än ett klassamhälle. I båda samhällstyper finns ekonomiska klyftor. Men i kastsamhället kan inte folkflertalet påverka sin livssituation i nämnsvärd utsträckning. Man sitter fast i sin kast. I klassamhället är däremot klassresan ett väsentligt inslag – det är möjligt för var och en att avsevärt förbättra sin lott genom arbete, sparande och utbildning.

Dagens svenska kastsystem innebär stora problem, för enskilda människor såväl som för samhället i stort.

För det första blir ett samhälle där flertalet människor sitter fast i en kast där man lever ur hand i mun ett otryggt samhälle.

En tredjedel av de vuxna svenskarna har alltså mindre än 10 000 kronor i sparkapital. Vi talar om lärare, poliser, ämbetsmän, sjuksköterskor etcetera. En oförutsedd utgift, som ett tandläkarbesök eller en vattenskada i lägenheten, kan rasera privatekonomin helt och hållet. Det finns ingen buffert som möjliggör ”en bra affär”, till exempel att köpa en bil när det blir kampanjpris, eller att ta en risk och säga upp sig från ett outhärdligt jobb.

Ett nytt samhällskontrakt måste som en grundbult ha både en förväntan från omgivningen om och en reell möjlighet för det allra flesta att göra klassresor, samt att skapa sig en egen personlig trygghet genom arbete, sparande och förkovran. Ett konkret mål skulle kunna vara att förverkliga ett av vår tids mest avhånade politiska förslag, nämligen förre finansministern Ann Wibbles tal om att alla bör ha en årslön på banken.

För det andra blir ett samhälle där flertalet människor sitter fast i en kast där man lever ur hand i mun ett samhälle där rikedom inte är legitimt, utan tvärtom en källa till konflikt och splittring.

I ett bra samhälle går det att göra klassresor hela vägen, tjäna pengar, bli rik och leva ett gott liv. Det är bra för enskilda människor, och det är välståndsskapande för samhället i stort. Men för att ekonomiskt oberoende eller rikedom ska vara legitim måste samhällsordningen i grunden erbjuda alla människor en chans att göra en uppåtgående resa. Andras rikedom framstår som orättvis när jag själv inte kan påverka min situation till det bättre.

Sverige behöver en diskussion om hur vårt samhälle kan ta sig ur dagens ”avtalslösa tillstånd”. Här har vi pekat på en grundbult i ett framtida samhällskontrakt: Ingen ska behöva sitta fast i sin kast. Ingen ska behöva leva ur hand i mun. Alla ska kunna bli trygga och förbättra sina sociala och ekonomiska livsvillkor genom arbete, sparande och utbildning.

Men för att kontraktsdiskussionen ska bli fullständig måste ytterligare frågor föras till: Hur kan arbetets, sparandets och utbildningens villkor bli tydligare inställda på klassresan? Vilka är medborgarnas skyldigheter, inte bara deras rättigheter? Hur ska enskildas ansvar för sig själva och sina handlingar tydliggöras? Hur ska de som arbetar hårt eller vågar satsa och ta en risk premieras? 

För att ett nytt samhällskontrakt skall växa fram och accepteras har de intellektuella en huvudroll att spela. Det är inte rimligt att vänta sig att dessa bilder, förhoppningar och avvägningar skall formuleras av de dagsfrågeorienterade politikerna. Här krävs en aktiv roll från författare, akademiker, journalister, lärare och näringslivsintellektuella, den grupp som ibland kallas för den "tjattrande klassen". Dessa kan nu faktiskt ägna sig åt något ännu viktigare än att gissla makten, nämligen att utöva makten - formuleringsmakten.

Välkommen på det nya året att delta i samtal om framtidens svenska samhällskontrakt! //Anders Kempe och Anders Lindberg

Biblioteken flyttar ut på nätet

Enligt SvD Kultur igår planerar de större amerikanska universiteten samt Bodleian Library vid Oxford University i England att flytta ut äldre delar av sin litteratur på nätet. Arbetet ska utföras av Google, och avtalet rör 15 miljoner böcker.

