JKL Blog

Dödens kontinent i medieskuggans dal

Ett TT-telegram idag uppmärksammar det faktum att det under den senaste tiden har kommit täta rapporter om marburgfeberutbrottet i svenska medier. Vi ser döende människor och bilden som målas upp är att ännu ett dödligt slag träffat den afrikanska kontinenten. I Angola – marburgfeberns nuvarande hemvist – överlever vart fjärde barn inte sin femårsdag.

Men, som TT riktigt noterar, är det inte exotiska sjukdomar av typen marburgfebern som i första hand sliter dessa barn från det jordiska. Det är istället oftast sjukdomar som vi – i den så kallade västvärlden – med mycket stor sannolikhet skulle ha överlevt. Dödorsakerna stavas allt som oftast malaria eller diarré; till följd av exempelvis uttorkning. Men malaria och diarré skapar inte rubriker. I alla fall inte i vår del av världen. För här är mediebevakningen från Afrika alltför ofta bristfällig och oproportionerlig. Risken är därför överhängande att Afrika förblir den bortglömda kontinenten med alltjämt oacceptabla dödssiffror som följd.

Gabriel Rodau

Låt fler grundskoleelever specialutveckla sina talanger

I förra veckan fastställde Skolverket att grundskolor har rätt att genomföra antagningsprov till så kallade profilklasser i estetiska ämnen och idrott Frågan aktualiserades på grund av en anmälan från ett föräldrapar i Gävle kommun vars dotter misslyckades med inträdesprovet till en musikklass i årskurs 7. Anna Westerholm, chef vid Skolverkets enhet för enskilda ärenden, uppger dock i en intervju med SvD att beslutet var tvunget att fattas med ett alltför otydligt stöd i lagstiftningen och just nu förbereds en ny proposition som ska förtydliga lagen kring antagningsprov.

I profilklasser ägnar eleverna i klassen en större andel av sin tid, jämfört med en vanlig skolklass, åt ett specifikt ämne som samtliga elever har en särskild talang eller begåvning för. Genom att samla intresset och högt kunnande i en och samma klass sporrar eleverna varandra till att ta nya steg i utvecklingen på ett sätt som aldrig skulle vara möjligt i en vanlig skolklass. Det mest kända exemplet på profilklass är förmodligen Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm. Musikklassen har sedan starten 1939 fostrat många talanger som exempelvis Robyn, Peter Jöback och Robert Wells. Talanger som sedan livnärt sig på musiken, bidragit till kulturlivet och utgjort en del av den svenska musikexporten.

Men varför är det bara tillåtet att skapa profilklasser inom idrott och estetiska ämnen? Varför får inte elever med särskild begåvning och intresse för exempelvis matematik, språk eller biologi möjlighet att studera med likasinnade i en takt som inte är möjlig i en vanlig klass? Idag finns det få möjligheter för extra stimulans till elever som råkar ha en begåvning inom dessa ämnen. Följden blir att många elever kanske inte utvecklas till sin fulla potential eller till följd av understimulans till och med underpresterar.

Det sägs att Sveriges starkaste vapen i en allt tilltagande globalkonkurrens är vårt kunskapssamhälle. Om vi verkligen menar allvar med det borde vi i så fall vidta alla möjliga åtgärder för att matcha fram dem som besitter de unika talangerna som kan skapa jobb och företagande åt oss andra. Därför är en stilla önskan att den nya skolpropositionen inte inskränker rätten till antagningsprov för profilklasser utan tvärtom ger rekommendationer till att utöka den. På så sätt kan en grogrund skapas för alla talanger att växa, inte bara dem som kan springa fort eller sjunga rent.

David Ingnäs

Påvar och prelater

Svenska mediers bevakning av en påves bortgång och hur en ny väljs och invigs – har nu med råge överskridit journalistisk sans och balans. God ton föreskriver dock att inte förtala de bortgångna, men vart tog kritiken av den katolska kyrkan vägen? Påven har nu hyllats som mänsklighetens välgörare, en hyvens karl som nästan med egna händer rev järnridån ... men är det inte dags att göra bokslut?

Hur har den ”heliga stolens” syn varit på kvinnor, preventivmedel och aborter? Samtidigt som jungfru Maria avgudas över allt annat, är dagens Marior helt utanför det katolska systemet. Några kvinnliga präster syns inte till och all förändring av sexualmoral motarbetas effektivt av katolska präster över hela världen. Till och med så att kyrkan vill påverka EU-lagstiftningen så att den följer kyrkans dogmer. Frågan är om inte kyrkan är medansvarig för befolkningsexplosion och spridning av aids i delar av världen där den katolska kyrkan har en stark ställning.

