JKL Blog

“Europe – that’s where people go to die”

Att befolkningen blir allt äldre är ingen nyhet. Enligt FN kommer 28,4 procent av Europas befolkning år 2025 att vara över 60 år… Och man behöver inte oroa sig särskilt mycket för felaktiga prognoser här - det finns få saker man kan förutspå med sådan säkerhet som antalet personer i en viss ålder ett givet år. (Dödligheten må vara individuellt oförutsägbar, men för större grupper är den mycket ”pålitlig”.)

I ett av mina favoritavsnitt av Seinfeld, där Kramer har bestämt sig för att flytta ner till Florida, säger Jerry till honom med lätt panik i rösten; ”But FLORIDA!? That’s where people go to die!!”.

Snart kan man byta ut ”Florida” mot ”Europa” i Jerrys uttalande. OK – jämförelsen haltar lite. Åldringar flyttar inte hit i någon större utsträckning (som de gör till Florida). Men den prognos på andelen 60+ - åringar i Europa år 2025 som jag läste häromdagen visar att den europeiska demografiska strukturen i alla fall blir allt mer ”Florida-lik”.

För år 2025 kommer ”median-europén” att vara 44,8 år gammal. 7,2 år äldre än sin amerikanske ”kusin”. Och hela 23,3 år äldre än sin afrikanske motsvarighet! När det här verkligen sjunker in hos europeiska politiker, lär de sluta tala om begränsning av invandringen, och istället sätta upp ”rekryteringskontor” i varje afrikansk storstad.

En vild idé: Varför inte svenska skolor för afrikanska barn i Afrika? En slags variant på amerikanska militärens rekryteringsmodell: betald utbildning i utbyte mot några års ”obligatorisk tjänstgöring” för att stödja det åldrande svenska folkhemmet? Vi lär behöva hjälpen.

Ylwa Häggström

Utnämningspolitiken och den fria televisionen

Regeringen har utsett landshövdingen och före detta statsrådet Lars Engqvist till ny styrelseordförande för SVT. Rapports mångårige politiska kommentator KG Bergström talade ut i P1 Morgon på onsdagen. Han ser utnämningen som olycklig – särskilt med tanke på den nu pågående kampanjen Fri television som ska understryka just SVT:s oberoende. Lars Engqvist säger dock till SVT att hans politiska erfarenhet är bra då den förstärker hans förståelsen för vikten av att slå vakt om oberoendet. Utnämningen har fått en del kritik från den borgerliga oppositionen, men i stort är uppmärksamheten måttlig. Det är bara att konstatera att den politiska utnämningstraditionen blivit vardagsmat.

Gabriel Rodau

Ge mig, ge mig, ge mig!

När jag slutat jobbet ikväll tänkte jag gå förbi NK på hemvägen. Tänkte börja med att plocka på mig några böcker som jag tycker verkar intressanta (Guillous senaste kanske är läsvärd, trots allt?) för att sedan gå vidare till saluhallen och kanske också ta med en sådan där ny espressomaskin. Skulle passa i köket hemma. Svart är snyggt, som sagt. Självklart tänker jag inte betala för något. Varför skulle jag göra det? Det finns ju där redan, så lätt tillgängligt. Bara att ta för sig. Att det som är digitalt ska vara gratis är en märklig uppfattning.

Diskussionerna om upphovsrätt har mot bakgrund av regeringens proposition i frågan fått rätt märkliga perspektiv.

Att miljöpartiet friar till unga piratkopierare kan man möjligen förstå ur ett opinionsmässigt perspektiv. Men att centerpartiet och kristdemokraterna tycker det är helt ok att inte skydda upphovs- eller äganderätt bara för att produkten är digital förvånar en del. ” Massor av unga och gamla laddar redan ner från Internet. Vi kan inte börja kriminalisera det som folk tycker är naturligt, säger Yvonne Andersson, kd:s ledamot i lagutskottet och ansvarig för frågan”, enligt Svenska Dagbladet.

Nehej, fullt av människor, unga och gamla tjuvåker på tunnelbanan. Det kanske också borde vara gratis. Snatterier förekommer också i alla åldersgrupper, kanske borde mat också vara tillgängligt fritt. Narkotika, mobbning, könsdiskriminering – allt förekommer och borde med Anderssons logik tillåtas.

