Fattar media rätt beslut?

Katastrofen i Sydostasien har inte bara utspelat sig på plats utan även i vardagsrummen runt om i Sverige. I vår globala värld ligger länder som Thailand och Sri Lanka inte längre bort än närmaste tv, dator, radio eller tidning.

Katastrofen, räddningsarbetet och människors sorg utspelar sig för öppen ridå och med full kraft genom massmedia. Den privata sorgen har de senaste veckorna blivit en kollektiv angelägenhet. Detta är givetvis inte enbart något dåligt. Tvärtom finns det stora poänger med att tillsammans med andra bearbeta svåra upplevelser och få diskutera vad som hänt utan skygglappar och med så god information som möjligt.

Men media har stått inför svåra etiska överväganden och inte alltid lyckats hitta den rätta balansen. Det är också så att den sammantagna effekten av medias rapportering är större än vad varje enskilt media bidragit med. I ett integrerat medielandskap med tv, tidningar, radio och Internet finns en oerhörd genomslagskraft och förmåga att påverka ett samhälle. Sajter som Expressen och Aftonbladet på nätet har också blivit aktörer genom att själva ta initiativ till insamlingar och erbjuda möjligheten att anmäla saknade. Media har inte bara skildrat händelserna utan också varit en integrerad del av räddningsarbete och sorg.

Vi bör ställa oss frågan på vilka grunder media fattar beslut om publicering och vilka rutiner som finns för att hantera sörjande människors berättelser. När Aftonbladet publicerar saknades sista meddelanden hem till Sverige är det ett frossande i sorg som inte tjänar några syften bortom att tillfredsställa läsarnas nyfikenhet. När andra tidningar publicerar bilder på barn som återvänder ensamma till Sverige – vad vill man uppnå då?

Även om de som drabbats av katastrofen givit sitt tillstånd till publicering av berättelser och bilder så kan inte redaktionerna slå sig till ro med detta. Beslutet att medverka i media i Sverige har ofta tagits av chockade människor i ett annat land, långt borta från den svenska medieverkligheten. Och splittrade människor fattar sällan genomtänkta beslut med full insikt om konsekvenserna.

I delar av rapportering finns drag av dramaturgin lånad från dokusåpornas värld. Kvällstidningarna följer Pigge Werkelins sökande efter sin familj, dag efter dag och egentligen utan uppdaterad nyhetsvärdering. Det blir en gripande berättelse istället. Det är en djup tragedi som alla kan identifiera sig med. Samtidigt – är det verkligen korrekt nyhetsvärdering och respekt för individen och familjen att dag efter dag publicera en människas sorg över stora uppslag? Vad får det för konsekvenser för de inblandade på sikt?

Jag tror vi kommer att få en rejäl debatt om medias skildring av katastrofen och dess offer längre fram i vår när tragedin har börjat sjunka in och de som drabbats kommit hem till vardagen och börjar inse vad som hänt i media.

Det finns inga enkla lösningar på dessa frågor. Men en diskussion är värdefull och det finns skäl att fråga sig om medias redaktioner i krislägen är vuxna uppgiften och har rätt rutiner.

Kanske ska man komplettera redaktionen i större krislägen med t ex präster, krishanterare eller erfarna hjälparbetare. Just för att ställa de frågor och få de långsiktiga perspektiv på den löpande rapporteringen som är svåra att ha när man arbetar i en stressad miljö mot deadline och med krav på att vara bättre än konkurrenterna.//Pär Henriksson