Den katolska kyrkan har heller inte varit någon ivrig förespråkare för mänskliga rättigheter och demokrati. Trots att Johannes Paulus tillskrivits äran för Sovjetunionens fall, har den katolska kyrkan alltid haft en hövlig inställning till allehanda odemokratiska statsskick.

Samtidigt som vi ivrigt diskuterar moraliska och etiska koder, har den katolska kyrkan aldrig tagit strid för dessa värden. Utan tvärtom i alla lägen duckat, samarbetat och fallit undan för diktaturer. Opus Dei sägs ha haft samröre med fascistiska regimer och har ökat sin aktivitet i politiken och i finansiella sammanhang. Allt under Johannes Paulus pontificat.

Kravet på att prästerna ska leva i celibat kvarstår. Hanteringen av skandalerna kring pedofili bland präster är heller inte en fråga som Johannes Paulus II skött på något tidsenligt sätt. Skadeståndskraven från våldtagna före detta korgossar har riskerat knäcka flera församlingar. Den nye Benedictinus beskrivs som hårt konservativ och där finns det näppeligen något hopp om att vi får se en förändring i katolska kyrkans inriktning i frågor som står på allas agenda idag.

Kyrkan har i några sammanhang mumlat fram ett ”förlåt”, men för sent och för lite. Den katolska kyrkan är en dröm för en krishanterare, och har agerat så långt ifrån en pudel man kan komma…

Mart Maandi

SBAB del III – en studie i mänsklig svaghet

”Var och en är sig själv närmast”, heter det. Och det är väl bara att erkänna. Jag är en svag människa.

Jag VET att det är principiellt fel när staten konkurrerar med det privata näringslivet på icke-marknadsmässiga villkor. Jag vet också att SBAB:s prissättning av den risk de tar med ”mina pengar” (mina och alla andra skattebetalares) inte längre står i proportion till riskens storlek och konstruktion! Detta torde ha framgått av mina två tidigare bloginlägg om SBAB.

TROTS DET sitter jag nu här och funderar över om jag inte skulle flytta mina bostadslån? Här finns ju flera sköna tusenlappar att spara…

Är det inte bedrövligt? När det finns privatekonomiska vinster att göra, då far principerna all världens väg… (Säkert en deprimerande men uppenbar verklighet, inte bara för dem som konkurrerar med SBAB...)

Det illustrerar också hur svårt det måste vara att vara politiker. Hur hanterar man människor som visserligen förstår att något är ”rätt” men ändå väljer att agera ”tvärtom” (sånna som jag då till exempel)? Hur orkar man fatta ”rätt” beslut även när det ”populära” beslutet är något annat?

För någon gång vore det bra om politikerna kunde fatta rätt beslut om SBAB! Men tills det sker, kan jag ju passa på att låna lite billigare där…. Som sagt, en studie i mänsklig svaghet. 

Ylwa Häggström

Människans biologi på kollisionskurs!

”Vår biologi är på kollisionskurs med de ständiga förändringarna i vår tid” sa läkaren Ola Schenström på ett seminarium vid Vårdstämman. Efter att ha varit verksam som läkare i över 30 år har han på senare år börjat fundera över det nya tillstånd som kallas utmattning och utbrändhet – en diagnos som inte fanns tidigare. Schenström konstaterar att det som håller på att hända inte primärt beror på ökad stress, utan att det i dag saknas strukturer i samhället som stödjer hjärnans behov av återhämtning och vila. Förr stängde affärerna klockan 13 på lördagen och öppnade åter måndag morgon. TV och Internet fanns inte på samma sätt. De flesta hade en dygnsrytm att man var aktiv dagtid och vilade nattetid.

 

Dagens enorma tillgänglighet, både för varor och tjänster, riskerar att gå överstyr. Individen måste ta kontroll över sitt eget liv – våga säga nej för att därigenom säga ja till något annat, menar Schenström. En av fyra tar varje dag sömnmedel för att kunna sova – ett exempel som visar att vi dövar symptom men inte attackerar problemets kärna.

Tänk om det är så, att vi är föremål för en massomspännande myt. Att vinnarna är de som inte bejakar 24-timmars tillgängligheten, som vågar stänga av mobiltelefonen, som inte svarar eller skickar mail efter nio på kvällen. Tänk om….

Mia Enayatollah

SBAB del II – oschysst konkurrens

I den andra delen av vår blogserie om SBAB:s slopade topplån antar vi frågan om konkurrenssituationen, och SBAB:s roll i det politiska spelet.

Socialdemokraterna gillar att slå sig för bröstet och tala om hur viktigt SBAB varit för att pressa priserna (räntorna) på bolån och öka konkurrensen i marknaden. Tror jag det. Med staten som ägare har SBAB uppenbarligen andra lönsamhetskrav än sina privatägda ”bankkollegor” som tvingas konkurrera om sitt kapital med alla andra börsnoterade företag.