Problemet med gratis nedladdning och fildelning är flera. Dels slår man undan benen på seriösa företag som nu växer fram och tillhandahåller möjligheterna att köpa musik digitalt via nätet. Bodström var häromdagen ute och yrade om att det borde kosta tio kronor per låt för att människor skulle välja att köpa, istället för att ladda ner gratis. Det är ett bevis på att det finns stora kunskapsbrister även bland dem som borde kunna frågan. På poplife.se kostar låtarna redan 9.90 och jag kan ladda ner hela New Orders nya album för 99 kronor.  Det finns idag ett tiotal sajter som erbjuder nedladdningsbar musik i Sverige. Fler växer fram regelbundet, trots konkurrensen från gratis fildelningsprogram. Marknaden skulle givetvis utvecklas snabbare om man inte utsattes för ojust konkurrens.

Ett annat skäl för att värna upphovsrätten är att det är viktigt för framtiden. Nu är det främst musik, filmer och spel som berörs. Produkter som snabbt blivit digitala. Men i framtiden kommer alltfler produkter digitaliseras och distribueras/säljas via digitala kanaler som t ex Internet. Om det då ska löna sig att satsa på utveckling av t ex mjukvara eller utveckla nya komponenter till t ex bilar, datorer eller hissar så förutsätter det att ägande- och upphovsrätt även gäller för digitala produkter och på Internet.

Pär Henriksson

Förhandling om framtiden

I dag inleds förhandlingarna om statens budget mellan regeringen, vänsterpartiet och miljöpartiet. Enligt uppgifter från Sveriges Radios Ekoredaktion vill regeringen satsa 150 miljoner på nya AMS-utbildningar. Jag skulle föredra att dylika summor snarare satsades på skatte- och regellättnader för Sveriges företag. Detta eftersom jag tror att dessa har större möjlighet att skapa nya arbetstillfällen och därmed även ökad tillväxt. Nog för att AMS har fostrat både en och två finansministrar (såväl Allan Larsson som Bosse Ringholm ledde AMS innan de gick vidare till Finansen), men näringslivet har nog mer att bidra med till det svenska välståndet.

Gabriel Rodau

JKL Blog önskar Glad Påsk!

Timjan, citron, rosmarin, dill, kryddpeppar, lamm, hare, anis, fänkål, enbär, senapsfrö, pepparrot och lagerblad... Nu tar JKL Blog påskledigt! Vi önskar alla våra läsare goda och sköna dagar!

Ofarlig utfrågning på SNS

SNS Medieforum arrangerade den 17 mars en utfrågning då Ingvar Carlsson och Alf Svensson fick chansen att fråga ut journalister och chefredaktörer. Stämningen var genomgående gemytlig, vilket dessvärre förhindrade några av de mer intressanta frågorna att drivas till sin svåra men behövliga spets. Det finns ett komplicerat förhållande mellan makten och medierna – ett ömsesidigt beroende som omgärdas av etiska frågeställningar.

Bland de frågor som kom upp återfanns den vanliga diskussionen vidtog om det är opinionsmätningar som leder till medial synlighet och framgångar för ett parti, eller om det är partiets framgångar som leder till medial synlighet och uppgång i opinionsmätningarna. Ingvar Carlsson hävdade att medierna också har blivit allt mer av aktör och istället för att som tidigare rapportera vad partierna förde fram i valrörelsen, tagit över regissörsrollen. SR:s Inger Arenander gav ett salomoniskt svar: ”Jag tycker inte att medierna styr valrörelserna. Vad medierna tycker är viktigt sammanfaller dock inte alltid med vad partierna tycker är viktigt.”

Medierna står onekligen i förändring, och det går inte nu att förutsäga vilken roll som tydligast är urskild om ett decennium. Staffan Sonning från Ekot kan dock se två parallella utvecklingstendenser: ”Vi blir mer och mer av aktörer, ordnar debatter och bestämmer dess former och regler. Samtidigt har vi mer oredigerad direkt sändningstid nu än någonsin.” 

I övrigt blev analysen kring medias makt över politiken förutsägbar. Carlsson och Svensson var knappast de första som noterade att ledarartiklarna flyttat in på nyhetssidorna genom att journalisterna skriver krönikor och bygger sina egna varumärken. Som brukligt förnekade journalisterna helt detta genom att hävda att det är skillnad mellan att rapportera och att driva en fråga. Carlsson och Svensson hävdade då att man driver frågor genom att välja vad som skall rapporteras.

