JKL Blog

JKL Blog tar semester

I skuggan av terrordådet i London och dagens skandalartade nyheter om bidragsfusk på regeringskansliet, tar JKL Blog nu sommaruppehåll. För som den brittiske författaren Evelyn Waugh så klokt lär ha sagt; "även om man har ett krävande yrke ska man inte glömma bort konsten att göra ingenting". Vi förfinar oss i den konsten några veckor, och återkommer igen den 8 augusti.

Trevlig sommar!
Billy McCormac och Tove Lifvendahl, redaktörer

Ytterligare en myndighet?

Regeringskansliet skakas av skandalerna om att en tjänsteman lurat till sig pengar. Tjänstemannen misstänks ha beviljat bidrag till sig själv om totalt 875 000 kronor. Detta avslöjande gör att många av oss frågar oss hur omfattande är bidragsfusket är. Hur många fiktiva föreningar får bidrag? Hur stora är summorna som landar i fel fickor? Regeringens interrevision bör nu snabbt reda ut vad som hänt, hur det har varit möjligt samt göra förändringar i såväl organisation som beslutshierarkier för att detta inte ska kunna upprepas.

Demokratiminister Jens Orback säger sig vilja skapa en ny myndighet för ”Regeringen ska inte dela ut den här typen av pengar”. Att Orback vill skapa en ny myndighet gör väl ingen förvånad. Att tillsätta en utredning eller skapa en ny myndighet verkar betyda att man tar frågan på allvar. Det är inte alltid så. Utredningar är lätta att glömma och gömma i skrivbordslådan och myndigheter finns det redan så gott om att ingen kan hålla reda på vad respektive myndighet gör.

Regeringen vet inte hur många myndigheter som finns. Enligt Riksdagens utredningstjänst, RUT, finns det 238 myndigheter. Sedan 2000 har 34 nya myndigheter startats, om man räknar dem med eget bokslut. Förutom dessa finns även lokala och regionala myndigheter. Behöver vi verkligen ytterligare en myndighet? Går det verkligen inte att finna en annan lösning? Varför inte låta någon av de myndigheter som existerar ta ansvar för utbetalning av bidrag? Att nästan en miljon kronor har betalats ut till icke-existerande verksamhet väcker dessutom frågan om alla bidrag verkligen behövs...

Mila Eklund

På 216-årsdagen

Kosmopolitisk smältdegel och inåtriktad navelskådare. General de Gaulle och Jean-Paul Sartre. Landet annanstans låst i ett evigt 60-tal där röda sportbilar och vackra människor med vita halsdukar och svarta solglasögon glider längs Rivierans mjuka sluttningar ner mot det ständigt blå Medelhavet. En vit duk för var och en att projicera sina drömmar om kärlek och det ljuva livet på. Det är en av de många bilderna av Frankrike.

Frankrike är också landet som en gång var en politisk och militär supermakt med kolonier i alla världsdelar och anspråk på att vara civilisationens kyrktupp längst upp på den geopolitiska spiran. Fantomsmärtorna gör sig fortfarande påminda och leder till politiska konvulsioner varje gång omvärlden tränger sig på med bud om en annan världsordning. Det är sen höst i Frankrike, trots arsenalen av kärnvapen, trots medlemskapet i G8 och FN:s säkerhetsråd, och trots att man i spegelbilden fortfarande har på sig EU:s gula ledartröja.

Frankrike från insidan är ett helt annat land. Efter ett år i Provence och flera återbesök är jag fortfarande förtrollad av alla dofter och smaker, vyernas bröstkramande skönhet och den vardagliga stoltheten över alla de små saker som sammantaget formar en kultur. Fransmannen i gemen är inte emot världen, men tjurskalligt övertygad om sin rättmätiga och centrala plats i den. Även om den politiska lyskraften har falnat till en stilla glöd är Frankrike alltjämt en kulturell magnet och dess parnass är fortfarande de intellektuellas motsvarighet till K2.

Det slår mig att det kanske är just denna motsägelsefullhet som utgör lockelsen i landet vi älskar att hata, men ändå älskar. Grattis på födelsedagen.