Återigen; bankverksamhet handlar om upplåning och utlåning. Skillnaden i upplåningskostnader mellan de olika bolåneinstituten är marginell, alltså torde avkastningen på kapitalet i SBAB vara lägre än för andra bolåneinstitut (eftersom de tar lägre betalt för sin utlåning). Det faktum att SBAB har staten som ägare gynnar dem säkerligen även i upplåningen. Ett privatägt bolag med lägre lönsamhet skulle sannolikt drabbas av sämre rating, och därmed högre upplåningskostnader, än vad SBAB gör.

Rent principiellt är det naturligtvis helt förkastligt att i en marknadsekonomi ha en statligt ägd aktör som konkurrerar på andra villkor än de privata aktörerna. Problemet är inte det statliga ägandet i sig, utan att staten inte ställer marknadsmässiga krav på bolaget. Göran Perssons uttalanden i tid och otid om ”värdet” av SBAB:s roll som prispressare i marknaden, antyder att SBAB fyller mycket mer av en politisk roll än en ekonomisk roll för ”statsapparaten”.

Ylwa Häggström

Vägval välfärd

”Utflyttningen av jobben” har sedan länge etablerat sig som ett oroväckande begrepp. Var och en av oss har ett något sånär hum om vad det hela går ut på – jobben har tappat sin känsla för nationstillhörighet och flyr nu dit förutsättningarna är bäst. Debatten kring begreppet – om man nu kan tala om en debatt – har utvecklats och visar idag upp en viss mognad och till och med tendens till ”sense of urgency”, även om den fortsatt håller ett alltför lugnt tonläge.

Från statligt håll har det inte sällan hetat att oron till stor del är obefogad då de flyende jobben är sådana vi ändå inte vill ha. Sverige går mot ett tjänste- och forskningssamhälle och därmed kan den ack så simpla produktionen lika gärna ske någon annanstans. Titta bara hur bra vi omställde oss under varvsindustrins svårigheter på 70-talet.

Nu börjar dock tecknen på att Sverige – och delar av Europa – står inför en större och mycket allvarligare utmaning, att dugga tätt.

I onsdagens SvD kan vi läsa om McKinseys senaste rapport som utser Polen som framtida nav för den europeiska tjänstesektorn. Vi läser med lätt panik i blicken att även de jobb som regeringen sagt att man paxat åt Sverige flyr med Volvo som vägvisare.  Bläddrar vi i stället till tisdagens Le Monde kan vi där läsa en sammanställning av flera rapporter från bland andra konsultbolagen Altedia och Ernst & Young som menar att ca 200 000 jobb inom den franska tjänstesektorn kommer att flytta utomlands innan 2010. Slutsatsen i Altedias rapport är skrämmande. Den pekar på att flykten sker inom samtliga delar av ekonomin och inom samtliga företagsstorlekar – ”utvecklingen har gått extremt fort” säger man.

Hela denna utveckling är dock naturlig och i viss mån positiv – förutsatt att man intar en världsekonomisk inställning. En effektivisering av ekonomin och en jämnare fördelning av världens resurser är på det stora hela bra. Det är ett tecken på att friktionen i det världsekonomiska maskineriet minskar. Tillverkning, forskning och utveckling ska ske där den har bäst förutsättningar. 

För Sveriges del ställer detta dock krav på en smärtsam anpassning. Långt smärtsammare än varvsindustrins nedläggning.  Anpassar vi oss inte frivilligt nu kommer vi oavsett att tvinga oss till att göra det i framtiden – the hard way. Båda varianterna kommer att göra ont – den ena dock mindre än den andra. Det är därför skrämmande att lyssna på Lars Ohly som i morgonsoffan förordar universalmedlet ”höjda skatter”.

• Vi måste inse att vårt generella löneläge är för högt.

• Vi måste inse att vi inte kan tillåta oss att jobba lika ”lite” som vi gör idag – förutsatt att vi inte kan tvinga resten av världen att jobba lika lite. Så länge som det finns någon som är beredd att göra det vi gör idag fast billigare och snabbare kommer vi att förlora.

• Vi måste inse att vi inte har råd att utbilda oss till arbetslöshet.

• Vi måste inse att vi idag konkurrerar både kunskapsmässigt och lönemässigt med stora delar av världen.

• Vi måste inse att det finns andra som kan lika mycket, om inte mer, än vi.

• Och vi måste inse att det är näringslivet som är grunden för välfärden, inte tvärtom.

Hans Grundberg

SBAB – en blogserie i tre delar

SBAB genomför just nu en marknadsföringskampanj där man berättar att man avskaffat topplånet. Istället får låntagarna hela bostadslånet till samma låga ränta som tidigare gällde för bottenlånet. Ett rätt radikalt grepp, som ger upphov till några olika reflektioner. Den första (av tre) antar ägarperspektivet.

