Krossa kastsamhället

Ibland talar man om samhällskontrakt. I allmänhet avses inte med detta ett formellt skriftligt dokument, utan ordet tolkas bildligt. Vilka som ingår kontraktet, när det ingås och vad som står i det blir därmed frågor som hänger i luften. Men samhällskontraktet har ändå poänger som bild för den frivilliga samordning eller gemensamma värdering som håller ihop ett samhälle.

Frågan om det svenska samhällets sammanhållning känns allt mer påträngande. I väsentliga delar har nämligen det senaste seklets samhällskontrakt - den svenska modellen - fallit samman under tryck av både inhemska och globala samhällsförändringar. Statsvetaren Olof Petersson har beskrivit det som att Sverige i dag befinner sig i ett ”avtalslöst tillstånd”.

Vari bestod då det samhällskontrakt vi har lämnat bakom oss?

Förenklat kan man säga att industrisamhällets klasser var kontraktsparterna. Näringslivet fick verka någorlunda fritt, mot att det ingick i en sorts samförståndskartell med fackliga organisationer och socialdemokratins ledarskikt.

För välfärdspolitiken var den manlige industriarbetaren eller tjänstemannen normen. Han arbetade, betalade rejält med skatt och avstod från eget sparande. I utbyte fick han en skattefinansierad välfärd som bland annat omfattande trygghetssystem för livets alla skeden. Medborgarskap och solidaritet delegerades till företrädare för arbetsmarknadens parter, politisk förtroendevalda samt anställda i offentlig vård och omsorg.

Kontraktet bars upp av en gemensam föreställning om Sverige som något unikt. Den svenska modellen uppfattades av svenskarna själva som en förebild för alla andra länder och folk. Man talade i välfärdspolitiken om ”den tredje vägen” och i relation till omvärlden om ”den tredje ståndpunkten”. Denna starka mytbildning är en faktor som gör upplösningen av det svenska industrisamhällets kontrakt särskilt dramatisk i jämförelse med motsvarande process i andra länder.

En annan sådan faktor är tiden. Den europeiska integrationen har för många av Europas länder skett gradvis under flera decennier. Sverige som liten, öppen ekonomi beroende av utrikeshandel har länge haft ett omfattande ekonomiskt förändringstryck, och socialförsäkringssystemen fungerade också länge som en faktor som påskyndade strukturomvandling, och gav den enskilde rimligt rådrum vid strukturomvandlingarna. Frågan är om socialförsäkringssystemen spelar den rollen idag. Det sociala förändringstrycket i Sverige de senaste decennierna har nog också varit mer omfattande än i många andra länder: EU-medlemskap, finanskris, omfattande invandring, ökade inkomstklyftor, krackelerande trygghetssystem, ökat konkurrenstryck från låglöneländer – här kom alla omvälvande förändringar att explodera i medborgarnas ansikte på en och samma gång. Följden har blivit otrygghet, spänningar och konflikter i en omfattning som vi inte är vana vid i vårt land.

För den som blickar framåt, och ställer frågan om hur framtidens svenska samhällskontrakt bör se ut, vill vi peka på en förändring som vi tror är särskilt betydelsefull.

Det handlar om att de ekonomiska klyftorna, på gott och på ont, har ökat avsevärt och på mycket kort tid.

På Veckans Affärers lista över Sveriges 100 rikaste personer 2004 finns 80 miljardärer. Antalet hundramiljonsmiljonärer går knappt att överblicka, för att inte tala om antalet ”vanliga” miljonärer. Det är en formidabel förändring av Sverige – det har sagts att det är den största förmögenhetsansamlingen sedan 1600-talet.

En tydlig kontrast ges dock av Föreningssparbankens institut för privatekonomi, som i en rapport från 2002 visar att en mycket stor del av svenska folket lever ur hand i mun: 17 procent av svenskarna över 16 år har inget sparkapital alls. Lika många har mindre än 10 000 kronor. 19 procent har mellan 10 000 och 50 000 kronor. En tredjedel av de vuxna svenskarna har alltså mindre än 10 000 kronor i sparkapital. Lite högre upp i tabellen ser man att bara 16 procent av de vuxna svenskarna – den sjättedel som är rikast - har 250 000 eller mer i sparkapital.

