JKL Blog

Fokus

Fokus i den svenska debatten ligger på kortsiktiga fenomen som Riksbankens räntehöjning, plus-jobb och stigande fastighetspriser. Det är emellertid inget av detta som kommer att sysselsätta oss som bor i Sverige i framtiden, utan den enda möjligheten är att producera varor och tjänster som bygger på innovation. En av Sveriges viktigaste konkurrensfördelar historiskt har varit tillgång till välutbildade och ”billiga” ingenjörer som har skapat innovativa produkter. År 2004 antog KTH i Kista lika många kinesiska som svenska studenter på de tekniska utbildningarna (vem tror du har högst betyg?). Totalt utexamineras det drygt 220 000 ingenjörer i Kina varje år. Dessa ingenjörer kostar bara 20% av deras svenska motsvarighet. Talar inte dessa siffror för att innovationen och kreativiteten i framtiden kommer att finnas i Kina och inte i Sverige? Skulle inte effekten kunna bli att ett företag som Ericsson, som direkt eller indirekt sysselsätter 100.000 personer i Sverige, inte finns i Kista om tio år utan i ett kinesiskt telekomkluster? Borde således inte fokus i den svenska debatten vara hur vi tillsammans (universiten, staten, småföretagare, storföretag och medborgare) skulle kunna skapa ett samhälle i Sverige som kan skapa innovativa produkter och tjänster som kineserna och övriga konsumenter efterfrågar?

//Rickard Brorsson, Ordförande SSE-MBA Entrepreneurship Forum

(Richard Brorsson hör till den första kullen MBA-studenter vid HHS. Denna vecka gästbloggar han om innovationernas betydelse för svensk konkurrenskraft)

Avslørte svindel på nett

Aftenposten bringer i dag historien om hvordan en deltaker i et diskusjonsforum på en bilblogg detaljert forklarte hvordan han hadde gått frem for å svindle forsikringsselskapet sitt. Forsikringsselskapet ble tipset om saken, og fikk så mye informasjon fra mannens innlegg i bloggen at de nå kommer til å politianmelde ham.

Kripos (norsk kriminalpoliti) sier nå at de vil utvikle verktøy for å overvåke kriminell aktivitet på nettet - de skal patruljere nettet på samme måten som de patruljerer gatene på jakt etter kriminell aktivitet.

Næringslivet er i ferd med å innse at det kan lønne seg å følge med i blogosfæren. Ikke bare for å avdekke eventuell omdømmerisiko, men også for å kunne avsløre kriminalitet rettet mot virksomheten.

// Lotte Grepp Knutsen

Guilt by accusation?

I Dagens Industri de senaste dagarna har man kunnat läsa om det brasilianska skogsbolaget Aracruz; att bolaget anklagas för att skövla atlantisk regnskog, att kungafamiljen har investerat i bolaget, och slutligen att kungafamiljen sålt sitt innehav på grund av Naturskyddsföreningens kritik mot bolaget.

Jag var nyligen i Brasilien och träffade där företrädare för ett flertal skogsbolag, däribland Stora Enso som i samarbete med Aracruz nyligen gjort en stor investering i atlantregionen Bahia. Jag har ingen aning om i vilken utsträckning Aracruz var med och skövlade den atlantiska regnskogen. Men vad jag dock vet är att det nu var ganska länge sedan. Redan i mitten av 70-talet var merparten av den naturliga atlantiska regnskogen avverkad.

Idag planterar och avverkar de brasilianska skogsbolagen (och dit räknar jag då nu också Stora Enso) eukalyptus för sin verksamhet. En trädart som inte är naturligt hemmahörande i Brasilien, utan har importerats från Australien. Rotationstakten i skogsbruket är så hög (ca 7 år) att det mer kan liknas vid ”jordbruk” än skogsbruk i nordisk mening. Men på ca 50% av de ägda markarealerna så ÅTERPLANTERAR skogsbolagen Atlantisk regnskog, i en gemensam ansats med brasilianska myndigheter att återskapa den artrikedom som gått förlorad. (De 50 procenten, kan tilläggas, är en betydligt större andel än den brasilianska staten de facto kräver av bolagen.)

Svenska Naturskyddsföreningens säger i sin kritik (enl DI 24/1-06) att ”lokala miljöorganisationer anklagat företaget för att avverka Atlantskog”. En märklig grund att stå på för att vara en seriös miljöorganisation. Betyder det att man är skyldig om man har blivit anklagad? Och NÄR skedde denna skövling? Borde inte en organisation av Naturskyddsföreningens kaliber ha förstahandskunskap som grund för sina uttalanden? För visst - om Aracruz var med och skövlade atlantregnskogen på 60- och 70-talen var det ett fruktansvärt miljöbrott. Men vad är mest konstruktivt idag – att peststämpla dem för historien eller att nu uppmuntra dem i återplanteringsarbetet?