För flera användargrupper är nyttan uppenbar. Även om avtalet rör verk som är över 70 år gamla och därmed inte begränsas av upphovsrätten, kommer yngre litteratur att tillgängliggöras, om än med vissa restriktioner. Men förlagen ser faran med minskade intäkter när verken digitaliseras på nätet. Å andra sidan medför utvecklingen ökade möjligheter till marknadsföring.

Utvecklingen är dock, som många hävdar - oundviklig och positiv. Ju mer lättillgänglig information, desto bättre. Och vi är många som kommer att förbli trogna köpare av böcker i tryckt och vackert formgivet pappersformat. /Tove Lifvendahl

Cash is king

Vid årsskiftet träder ett antal förändrade redovisningsregler ikraft. I dagens DI diskuteras möjliga effekter på börskurserna. Somliga verkar tro att borttagna goodwillavskrivningar kommer att leda till omedelbara kursrallyn, i och med att vinsterna på pappret blir högre. Peter Malmqvist jämför situationen med när bolagsskatten sänktes från 50 till 30 procent, och den kursuppgång som följde på det. Han förutspår en liknande utveckling nu.

Herr Malmqvist missar dock en mycket väsentlig poäng. En sänkt skattesats betyder lägre skatt att betala, vilket i sin tur betyder bättre kassaflöden i bolaget. Goodwillavskrivningar har som bekant ingen effekt på kassaflödena. Av den anledningen räknar de flesta analytiker redan idag bort goodwillen när de gör sina resultatprognoser. De allra flesta vet att det är kassaflöden som bestämmer värdet på ett företag - inte redovisningsteknikaliteter.//Ylwa Häggström

Coffeetable TV

Spaning och form –räcker det för att göra TV? Kanske inte intressant TV, men väl Coffetable TV, snyggt formgiven, läckra bilder, lite kul uppslag, men innehåll får man vänta förgäves på.

Gårdagskvällen var ett utmärkt tillfälle att njuta av Coffeetable TV. Det ena potentiellt intressanta inslaget följde på det andra. Några exempel: Faktum, det nya ”ungdomliga” samhällsmagasinet. Här har man tänkt mycket på formatet och på det kuliga och smarta. Men det riktigt intressanta kom aldrig. Ett inslag om en PKK-are som hoppade av var visserligen potentiellt intressant. Jag väntade och väntade men det blev bara mer och mer känslosamt och mer och mer obegripligt.

Varför hoppade hon av? Varför var hon besviken på sitt nya liv? Vad ville reportern visa? Kulturprogrammet Kobra hade ett annat lika potentiellt intressant reportage om ett påstått uppsving för husmodern. Väldigt TV-mässigt: trendiga 70-talsbilder och en kul spaning. Men något nytt – nej. Och ganska obegripligt. En feminist blev intervjuad och fick säga att hon var besviken. Men på vem och på vad fick hon inte säga. Den här nya sortens TV är visserligen väldigt snygg, men ganska otillfredsställande om man tror att man ska få reda på något. //

Liv Fries

Hatt pratar lett i nattmössan

Det är i sin ordning att svenska fackföreningar och byggföretag i ohelig allians stoppar lettiska konkurrenter med maffiametoder. Så måste man tolka krönikören Greger Hatt i Dagens Industri. "Alla verksamma i Sverige ska följa de lagar och regler som vi har kommit överens om - även på arbetsmarknaden", skriver han myndigt. Som sutte han fortfarande i regeringskansliet.

Men är det verkligen vad frågan handlar om? Vem påstår att det lettiska byggföretaget inte följer svenska lagar och regler? Ingen, så vitt vi vet. Detta är en fråga om kronor och ören, svenskt löneläge och effektivitet, ingent annat. Om man drar Hatts protektionistiska argumentation till sin spets borde Vaxholms kommun inte tillåta företag från andra kommuner att verka innanför kommungränsen. Kommunen borde, kort sagt, förbjuda att företag hyr in billig Norrländsk arbetsplats som tvingas bo i husvagnar för att utföra byggjobb i Vaxholm. Nej, fram för Vaxholmskt företagande!

En av EUs bärande idéer är som bekant att skapa EN marknad och främja konkurrensen inom unionen. Till konsumenternas fromma. //Jon Åsberg

Ett allt sjukare Sverige?

