« SBAB – en blogserie i tre delar | Main | SBAB del II – oschysst konkurrens »

04/21/2005

Vägval välfärd

”Utflyttningen av jobben” har sedan länge etablerat sig som ett oroväckande begrepp. Var och en av oss har ett något sånär hum om vad det hela går ut på – jobben har tappat sin känsla för nationstillhörighet och flyr nu dit förutsättningarna är bäst. Debatten kring begreppet – om man nu kan tala om en debatt – har utvecklats och visar idag upp en viss mognad och till och med tendens till ”sense of urgency”, även om den fortsatt håller ett alltför lugnt tonläge.

Från statligt håll har det inte sällan hetat att oron till stor del är obefogad då de flyende jobben är sådana vi ändå inte vill ha. Sverige går mot ett tjänste- och forskningssamhälle och därmed kan den ack så simpla produktionen lika gärna ske någon annanstans. Titta bara hur bra vi omställde oss under varvsindustrins svårigheter på 70-talet.

Nu börjar dock tecknen på att Sverige – och delar av Europa – står inför en större och mycket allvarligare utmaning, att dugga tätt.

I onsdagens SvD kan vi läsa om McKinseys senaste rapport som utser Polen som framtida nav för den europeiska tjänstesektorn. Vi läser med lätt panik i blicken att även de jobb som regeringen sagt att man paxat åt Sverige flyr med Volvo som vägvisare.  Bläddrar vi i stället till tisdagens Le Monde kan vi där läsa en sammanställning av flera rapporter från bland andra konsultbolagen Altedia och Ernst & Young som menar att ca 200 000 jobb inom den franska tjänstesektorn kommer att flytta utomlands innan 2010. Slutsatsen i Altedias rapport är skrämmande. Den pekar på att flykten sker inom samtliga delar av ekonomin och inom samtliga företagsstorlekar – ”utvecklingen har gått extremt fort” säger man.

Hela denna utveckling är dock naturlig och i viss mån positiv – förutsatt att man intar en världsekonomisk inställning. En effektivisering av ekonomin och en jämnare fördelning av världens resurser är på det stora hela bra. Det är ett tecken på att friktionen i det världsekonomiska maskineriet minskar. Tillverkning, forskning och utveckling ska ske där den har bäst förutsättningar. 

För Sveriges del ställer detta dock krav på en smärtsam anpassning. Långt smärtsammare än varvsindustrins nedläggning.  Anpassar vi oss inte frivilligt nu kommer vi oavsett att tvinga oss till att göra det i framtiden – the hard way. Båda varianterna kommer att göra ont – den ena dock mindre än den andra. Det är därför skrämmande att lyssna på Lars Ohly som i morgonsoffan förordar universalmedlet ”höjda skatter”.

  • Vi måste inse att vårt generella löneläge är för högt.

  • Vi måste inse att vi inte kan tillåta oss att jobba lika ”lite” som vi gör idag – förutsatt att vi inte kan tvinga resten av världen att jobba lika lite. Så länge som det finns någon som är beredd att göra det vi gör idag fast billigare och snabbare kommer vi att förlora.

  • Vi måste inse att vi inte har råd att utbilda oss till arbetslöshet.

  • Vi måste inse att vi idag konkurrerar både kunskapsmässigt och lönemässigt med stora delar av världen.

  • Vi måste inse att det finns andra som kan lika mycket, om inte mer, än vi.

  • Och vi måste inse att det är näringslivet som är grunden för välfärden, inte tvärtom.

Hans Grundberg

April 21, 2005 in Inlägg på svenska | Permalink

TrackBack

TrackBack URL for this entry:
https://www.typepad.com/services/trackback/6a00d834212e6453ef00d83440594453ef

Listed below are links to weblogs that reference Vägval välfärd:

Comments

Amen! Väl kritat Hans.

Posted by: Ylwa at Apr 21, 2005 11:54:59 AM