Björn Johansson

JK på villovägar

Justitiekansler (JK) Göran Lambertz beslutade tidigare i år att inte begära avsked för den domare i Högsta domstolen (HD) som funnits skyldig till att ha brutit mot sexköpslagen. För att JK ska kunna begära avsked statuerar regeringsformen att domaren ”har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten”. Så ansåg JK inte var fallet. Detta beslut väckte betydande kritik från såväl politiker, journalister som allmänhet. Men JK, liksom HD:s ordförande, ställde sig frågande till kritiken. Den senare tyckte tydligtvis att den rätta strategin givet situationen var att dra skämt om sexköp. Konstigt nog var det få som uppskattade den taktiken. Många blev så upprörda att de till och med krävde att HD-ordföranden skulle avskedas, eller i alla fall avgå frivilligt. Om dessa krav är rimliga må vara osagt.

Nu har i alla fall, något omotiverat utifrån JK:s officiella uppgifter, Göran Lambertz skrivit en debattartikel på DN Debatt som på lätt förvirrat manér försvarar HD-ordförandens uppträdande samt kritiserar dess kritiker. Göran Lambertz skriver i artikeln att han egentligen inte är ”den lämpligaste att försvara lagen” då det kan misstänkas att han gör det för att rättfärdiga sitt eget beslut. Han har helt rätt. Frågan är då varför han i huvudtaget tar sig an uppgiften. I Göran Lambertz utspel blandas sedan obskyra jämförelser mellan HD:s oberoende i Zimbabwe respektive Sverige med klichéaktiga allusioner till Bibeln; ”vi får hoppas att stenarna i varje fall har kastats av personer som själva är utan skuld”.

Månne borde Göran Lambertz utnyttja sommarledigheten för att betänka sin egen skuld i frågan. Om JK, och HD för den sakens skull, vill återfå den breda allmänhetens förtroende krävs såväl en bättre förståelse för omvärlden som en kraftigt reviderad kommunikationsstrategi.

Gabriel Rodau

Parallella världen

Ibland slås man av hur märkligt parallell tillvaron är. Medan Göran Persson håller presskonferens, Bo-Inge Andersson bänkar sig i tv-studion, Carl Bildt i radiostudion, Lars Leijonborg skriver om sitt tal inför kvällens Almedalsframträdande och räddningsarbetare räknar döda i kaoset i London, sitter några rofyllda sommarfirare på ett gotländskt kafé utan att veta vad som hänt. Först ikväll kommer de nog att bli varse att ytterligare terrordåd inträffat, när nyheterna slås på.

Längs en kullerstensgata i Visby pågår förhandlingar mellan en mor, som inte vill laga mat i värmen och hennes tioårige son, som inte vill gå på Max och äta middag; "du lovade ju att vi skulle äta hemma och spela spel". Inte heller vill han, som modern förhoppningsfullt föreslår, gå ner till Almedalen och lyssna. "Jag vill inte höra några statsministrar eller jävla gubbar som bara pratar", säger han argt. Jag hyser viss sympati för hans åsikt.

På G8-mötet har samtalen bordlagts. I Almedalen fortgår seminarieverksamheten. På tv:n diskuterar Leijonborg och Ohly och säger kloka saker båda två - Leijonborg vill i likhet med tioåringen att gubbarna gör annat än att bara prata och istället genomför ett antal säkerhetsreformer som ska ge säkerhetspolis större befogenheter. Ohly varnar för integritetskränkning och panikåtgärder. Längs en annan, rosenkantad gata i Visby stretar ett par herrar hem varsina gröna påsar fyllda med destillerade drycker. Allt rullar liksom bara på i sina olika banor. Och vi som har hunnit höra nyheten går nu om och om igenom minnet efter eventuella vänner och bekanta som kanske råkar vara i London just nu.

/Tove Lifvendahl

Det kokar i den finska blogsfären

Sedan början av veckan har det kokat i blogsfären i Finland. Orsaken är att den ansedda restaurangen Lehtovaara i Helsingfors skickat ett kravbrev på 80 000 euro till Herkko Hietanen för att han publicerat sin reklamation till restaurangen på sin blog.