Jag har inga synpunkter på hur kungafamiljen sköter sina kapitalplaceringar. Kanske tyckte de att värderingen på Aracruz börjar kännas för hög? Men jag hoppas i alla fall att de inte baserade försäljningen på Naturskyddsföreningens ”guilt by accusation”-uttalande.

Ylwa Häggström
Fd JKL-medarbetare

N.B. Författarinnan har eller företräder inga ekonomiska intressen i brasiliansk skogsindustri.

Vem behöver hjälp av vem?

På sista sidan i gårdagens DI kan man läsa om ett projekt i Thailand. Lokalbefolkningen på ön Phuket har samlat in pengar (motsvarande 100 månadslöner) för att bygga ett hus där tsunami-drabbade svenskar ska kunna bo gratis om de inte har råd att bo på hotell. Huset byggs i anslutning till ett tempelområde och de lokala munkarna har också lovat att dela med sig av sina matransoner…. Som så många gånger tidigare under det senaste året rörs jag till tårar av det thailändska folkets gränslösa generositet och välvilja.

Men samtidigt växer inom mig vreden. Är det hit vi kommit i Sverige? Ett medelklassboende på hotell i Thailand kostar i runda slängar 100 kronor per natt. För 20 kronor får man en god och mycket mättande portion ”fried rice” eller någon härlig curry-rätt. Har svenskar det så knapert att de inte har råd med det, om de som en del i sitt sorgearbete vill återvända till Thailand? Och har thailändare det så mycket bättre att de kan subventionera svenskarnas behov?

För det andra alternativet är väl otänkbart? Att människor i Sverige anser att varje situation som gör dem till någon form av ”offer” – av ett besparingsprogram, en fabriksnedläggning eller en fruktansvärd naturkatastrof – omedelbart också befriar dem från alla förpliktelser att stå för sina kostnader? Att om man är ett ”offer” (oavsett av vad) så ska någon annan med automatik betala?

Jag sörjer med alla mina svenska medmänniskor som förlorade en nära anhörig eller en vän den där hemska morgonen. Och jag lider med det thailändska folket som, som grupp, förlorade så oändligt mycket mer. Men jag kommer att skämmas över de av mina landsmän som åker ner till Thailand och lever på lokalbefolkningens generositet.

En annan (tråkig) reflektion: Om det här är ett exempel på en verklig skillnad i inställning mellan våra två folk, lär det inte dröja länge förrän Sverige också bytt plats med Thailand i ”välståndsligan”. Och då kanske vi verkligen kommer att behöva deras monetära välvilja.

//Ylwa Häggström, f d JKL-medarbetare

The Economist om PR

The Economist skriver i veckans nummer om hur PR växer på reklamens bekostnad. "The answer is that, for business, PR is an increasingly vital marketing tool—especially as traditional forms of advertising struggle to catch consumers' attention."

Pär Henriksson

Norske og svenske olympiske skileker

– Brenn i helvete, fikk den norske langrennssjefen klar beskjed om etter at han denne helgen tok ut langrennstroppen til OL. En ung lagrennsløper ble vraket til fordel for en gammel traver, og hele landet protesterte. Den nasjonale æren står på spill, 17 dager før ilden tennes i Torino. Nordmenn skal vise at de er født med ski på beina, svenskene at de er storebror.

- Nordmennene har alltid bra selvtillit, men det er fordi de er lillebror og må markere seg hele tiden. Ifølge dem selv er de jo alltid best, sa den svenske sprinteren Björn Lind til Expressen etter at han utklasset sine norske konkurrenter på skiarenaen for noen uker siden. - Hold kjeft og gå på ski, befalte Sveriges landslagstrener i langrenn, norske Inge Bråten, for å dysse ned ordkrigen mellom landene før OL.

Heldigvis har vi Marit Bjørgen. Nylig kåret til Norges femte mest omtalte kvinne, og Norges beste kvinnelige langrennsløper. Derfor inviterte også svenskene Bjørgen over til seg denne vinteren for å lære litt av henne. Men henvendelsen ble blankt avslått. Ledelsen i Norge mente svenskene heller kunne spørre pent om de fikk komme på besøk til oss. Det skal være knalltøft å være svensk i langrennssporet.

Kanskje derfor svenskene nå lager en PR-film om norsk langrennssport, med Marit Bjørgen i hovedrollen. Lars Kristiansson i Drosbakken AB i Stockholm regisserer filmen som skal handle om norske langrennshelter og langrennsteknikk, og som skal ha verdenspremiere i Stockholm i slutten mai.