Men utfrågningen blev aldrig riktigt spännande. Varför uppstod en lång diskussion om dokusåpor, medan ingen med ett ord berörde Fichteliusaffären? Vilket annat exempel än denna affär speglar bättre frågan om medias makt och förhållandet mellan politikerna och de som skriver om politik? Anders Jonsson från Falu-Kuriren bjöd verkligen Carlsson och Svensson på en Fichteliusingång genom att beskriva hur politiker försöker anlägga en personlig ton i umgänget med journalister.

Ingvar Carlsson, som inte använde så mycket av sin tid åt dokusåpaeländet, kände kanske att det var bekvämast att hålla tyst om Fichteliuseländet i ett läge då kritiken av sammanblandningen mellan stat och parti varit ganska påträngande. Hans viktigaste kritik mot statsteve blev därför att de inte sände hans dementier tillräckligt snabbt. Kanske oförmågan att ta upp ett av de mest prekära avslöjandena i ett öppet forum visar att statsmakterna redan har bytt plats?

Per Ola Bosson och Tove Lifvendahl

25 år – del II

Min kollegas inlägg häromdagen inspirerade till ytterligare en kommentar med anledningen av kärnkraftsomröstningens ”25-årsjubileum”.

En kort tid efter omröstningen klippte någon ur min familj ut ett brilliant inlägg ur en tidning. Ett tidningsutklipp som nu i ett kvarts sekel suttit uppsatt på mina föräldrars anslagstavla i köket. Tidens obevekliga tand, på såväl själva klippet som våra minnen, gör dessvärre källan okänd idag. Vi tror att kåseriet (som återges i Continue reading… nedan) var en insändare, antingen i DN eller någon kvällstidning. Dessvärre kan vi inte vara mer exakta i vår källhänvisning. Vi hoppas emellertid att den som skrev det, i den händelse han/hon läser det här, ser återgivelsen som den komplimang den är menad som. För det var ett brilliant inlägg då, och 25 år senare håller det fortfarande. Läs och njut. Glad påsk.

Ylwa Häggström

Den farliga kärnkraften är ofarlig – eller tvärtom

Spektaklet är slut. Sveriges styrande män med tillgång till hela världens expertis i kärnkraftsfrågor har föredragit att ställa frågan till superexperterna, Sveriges medborgare, som nu har givit svaret.

Den utbildning vi fått i frågan måste borga för ett korrekt svar. Den har varit långvarig och grundlig. I synnerhet den intensiva slutspurten, där inte mindre än tre olika expertlinjer matat oss med fakta av de mest motsägande slag.

Vi har fått lära oss att den farliga kärnkraften är ofarlig och att den ofarliga är ytterst farlig. Avfallet som inte kan lagras kan lagras. Vidare vet vi att strålningsrisken är liten men stor och att cancerrisken är mindre farlig, men också den kan medföra oerhörda konsekvenser.

Många tusentals människor kan bli arbetslösa men många tusentals kan få arbete. Det matematiska problemet här är bara att tusentals minus tusentals aldrig kan bli lika med noll.

Lika klara besked har vi fått då det gäller ekonomin. Sverige kan helt enkelt inte klara sig eller bli rikt om vi bara röstar ja eller nej.

Torvmossarna är bra och outtömliga samt innehåller dessutom uran. Vinden är bra och solen är bra.

Miljoner och åter miljoner kronor har strukit åt till propaganda från tre åsiktslinjer för att lära svenska folket vad ovan sagts.

Nu har vi ju fått kärnkraft så nu är det ju fritt fram för avveckling. Sätt igång. Varför inte börja med 12:an. Det blir säkert billigast. Alla dom miljoner som ni då sparar kan ju användas till nr 13.

25 år…

Så är det nu 25 år sedan den ack så tossiga folkomröstningen om kärnkraften 1980. Då fick det svenska folket välja mellan fågel, fisk eller mittemellan. Resultatet blev en seger för den mer kärnkraftspositiva delen av befolkningen, men eftersom alternativen både var många och svårtolkade har politikerna ännu idag svårt att förhålla sig till folkomröstningen.

