Persson gör som Bush

(Nedanstående artikel var införd i Expressen den 5 mars 2005)

Den borgerliga alliansen orienterar sig mot mitten och rustar för en valrörelse som handlar om sakfrågor och förtroende, inte ideologi och värderingar. Men risken för överrumpling är stor: Valrörelsen 2006 kan bli den mest ideologiska på mycket länge.

Ett tecken på detta är att socialdemokraterna återigen talar om höjda skatter. Många kliar sig fundersamt i huvudet: Har de tappat fattningen? I ett land där staten redan lägger beslag på mer än 60 procent av vad folk tjänar kan väl inte särskilt många vilja rösta för ännu högre skatter?

En förklaring skulle kunna vara att socialdemokratin - trängd i den numera överfulla mittfåran – retirerar till en gammal invand position. När moderaterna säger att det är omoraliskt att ta bort värnskatten och folkpartiet kräver skattestopp snarare än sänkta skatter återstår bara för (s) att kliva vänsterut och kräva höjda skatter. Ingen glöd, ingen egentlig tanke, bara ett desperat försök att hitta en egen linje.

Härmed överger (s) den mittenposition utifrån vilken man har regerat skickligt sedan valsegern 1994: Ansvartagande och statsfinanser i balans är prio ett. Skatter ska inte höjas, men heller inte sänkas av blinda ideologiska skäl, utan i mån av behov och utrymme.

Detta är alltså en kommandohöjd som ligger öppen för den hugade. Men är det en självklar position för den som vill vinna makten? Och ännu viktigare: Är det en önskvärd position för den som ser sänkta och rättvisare skatter som en avgörande framtidsfråga för Sverige?

Sedan Venstre i Danmark surfade till makten på Clintons och Blairs 1990-talsvåg har det hänt en del i världen. Mitten är inte längre en given position för den som vill ta makten. Tydligast är förstås George W. Bush, som blev återvald i höstas med hjälp av en mycket ideologisk agenda.

Det kan vara så att Persson och Nuder i själva verket gör en Bush. Talet om höjda skatter är i sådana fall varken desperat eller slumpartat, utan uttryck för en genomtänkt strategi att mobilisera det egna fotfolket genom att upprätthålla konflikten höger-vänster. Då blir valet 2006 en ideologisk batalj om den svenska modellen och om ”svenska värden”.

Vänstersvängen är även logisk ur ett historiskt perspektiv. 1968-vågen gav inte dåtidens kommunister fler mandat i riksdagen, men radikaliserade socialdemokratin. Under senare år har vi upplevt både en ideologisk mobilisering av vänstern och en nedprioriterad ideologisk opinionsbildning hos borgerligheten och näringslivet. Det skapar utrymme för olika aktörer inom s-rörelsen att kräva höjd statlig inkomstskatt och moms, hetsa mot privat vård och friskolor, föreslå feministutskott i riksdagen och kvoterad föräldraförsäkring etcetera.

Den 19/2 skriver Roland Poirier Martinsson om det neokonservativa magasinet Weekly Standard och den amerikanska högerns framgångar. Den centrala poängen är att långsiktig opinionsbildning för idéer kan få dramatiska effekter. Man kan överföra resonemanget till den svenska skattedebatten. Visst finns positiva inslag, till exempel att arv- och gåvoskatten till slut har slopats, eller att moderaterna vågar föreslå rejäla skattesänkningar för vanliga inkomsttagare. 

Men ser man till helheten är det avsaknaden av offensiv idédebatt i skattefrågan som är det slående:

För vem i Sverige argumenterar för att de offentliga utgifterna kan minskas? I ett land där den offentliga sektorn omsätter mer än hälften av BNP och 30 myndigheter har tillkommit bara de senaste fyra åren argumenterar till och med Svenskt Näringsliv och SNS för att sänkta skatter förutsätter höjning av andra skatter.

Vem lyfter fram hushållning med skattemedel som ett alternativ till ökade resurser i vård och omsorg? Numera kräver moderaterna större resurstillskott till kommunerna än socialdemokraterna.

Vem bildar opinion för att den generella välfärdspolitiken bör överges för en selektiv där skatteresurserna riktas till dem som verkligen behöver stöd? För 15 år sedan lyckades Timbro och andra aktörer etablera detta som ett reellt alternativ i den politiska debatten – i dag känns perspektivet mycket avlägset.

Vem talar om att progressiv löneskatt straffar den som anstränger sig samt göder fusk, svartarbete och osund skatteplanering? Inte ens Skattebetalarnas förening driver offensivt att platt skatt – det vill säga samma procent för alla – skulle vara både rättvisare och skapa sundare drivkrafter.

Den som inte bara vill se ett maktskifte, utan ett idé- och politikskifte i Sverige, bör ta till sig att Clinton och Blair är passé. Det är av Bush och den amerikanska högern man ska lära om man vill åstadkomma verklig förändring.

Är det högern eller vänstern som kommer att inse det först i svensk politik?

Anders Kempe    Anders Lindberg