Annerledes er det på skøyteisen. Her lever Norge og Sverige i skjønn forening. Som ensom svale får svenske Johan Röljer like godt være med på det norske skøytelandslaget. Og vi innrømmer det gjerne: Sverige har de beste kvinnelige slalåmkjørerne og det beste ishockeylandslaget, så lenge vi er best i skisporet.

Jeg gleder meg til OL!

Ina Porsholt Jensen

Journalist i rollen som sheik

Sven Gøran Eriksson ble lurt opp i stry forrige søndag - igjen. Denne gangen av News of the world (Notw), kanskje den aller mest tabloide av de britiske tabloidene. I morgen lover avisen flere avsløringer. Uavhengig av hvor morsomt det er å se Svennis med buksa nede og uavhengig av synet på Notw, er helgeoppslaget verdt noen tanker for alle som jobber med relasjonsbygging og kommunikasjon. Den ultratabloide journalistikken har konsekvenser for oss selv om den ikke drives frem av nordiske mediehus.

Det er ikke engang første gang Notw har brukt falske sheiker. Den samme sheiken har fått Sophie Rhys-Jones, the Countess of Wessex til å gå fra stillingen som leder for sitt eget PR-selskap fordi hun utnyttet sine kontakter i kongehuset, og en TV-kjendis er blitt straffedømt for å ha solgt dop i hans nærvær.

Altså er det å regne som en journalistisk metode i Notw. Det leder til spørsmålet om vi er sikre på at slike ”journalistiske” metoder aldri blir tatt i bruk i Norden?

Walraffing er et kjent pressebegrep, oppkalt etter den tyske journalisten som under falsk identitet avslørte den ene skandalen etter den andre i det tyske samfunnet. Günther Walraff benyttet seg av løgn for å avsløre løgn. Metoden er senere praktisert av medier i mange land. I norske journalisters ”Vær varsom-plakat” står det om walraffing at det bare skal brukes dersom det er "eneste mulighet til å avdekke forhold av vesentlig samfunnsmessig betydning".

Nå vil nok mange briter mene at det er av samfunnsmessig betydning at landslagssjefen kanskje vil forlate det engelske landslaget for penger. Uansett hvordan man definerer ”samfunnsmessig betydning”, er det ikke walraffing å skape en situasjon for å provosere frem en innrømmelse eller et uttalt ønske om handling. Gunther Wallraff er dessuten ikke kjent for å ha skjenket kildene sine for å få dem til å komme med private avsløringer om venner og kjente.

Vi tror altså ikke at slike metoder blir brukt av medier som styrer etter Vær varsom-plakaten. Det som derimot viste seg i begynnelsen av uken er at sakene som skrives av andre typer medier blir sitert i seriøse norske og svenske medier. Hvis dette blir vanlig praksis betyr det at løssalgsmagasinene har fått oppskriften på hvordan de kan sette dagsorden i så å si alle seriøse medier. Jeg håper nordisk media er dette bevisst og spør seg selv: Er det bedre å videreformidle sakene som er kommet frem med slike metoder enn å bruke slike metoder selv?

//Anne Lindeberg

Sponsing for moro skyld?

At næringslivet sponser kulturarrangementer, idretten eller andre, gir goodwill og blir mer og mer vanlig. Det letes etter stadig nye områder hvor næringslivet kan eksponere sine logoer i håp om at vi som mottakere skal ”løpe og kjøpe”. Det siste (i hvert fall som jeg har registrert) i så måte er reklame i TV-, PC- og Internett-spill.

I forbindelse med det nært forestående OL i Torino skal NRK for første gang ha sponsede radiosendinger. Rettighetene til OL-sendingene har blitt så store at den lisensfinansierte og reklamefrie statskanalen må øke inntektene for å gi lytterne rapporter om norske medaljer fra den Italienske vinterbyen.

Selv om jeg forstår NRKs behov for å øke inntektene gruer jeg meg til sendingene. Må innrømme at reklamefinansiert radio ikke tilhører mine favoritter når radio lyttes til. Kanskje er det bare snakk om vaner? Jeg har i hvert fall gjort det til en vane å sjekke tekst-tv og programmer på andre kanaler når reklamefinansiert TV har sine pauser med kommersiell informasjon fra de som finansierer herligheten.

Jeg har alltid undret meg over næringslivets vilje og entusiasme når det gjelder å sponse idrett og kultur. Selv om jeg er glad i idrett er jeg i tvil om effekten. Men jeg synes jo tross alt det er bedre at strømleverandøren min i Oslo støtter ”Oslos stolthet” Vålerenga enn at de støtter noe jeg ikke identifiserer meg med. Selv om jeg ikke drikker øl, synes jeg det er bra at et dansk bryggeri sponser favorittlaget mitt i England, slik at Liverpool kan kjøpe spillere slik at laget er i stand til å vinne Champions League. Men jeg begynner ikke å drikke Carlsberg av den grunn.