Restaurangbesöket skedde i december 2003 och reklamationen är daterad i januari 2004. Då Hietanen i augusti i fjol fortfarande inte fått någon respons från restaurangen publicerade han reklamationen på sin blog. Hietanen är dessuom ordförande för föreningen Electronic Frontier Finland som försvarar yttrandefrihet på Internet.

Incidenten har debatterats sida upp och sida ner i de finska bloggarna. Också finsk media, bl.a. finanstidningen Taloussanomat och Finlands ledande dagstidning Helsingin Sanomat, har uppmärksammat händelsen. Redan i söndags noterades Hietanens blog som världens hetaste på BingBong och slår man upp ”Lehtovaara” på Google.fi listar söktjänsten Hietanens reklamation som tvåa.

De flesta större bolag – speciellt de inom servicebranschen – har förstått att god kundservice är nyckeln till framgång. Och får bolaget kundklagomål kommer man ödmjukt ihåg uttrycket ”kunden har alltid rätt” och är noggrann med att gottgöra saken på ett eller annat sätt.

I kravbrevet hotar restaurangens ägare Antero Molander att göra en polisanmälan om inte Hietanen åtgärdar situationen. Hietanen i sin tur skrev på måndagen på sin blog att han inte kommer att ta bort skriverierna från webbsidorna. Enligt rättsvetare får man publicera kritiska recensioner om företag på Internet. Att skriva felaktiga påståenden är straffbart.

Man kan bara spekulera i hur mycket fallet överhuvudtaget uppmärksammats ifall Molander aldrig tagit till rättsliga åtgärder i första hand. Kravbrevet har på en vecka skapat mycket mera synlighet än vad bloggen gjort totalt före Molanders reaktion. Hietanen uppger på sin blog att bloggen nu får 70 000 hits dagligen. Ämnet diskuteras t.o.m. i babytidningen Vauva.

Om det var någon som för en vecka sedan inte visste vad Lehtovaara är, så är den saken nu korrigerad. Tack vare mediauppmärksamheten har Lehtovaara blivit stämplad för en lång tid framöver. Kanske Molander borde ha bekantat sig med hur bloggvärlden fungerar eller anlitat en PR-byrå innan han postade skadeståndsbrevet?

/Jonna Varhama
JKL Helsinki

Förgänglighetens marknad

Jodå, vi är också på plats i Almedalen. Olof Palme som en gång skapade institutionen skulle förmodligen både bli rörd och förfärad om han vore här idag. Det förra - därför att det sker tanke- och åsiktsutbyte som har sin plats i ett demokratiskt och öppet samhälle, och det senare - därför att det plöjs ner så mycket pengar och därmed blir en i första hand kommersiell och kapitaliserad arena. Och förgänglig. Få av alla insatser denna vecka som kostar mycket pengar kommer att lämna något avtryck i världshistorien. Orsaken är det enorma överskottet på marknaden.

Nästan 250 seminarier och arrangemang är anmälda denna enda vecka, läser jag på arrangörens hemsida. Och redan nu spår Barbro Hedwall på DN från morgonpanelens samtal i TV4 att det kommer att explodera ännu mer nästa år. Kampen om utrymmet i nyhetsrapporteringen har börjat. SSU:s kampanjstyrka i röda t-shirtar syns hittills bäst på stan och i vimlet. Timbro drog vinstlotten som fick förstatjing i 8-nyheterna med rapporten om att svenska myndigheter lägger ner dryga två miljarder på opinonsbildning varje år. En rejäl del av dem spenderas med all säkerhet under just denna vecka.

"Arrangemanget vi älskar att hata", skrev DN:s ledarsida igår. "7-dagars mingelparty", är ett annat namn. Fåfängans fyrverkerier, skulle man kanske också kunna benämna aktiviteterna här. Med Visby som grekisk agora speglar vi oss mot varandra; opinionsbildare, politiker, lobbyister, intresseorganisationer, partier, journalister, ledarskribenter och proffstyckare. Men, som Al Pacino ler i filmen Djävulens advokat; "Vanity is definetely my favourite sin". Inget fel med det. Sådana är vi, som deltar på årets jättescoutläger för fåfänga fakirer.

Tove Lifvendahl