Själv var jag drygt ett år gammal när folkomröstningen ägde rum. Men föräldrar hade och har jag. Och med dessa genomförde jag på tisdagsmorgonen en opinionsundersökning – så här 25 år efter den stora dagen. Hur röstade ni?

Pappa: ”På det mest kärnkraftsvänliga alternativet såklart. Men nu har det passerat en tredjedel av en livstid så resultatet borde väl vara passé vid det här laget. Opinionen idag är ju tydligt för fortsatt kärnkraftsanvändning.”

Mamma: ”Jag röstade på mesalternativet – det i mitten. Men det var länge sen. Nu skulle jag välja det mest kärnkraftsvänliga alternativet. Det är ju det enda rätta – det som är bäst för både tillväxten och miljön.”

Resultat: 50 procent av mitt sampel var mycket positiva till kärnkraft 1980 och 50 procent var försiktigt positiva. Samtidigt är 100 procent av mitt sampel mycket positivt inställda till fortsatt användning av kärnkraft i Sverige.

Varför kan inte det styrande gänget inse hur opinionsläget ser ut?

(PS. DN skriver idag om den senaste Temo-mätningen: idag är det bara 13 procent som vill snabbavveckla kärnkraften. För två år sedan var det 19. Under samma period har opinionen för att utöka kärnkraften med flera reaktorer ökat från 11 till 19 procent.)

Gabriel Rodau

Som man frågar får man svar

Med anledning av mitt inlägg från den 16 mars passar jag på att tipsa om Ola Larsmos artikel i Dagens Nyheters kulturdel från den 19 mars. Han gör där ett ärligt försök till att beskriva nedladdningsfrågan på ett rättframt och konkret sätt. Klart läsvärd, även om man inte behöver hålla med alla åsikter han för fram.

Hans Grundberg

Ingen risk för reklaminfarkt

I torsdags visade SVT den amerikanska dokumentären Reklaminfarkt som handlade om hur det amerikanska samhället blir allt mer bombarderat av reklambudskap. Som moteld till konsumenternas ökade reklamtrötthet beskrevs kritiskt hur det blev allt vanligare att låta reklamen sublimt återfinnas inuti de redaktionella tv-programmen; Reklammakarna blir allt skickligare i att nå ner i dina djupaste känslor. Och väl där behöver de inte övertala dig att köpa, du övertalar dig själv (www.svt.se).

Även i Sverige kommer det inom kort bli allt vanligare med kommersiella budskap inne i tv-programmen istället för i separate reklamblock som idag. Dels är den amerikanska PVR-tekniken på väg in i Europa vilket tillåter tittaren att spola förbi tv-reklam, dels är svenskarna mer än någonsin trötta på tv-reklamen. SOM-institutets undersökning från 2003 visade hur andelen svenskar negativa till tv-reklam ökade från 38 till 68 procent under åren 1992 till 2002.

I motsats till många andra ser jag dock positivt på att i framtiden slippa bli avbruten i mitt favoritprogram av reklam och istället få den införlivad i programmet. Idag störs exempelvis få tittare av i samband med sportsändningar få en glimt av vilka skor som Beckham spelar med eller skidor som Anja Pärsson åker på. De sportintresserade tittarna upplever istället informationen som relevant och informativ. På samma sätt resonerade intresseorganisationen Färgdepartementet när de skapade en egen serie i Kanal5 om heminredning och målning, Roomservice, som vände sig till inredningsintresserade storstadsbor.

De faror som utmålats med reklam i programmen är dels att den fungerar som hjärntvättande och dels att vi i framtiden kommer att få tv-program som är helt nersmetade av reklam. Den sistnämnda faran tror jag är relativt liten helt enkelt av det skäl att tv-kanalerna själva kommer tvingas ta ansvar för att den reklam som släpps igenom verkligen har ett nyttovärde för att tittarens värdefulla ögonpar inte ska zappa vidare. Faran med hjärntvätt är betydligt överdriven då flera omfattande experiment under 1900-talet har falsifierat myten om reklamens sublima makt.

En kvalitetshöjning av reklamen som når tittaren i sammanhang då den verkligen är intresserad är istället är en förbättring från dagens system för både tittare och annonsör.

David Ingnäs