JKL Blog

Sverige bäst! Igen!

Tre kronor, Fotbollsdamerna och Anja är inte vad de var. Men i en gren är Sverige alltjämt ohotad; vi har fortfarande jordens högsta skattetryck enligt DI. Och ingen formsvacka hotar. Tvärtom, vi drar ifrån! Upp från 51,0 2003 till 51,4 procent 2004. Man blir lite högmodig men skänk ändå en tanke till stackars Litauen; ynkliga 28,7 procent och snöpligen sist av EUs 25 länder.  De måste ju göra enorma välfärdsförluster! Hur lyckas de litauiska politikerna förklara det för väljarna?

Jon Åsberg

Flytt med politiska förtecken – till gagn för vem?

I början av veckan presenterade regeringens utredare hur man från statens sida ska kompensera de orter som drabbats av försvarsnedläggningarna. 2700 statliga jobb på olika myndigheter ska flytta från i första hand Stockholm till Arvidsjaur, Visby, Kristinehamn, Karlstad och Östersund.

Tusentals anställda med unik kompetens ställs inför valet att antingen bryta upp sitt liv i Stockholm och ta med sig familjen och flytta med verket eller att söka ett nytt arbete. Eftersom statliga myndigheter är specialiserade inom sitt område ställs höga krav på de anställdas kompetens. Merparten av dessa är således inte 30 år eller yngre utan snarare 50+. Att i denna fas av livet söka ett nytt arbete är inte helt okomplicerat.

Vad som dock verkligen kan ifrågasättas är den enorma kapitalförstörelse som dessa utlokaliseringar medför. Tidigare erfarenheter visar att det tar flera år innan myndigheten fungerar tillfredsställande. Idén att flytta runt människor på detta sätt är näst intill löjeväckande. Och vad blir alternativet när de anställda inte vill flytta med sitt arbete? Kan officerare och generaler på Gotland ta jobb som konservatorer på Riksantikvarieämbetet i Visby? Vad kan maskinister och tekniska ingenjörer i Östersund om livsmedel?

Att nya myndigheter etableras utanför Stockholm är regionalpolitiskt korrekt, nu senast etablerades djurskyddsmyndigheten i Skara. Flertalet tidigare utlokaliseringar visar att arbetssökande på de orter som välsignas med ett verk eller myndighet helt saknar kompetens som ligger i närheten av den som efterfrågas. Pendling, distansarbete och dyra arbetsresor är en konsekvens som spås kosta åtskilliga miljoner per verk/myndighet och år. Det är förvånande att protesterna från de berörda arbetstagarna inte hörs mer!

Claes Kugelberg

En sluten cirkel?

Från början var Bell Systems, eller AT&T som det heter idag, USA:s telefonmonopol. Men i konkurrensens förlovade land är monopol oacceptabla. Här hindras inte bara konkurrenshämmande företagsfusioner, utan här bryts även befintliga bolag upp. I en uppgörelse med Justitiedepartementet 1984 delades därför bolaget upp i AT&T (”ma bell”) och sju regionala telefonbolag (”the baby bells”). AT&T fick syssla med rikssamtal och baby-bell bolagen fick ta hand om lokalsamtalen.

Ett av dessa regionala bolag heter Southwestern Bell och blev grunden i SBC Communication. I en aggressiv expansionsstrategi, har SBC Communication under det senaste decenniet bland annat förvärvat två av de övriga sex ”baby-bell” bolagen; Ameritech och Pacific Tel. Tillsammans med Bell South, äger man också USA:s största mobiltelefonoperatör, Cingular, och spekulationerna om ett samgående mellan SBC och Bell South har länge gått varma.

Nu skriver Wall Street Journal istället att SBC och AT&T ska gå samman, rent tekniskt genom att SBC lägger ett bud på AT&T. Affären ska enligt tidningens källor vara nära förestående.

Men vänta; AT&T och SBC (dvs SW Bell, Ameritech och Pacific Tel)? ….var det inte ungefär där vi började för drygt 20 år sedan?

Det visade sig nämligen finnas stora skalfördelar inom telefoni, och många kunder uppskattar paketerbjudanden i form av rikssamtal, lokalsamtal, internetuppkoppling, osv från samma leverantör. Därmed inte sagt att uppbrytningen av AT&T för 20 år sedan inte varit avgörande för att skapa den konkurrenssituation som finns på den amerikanska telekom-marknaden idag.

Ylwa Häggström

Sabo - det känns tryggt!