I dag är Sverige, med sociologen Lorentz Lyttkens ord, ett kastsamhälle snarare än ett klassamhälle. I båda samhällstyper finns ekonomiska klyftor. Men i kastsamhället kan inte folkflertalet påverka sin livssituation i nämnsvärd utsträckning. Man sitter fast i sin kast. I klassamhället är däremot klassresan ett väsentligt inslag – det är möjligt för var och en att avsevärt förbättra sin lott genom arbete, sparande och utbildning.

Dagens svenska kastsystem innebär stora problem, för enskilda människor såväl som för samhället i stort.

För det första blir ett samhälle där flertalet människor sitter fast i en kast där man lever ur hand i mun ett otryggt samhälle.

En tredjedel av de vuxna svenskarna har alltså mindre än 10 000 kronor i sparkapital. Vi talar om lärare, poliser, ämbetsmän, sjuksköterskor etcetera. En oförutsedd utgift, som ett tandläkarbesök eller en vattenskada i lägenheten, kan rasera privatekonomin helt och hållet. Det finns ingen buffert som möjliggör ”en bra affär”, till exempel att köpa en bil när det blir kampanjpris, eller att ta en risk och säga upp sig från ett outhärdligt jobb.

Ett nytt samhällskontrakt måste som en grundbult ha både en förväntan från omgivningen om och en reell möjlighet för det allra flesta att göra klassresor, samt att skapa sig en egen personlig trygghet genom arbete, sparande och förkovran. Ett konkret mål skulle kunna vara att förverkliga ett av vår tids mest avhånade politiska förslag, nämligen förre finansministern Ann Wibbles tal om att alla bör ha en årslön på banken.

För det andra blir ett samhälle där flertalet människor sitter fast i en kast där man lever ur hand i mun ett samhälle där rikedom inte är legitimt, utan tvärtom en källa till konflikt och splittring.

I ett bra samhälle går det att göra klassresor hela vägen, tjäna pengar, bli rik och leva ett gott liv. Det är bra för enskilda människor, och det är välståndsskapande för samhället i stort. Men för att ekonomiskt oberoende eller rikedom ska vara legitim måste samhällsordningen i grunden erbjuda alla människor en chans att göra en uppåtgående resa. Andras rikedom framstår som orättvis när jag själv inte kan påverka min situation till det bättre.

Sverige behöver en diskussion om hur vårt samhälle kan ta sig ur dagens ”avtalslösa tillstånd”. Här har vi pekat på en grundbult i ett framtida samhällskontrakt: Ingen ska behöva sitta fast i sin kast. Ingen ska behöva leva ur hand i mun. Alla ska kunna bli trygga och förbättra sina sociala och ekonomiska livsvillkor genom arbete, sparande och utbildning.

Men för att kontraktsdiskussionen ska bli fullständig måste ytterligare frågor föras till: Hur kan arbetets, sparandets och utbildningens villkor bli tydligare inställda på klassresan? Vilka är medborgarnas skyldigheter, inte bara deras rättigheter? Hur ska enskildas ansvar för sig själva och sina handlingar tydliggöras? Hur ska de som arbetar hårt eller vågar satsa och ta en risk premieras? 

För att ett nytt samhällskontrakt skall växa fram och accepteras har de intellektuella en huvudroll att spela. Det är inte rimligt att vänta sig att dessa bilder, förhoppningar och avvägningar skall formuleras av de dagsfrågeorienterade politikerna. Här krävs en aktiv roll från författare, akademiker, journalister, lärare och näringslivsintellektuella, den grupp som ibland kallas för den "tjattrande klassen". Dessa kan nu faktiskt ägna sig åt något ännu viktigare än att gissla makten, nämligen att utöva makten - formuleringsmakten.

Välkommen på det nya året att delta i samtal om framtidens svenska samhällskontrakt! //Anders Kempe och Anders Lindberg