Jeg synes det er flott at det laget som nå sannsynligvis er best i verden, Barcelona, ikke har reklame på draktene sine. Særegne bestemmelser i klubben gjør at veien fram til reklame på draktene er lang og krever stort flertall blant medlemmene, men også her arbeider vel tiden for de kommersielle interessene.

I dagens VG kan vi lese at DnB NOR skal sponse et av svensk idretts fremste symboler – ishockeylandslaget ”Tre Kronor”.  Dette blir det sikkert debatt om i Norge, og helt sikkert i Sverige. Kan man akseptere at en norsk bedrift som ønsker å få fotfeste i Sverige sponser nasjonalstoltheten? Og gjør dette at DnB NOR blir en suksess i Sverige?

Svarene ligger år fram i tid. Uansett hva som skjer er jeg i tvil om idrettssponsing hadde noe å si enten det blir suksess eller fiasko. Men for oss som liker idrett og hvis ”Tre Kronor” vinner OL-gull i Torino, spiller det liten rolle hvilken logo de har på brystet ved siden av det svenske flagget?

/Frode Jacobsen

Etisk baddräktstävling

För alla som, liksom jag, trodde att dagens "sista" i Dagens Industri var ett prematurt aprilskämt kan jag varmt rekommendera Lotta Engzell-Larssons krönika på Affärsvärldens hemsida.

Gabriel Rodau

Neo - med blicken mot skyn

När någon pigg forskare om 20 år ska sammanfatta den intellektuella borgerlighetens ställning under det tidiga 2000-talet så kommer ”Nerbrand, Sofia” att vara ett de namn som återkommer ofta i källförteckningen. 

Efter Axess och andra projekt har Sofia Nerbrand nu fått ett eget magasin, Neo. Det är hon värd. Med Neo görs ett försök att skapa en tidskrift som faktiskt kan leva ett liv utanför tvångsprenumerationer och kontorscirkulär. Vapendragaren Peter Wennblad har beskrivit tidningen som en ”samlingsplats för alla som älskar krämig cappuccino.” Det fick givetvis alla som tycker att samhällsjournalistik ska vara tråkig och helst utgå ifrån partipolitiska riktlinjer att gå i taket.

Nerbrand, Wennblad och de andra konspiratörerna har dock blicken mot skyn och verkar vara vid gott mod. Det första numret visar på höga ambitioner och är i stora delar rätt lyckat. Det påminner dock om en bebis – inte så väldigt underhållande (bebisar är rätt generiska) i början men man anar att den kan utvecklas till en underhållande individ med egna åsikter.

Så, vad är då bra och dåligt med Neo?

Bra är bilderna. Överlag tycker jag valet av bilder och sättet de utnyttjas på håller hög klass. Erik Sundbergs två uppslag om hur barn utnyttjas i propagandasyfte är brutalt bra och tvingar läsaren att tänka efter.  

Michael Moynihan är underhållande som amerikan i vänsterns Sverige. Samtidigt är det uppenbart att Moynihan är vassare och mer underhållande när han får skriva på engelska i Stockholm Spectator.

Jan Söderqvist har skrivit numrets längsta artikel. Den handlar – tror jag – om hur borgerligheten förändras. Det är ett brett upplagt och till stora delar obegripligt reportage. Min hjärna saknar möjligen vitala funktioner men jag kan verkligen inte förstå vad Söderqvist vill berätta. Men Gunnar Strömmer gör sig bra på bild och Fredrick Federley tonar fram som liberalernas nya fixstjärna. Synd bara att inte Söderqvist berättar om varför de förändrar borgerligheten.

Jag kommer dock på mig själv med att faktiskt sitta och läsa artiklarna och inte bara bläddra igenom tidningen. Det är ett gott betyg. Perspektiven från andra horisonter än de traditionella borde få större utrymme. Vad som skrivs i t ex fransk, polsk och tysk press är tyvärr sällan återgivet i svensk media.

Neo har en framtid. Fortsätt att ha blicken mot skyn och våga välja bort de väntade perspektiven. Samtidigt krävs nog mindre av småputtrighet och mer av tydliga prioriteringar. Allt behöver inte få plats i ett nummer – det finns en framtid som också kommer att behöva berättelser. 

Låt goda skribenter med ämnen och perspektiv som håller ta plats. Ta av finhandskarna och våga driv hem poängerna. Även vi som gillar en krämig och god capuccino kan klara av en stark espresso ibland.

Pär Henriksson