Tänk om allting håller på att förändras? Med personval kan vem som helst komma in i riksdagen. Elektroniska folkomröstningar har prövats i kommuner och vem vet vart det kan ta vägen? Idag går dessutom folk vid sidan och skänker pengar som aldrig förr. Ser vi något nytt hända?

Nej, var lugna, än finns trygga bastioner med rejäla bålverk mot eventuella infall från enskilda individer, till exempel bostadsorganisationen SABO som väl aktar sig från direktdemokrati. Sista dag för inlämning av motioner till SABO-kongressen är den 15 mars. Kongressen är i mitten av september. Om någon mot förmodan skulle orka bry sig att motionera har SABO ändå ett halvår på sig att absorbera och hantera jobbiga förändringsförslag innan kongressen börjar. Och då har helt säkert motionären glömt hela saken.

Per Ola Bosson

The Economist blundar för immateriella värden

The Economist har i ett antal artiklar analyserat hur fenomenet corporate social responsibility påverkar företag och samhälle. Tyvärr drar artikelförfattaren en ideologisk slutsats och hävdar att det allena är politikernas uppgift att definiera och värna om det allmännas bästa. Nu är inte verkligheten riktigt så enkel att det i en demokrati enbart är politiker som uttrycker åsikter som berör näringslivet. Inte heller kan företag som långsiktigt vill överleva i en marknadsekonomi helt bortse från omgivningens åsikter. På en marknad där immateriella värden såsom varumärke och anseende står för en allt större andel av marknadsledande bolags värdering kommer onekligen företag att skydda och utveckla dessa värden. Det innebär bland annat att marknadsledande företag strävar efter att hörsamma marknadens krav och månar om sina relationer med omvärlden.

Naturligtvis är de krav och förväntningar som ställs på företag många gånger motsägelsefulla och det är upp till företagets ledning att själv besluta vad som är bäst att göra ur en affärsstrategisk synpunkt. Ibland handlar marknadens krav om kvalitetsnivån på produkterna, i andra fall är det hipphetsfaktorn som väger tungt och i vissa fall handlar det om att företag som lyckas utmärka sig som ansvarstagande vinner omgivningens förtroende.

Precis som artikelförfattaren instämmer jag helt i Friedmans välkända ”the business of business is business”. Men jag drar en helt annan slutsats och accepterar att i en demokrati är det långt fler än politiker som uttrycker åsikter. Det är ideologiskt önsketänkande att hävda att vissa av marknadens förväntningar på företag kan uteslutas.

Lena Hök

Hur man än vänder sig har man skinkan bak…

…sjöng Werner & Werner (Sven Melander och Åke Cato) i en ”julvisa” på 90-talet. Detsamma kan sägas gälla för ledande befattningshavare med bonusavtal.

I spåren av börsbubblan kring millennieskiftet fördes en livlig debatt kring lämpligheten, eller snarare olämpligheten, av bonusprogram kopplade till börskursens utveckling. Ett av de mest bespottade exemplen i sammanhanget var Skandias ”share-tracker”… Istället förespråkades att bonusprogram skulle vara kopplade till sådant som företagsledningen har större möjligheter att själva påverka – exempelvis bolaget resultatutveckling.

De senaste dagarna har flera svenska media fångat upp kritik som framförts gentemot AstraZenecas koncernchef Tom McKillop, med anledning av dennes bonus på 1 miljon pund för 2004. Enligt brittiska tidningar har stora aktieägare krävt att McKillop ska avstå sin bonus eftersom börskursen i AZ fallit med 30 procent under året. Anledningen till det stora bonusutfallet är nämligen just det faktum att McKillops bonus inte är kopplad till aktiekursen, utan till utvecklingen av vinst per aktie.

Som sagt, hur man än vänder sig har man skinkan bak.

Vi tror att nyckeln till framgång, i bonusprogrammens svåra balansgång, är en kombination av måttfullhet och en mycket tydlig kommunikation av de principer som styr slutnotan.

Ylwa Häggström

Mediemagasinets satir gör mediekritiken lättviktig

SVTs ”Mediemagasinet” är kul och underhållande när de kritiserar främst kvällspressens arbetsmetoder. Kvällstidningarnas chefredaktörer fick känna på sina egna intervjumetoder. Men Aftonbladets Gerdin och Expressens Otto är inte imponerade och avfärdar programmet som ”pinsamt”. Egentligen lite märkligt eftersom kvällstidningar brukar gotta sig i tv-program som just är pinsamma! Varför inte rubriker med ord som ”TV:s mediechock”. Eller ”Gerdin rasar”?