Svenskarna är ett allt friskare sjukt folk! Åtminstone om vi ska tro på statistiken. Vad beror då de gallopperande sjukskrivningstalen på? Det är lätt att falla till föga för de enkla förklaringarna och därmed de enkla lösningarna. Folk är lata, fuskbenägna och systemutnyttjare… Och då är lösningen helt enkelt att sänka ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemet.

På det sättet får vi folk ut i arbetslivet igen. Men är sanningen så enkel? För den som vill problematisera frågeställningen på ett djupare plan, rekommenderas läsning av Maciej Zarembas artikelserie i DN om det sjuka Sverige. Av hans ”reseskildring” framgår helt klart att vi måste söka svaren i en väv av systembygge, tradition och värderingar, socioekonomisk bakgrund, möjlighet att påverka sin arbetssituation etc. En klart mer komplicerad utgångspunkt, men också helt nödvändig för att vi ska få ett sant friskare Sverige utifrån en humanistiskt syn. //Mia Enayatollah

Läsarnas favoritskandal

Nyhetssajten realtid.se håller omröstning om vilken av Gudryn Schymans alla mediastormar de senaste tio åren som läsarna håller kärast. En skandalmeny med allt från skattefusk och taxinotor på 65 000 kronor till klippet vid Skåneflytten (som berodde på riksdagens bidregler) erbjuds. För närvarande leder "1996 - uppträder berusad på filmpreimär i Stockholm" med 38 procent av rösterna.

 Att en Paris Hilton främjar sin karriär med skandaler är bara vad man kan vänta. Det ingår ju så att säga i affärsidén. Men att en ledande svensk politiker kan göra samma sak är onekligen intressant ur ett kommunikativt perspektiv. Lars Ohly beskriver henne som en "lysande kommunikatör" i Expressen. Som rådgivare inom PR kan man bara hålla med och imponeras. Som tidningsläsare och väljare kan man möjligen beklaga att hyckleri och fylleri inte straffas hårdare av media och den allmänna opinionen. //

Jon Åsberg

Partierna och Gudrun

För en tid sedan hade Financial Times en lång artikel som analyserade de traditionella medlemspartiernas problem. Artikelns slutsats var att partierna har problem därför att politikerna/kandidaterna inte behöver dem längre, gammal och ny teknik gör det enklare att nå väljarna direkt utan omvägen via långrandiga partiföreningsmöten.

I helgen hade Financial Times en artikel om debattklubbar som fått en pånyttfödelse i England. Samhällslivet erbjuder inte längre några tillfällen rejäla debatter, och därför betalar engelsmännen stora pengar för att delta i arrangerade debatter, ofta tillsammans med goda middagar. 

På tisdagen meddelade Gudrun Schyman att hon lämnar vänsterpartiet för att få en bredare plattform för sitt feministiska arbete. Jag lyssnade på en debatt (!) på Handelshögskolan i Göteborg där bland andra Lars Ohly, Eva Flyborg och Göran Hägglund deltog. Från olika utgångspunkter var man hyfsat överens om att Schyman egentligen inte utgjorde något hot mot vare sig vänsterpartiet eller partisystemet i stort. 

I JKLs Agenda lanserade vi för något år sedan "evakuering" som ett begrepp för hur till synes trogna kund- eller medlemsbaser helt plötsligt försvinner. Konfirmationen i svenska kyrkan är ett bra exempel, under 50 procent och i utförsbacke. När man inte trott att det religiösa budskapet lockat har man försökt med segling och golf, nåt som man givetvis är inte är så bra på. Istället dyker det upp andra forum där ungdomarna får utlopp för sitt behov av att samtala om livsåskådning och andra initiationsriter till vuxenvärlden. 

Hur det går för Schyman är en annan diskussion, men jag tror inte att de politiska partierna, någonstans längs skalan, ska ta sina väljar- och medlemsbaser för självklara. Och som måste navigera rätt i en mycket komplicerad terräng så att partierna förmår att erbjuda sina medlemmar och väljare det dom rimligen borde vara bäst på, politiska debatter.

Vill jag gå på modevisning ser jag gärna andra modeller än kvinnoföreningens styrelse...//

Bo Jansson