Idoldyrkan

Hur blir man en institution under sin livstid? Vad är det som lyfter vissa artister över den mediokra mittfåran och gör dem till legendarer? Oavsett vad man tycker om Ulf Lundell är han en sådan artist. Personligen tycker jag att han är rätt överskattad, men jag måste erkänna att han har en dragningskraft som aldrig tycks avta. Höstens femton(!) utsålda konserter på Tyrol i Stockholm är bevis nog för det.

Ulf Lundell är en person som tycks vara på kant med samtiden. Han är en motvalls gubbe som inte tycks förstå, eller rättare sagt, inte vill förstå debatten kring exempelvis jämställdhet. Han kidnappas regelbundet av olika grupper som i honom ser en frände eller fiende, allt beroende på perspektiv. Och ändå tycks han aldrig marginaliseras.

Jag tror att anledningen till att Ulf Lundell har hållit sig kvar i strålkastarljuset under alla dessa år är att han inte kunde bry sig mindre. Bortsett från några missriktade inhopp i debatten - minns brevet till Karolina Ramqvist - har han aldrig försökt hitta en identitet utöver sin egen. Han är en obändig individualist, vilket paradoxalt nog har gjort honom till föremål för en idoldyrkan utöver det vanliga.

Individualisten befinner sig i ett ofrånkomligt famntag med människor som i honom eller henne ser svaren på alla frågor. Privatpersonen Lundell må gå sin egen väg, men i offentligheten reduceras han till de egenskaper vi som publik vill se i honom och oss själva. Läs Fredrik Strages bok ”Fans” och fundera över vad det är som gör att vissa artister har fans med en lojalitet som överstiger det rationella. En annan intressant fråga är om varumärken kan ge upphov till samma slags passion? Läs Kathy Sierras inlägg om detta ämne eller JKL:s egen Daniel Nordlunds inlägg om Scanias nya kläder.

//Björn Johansson