SVT försvarar sig i Resumé med att ”det är möjligt att äldre journalister har svårt att förstå satir”. Men det trista är att det ju inte finns något kritiskt granskande program som verkligen tar itu med medias arbetsmetoder. Här behövs en öppen debatt där även medias egna representanter medverkar.

Genom att SVT valt att göra programmet satiriskt – blir kritiken verkningslös mot de fenomen som man vill åt. Det blir alltså lättare för de kritiserade att inte delta i debatten och bara nöja sig med att vägra kommentera med hänvisning till det pinsamma programupplägget.

Om SVT istället valt en rakare kritik hade programmet inte varit lika underhållande, men det hade definitivt gjort det svårare för kvällspressen att smita undan.

Dessutom har SVT valt den säkra vägen när allt kan bortförklaras som ”satir” och gör precis som Michael Moore som kallar sina program för ”underhållning” så fort han blir utsatt för kritik.

Mart Maandi

 

Livsstilsmedia – en växande trend

Media har alltid påverkat våra livsstilar. På senare tid har tv-program som Sex and the city fått unga kvinnor att vilja vara ”storstads chica” – gärna med ett par skor från Manolo Blahnik på fötterna och FAB-5 har ökat modeintresset hos män. Det senare har bland annat medfört att ett antal modetidningar för män kommer att lanseras i Sverige under våren. 

Men tv:s påverkan på människors livsstilar slutar inte där. På Kanal 5 kan vi i vår se ”Amish in the city” – en dokusåpa där Amishungdomar med sin djupt religiösa och konservativa livsstil åker till Los Angeles för att leva med andra ungdomar och prova allt som inte är tillåtet i Amishfolkets egen livsstil.

Redan under hösten kunde de svenska tv-tittarna roa sig åt ”Par på prov” där två kvinnor byter familj och livsstil med varandra. De två dokusåporna är exempel på en växande trend - att göra underhållning genom att utmana och därmed ifrågasätta människors värderingar och livsstilar.

Den ökande medialiseringen av människors livsstilar gör våra värderingar allt mer ifrågasatta och politiserade. Det som på ytan verkar annorlunda blir därmed okej att ifrågasätta och utmana. Men samtidigt blir de livsstilar som media kommunicerar snarast schabloner och den komplexitet som ligger bakom våra val av livsstilar blir undanskymda för att passa den förenklade bilden.

Emma Grönlund

Tio år efter jordbävningskatastrofen

Befinner mig just nu i Japan där man idag minneshåller tioårsdagen efter jordbävningskatastrofen i Kobe 1995. 6 433 människor miste livet och skadorna beräknas ha uppgått till nära 10 trillioner yen. Tidningen Yomiuri Shimbun har frågat över- och efterlevande om hur de har förändrats över det tio åren; 54 procent uppger att deras sorg har minskat något, 46 procent uppger att den är den samma, eller har förvärrats.

I morgon startar FN:s världskonferens om förebyggande av katastrofer i Kobe. En mer ohygglig inramning kunde konferensen inte få - och representanter från de länder som drabbats av tsunamins förödelse kommer att delta.

För Japans del är det kanske som mest angeläget, var femte av världens alla jordbävningar som når över 6,0 på Richterskalan sker här (senast i oktober dog 40 människor), och en nyligen släppt statlig rapport spår att Tokyo inom 30 års tid kommer att drabbas av en jordbävning som kommer att förstöra 800 000 byggnader och kräva många människoliv. För de 12,5 miljoner som bor i denna stad jag skriver ifrån, och för alla de som minns och sörjer är det angeläget att konferensen i Kobe blir mer än kondoleanser och prat. //Tove Lifvendahl

Varumärken på uppgång i Kina

Att varor är billigare i Kina är en sanning med modifikation. Idag får man betala 600 kronor för ett par (äkta) Levis-jeans i ett shoppingcenter i Shanghai. Samma prisnivå som i Sverige med andra ord. Skyddet av varumärken har traditionellt varit lågt i Kina som blivit ett mecka för billiga piratkopior. Såväl inhemska som internationella bolag har utnyttjat möjligheten dumpa varor med lägre kvalitet på den kinesiska marknaden. Parallellt med begreppet ”Made in China” har konceptet ”Made for China” vuxit fram och här finns grogrunden för en högre värdering av varumärken. Den framväxande kinesiska medelklassen har idag råd att lägga pengar på märkesvaror som borgar för kvalitet. Inte nog med det, de gör det också. Låt oss hoppas att de internationella jättarna inser denna potential i tid – innan de egna varumärkena har devalverats på grund av kvalitetsdumpning och ignorans inför en växande marknad i öst.

Lena

Hök