Avsnitt 1 – priset på risk:

Poängen med uppdelningen i bottenlån och topplån är att de har olika företrädesrätt i den händelse låntagaren inte kan fullgöra sina återbetalningar. Skillnaden i ränta mellan de två reflekterar därför den ”riskpremie” som finns på topplånet (som ju är underställt bottenlånet).

Jag är tillräckligt gammal för att minnas prisraset på fastigheter (inklusive bostäder) i början av 90-talet. Jag minns också ett par olika vänner som då, under krisåren i början av 90-talet, blev tvungna att sälja sina lägenheter, men där köpeskillingen inte räckte till för att betala av lånet på bostaden. Kvar efter försäljningen fanns således ett lån som det inte fanns någon säkerhet för.

Man behöver med andra ord inte blicka alltför långt bak i historien för att hitta stora prisfall på fastigheter. Vilket leder mig fram till min poäng – nämligen priset på risk.

I en bankverksamhet tar man betalt för risk. Priset på risken (räntan) sätts utifrån en bedömning av riskens storlek. I SBAB kan man nu låna upp till 95% av marknadspriset till samma låga ränta. Vad händer då med säkerheterna på dessa lån om fastighetspriserna faller med säg 20%? Om jag vore aktieägare i SBAB skulle jag nog starkt ifrågasätta den prissättning som bolaget tillämpar för den risk de tar med mina pengar…

Men vänta lite – jag ÄR ju aktieägare i SBAB.

Ylwa Häggström

En korporativ energipolitik?

Energipolitiken i socialdemokratisk tappning kan vara på väg att avvika från de senaste tio årens konsekventa marknadsanpassning. Länge har det inom fackföreningsrörelsen, det socialistiska blocket, och även inom näringslivet, funnits en kritik mot avregleringen av energimarknaderna, men mycket få konkreta och realistiska motförslag har presenterats. Men i Fjärrvärmeutredningen som presenterades den 14 april föreslås prissättningen på fjärrvärmemarknanden underordnas en ny, partssammansatt nämnd – Fjärrvärmenämnden. Ett alternativ hade varit att införa en marknad med tillträde för tredje part i befintliga fjärrvärmenät, precis som på el- och gasmarknaden. Detta förslag får ses som en seger för en traditionell, marknadskritisk s-linje inspirerad av socialdemokratisk politik under decennierna före avregleringspolitiken.

Per Ola Bosson

Obegriplig anmälan mot Nogger

Centrum mot rasism tänker anmäla GB Glace till diskrimineringsombudsmannen och uppmanar konsumenterna till bojkott av företaget enligt SVD Näringslivs nätupplaga. Skälet är att GB Glace i sin lanseringskampanj för glassen Nogger med lakritssmak enligt Centrum mot rasism anspelar på svart kultur genom att bland annat använda graffitistil. Namnet Nogger Black klingar enligt Centrum mot rasism illa tillsammans med denna typ av reklam.

Utspelet är pinsamt och Centrum mot rasism framstår som paranoida. För visst verkar det föga troligt att GB Glace har beslutat sig att påbörja glassäsongen med en rasistisk kampanj?

Jag och säkert många med mig har lagt märke till reklamen. Men snarare än att fundera på eventuella underliggande rasistiska budskap har jag glatt mig åt att Nogger Black har potential att vara en värdig efterföljare till Lakritspuck.

Centrum mot rasism är en ideell, rikstäckande paraplyorganisation med många tunga organisationer på medlemslistan så som RFSL och Rädda Barnen. Organisationen ska enligt deras egen hemsida vara det civila samhällets aktör i arbetet mot rasism, diskriminering, främlingsfientlighet, homofobi, antisemitism, islamofobi och antizigianism. Centrum mot rasism har en väldigt viktig uppgift. Därför blir utspelet inte bara pinsamt utan också beklagligt.

Risken finns att Centrum mot rasism gör som i sagan om Peter och Vargen. Att ropa att vargen kommer när ingen varg syns till urholkar förtroendet. Det samma gäller när man ser spöken överallt och därmed övertolkar och anar underliggande budskap.

Det är en självklarhet att vi ska vara uppmärksamma på rasism i samhället och motarbeta förtryck i alla dess former. Och vi har ett digert arbete med att bemöta diskriminering på arbetsmarknad, i krogköer och på många andra samhällsarenor. Jag hoppas därför att Centrum mot rasism drar tillbaka sin anmälan till diskrimineringsombudsmannen och istället fortsätter sitt viktiga arbete mot den rasism som de facto finns i dagens Sverige.

Emma Grönlund