Vem behöver hjälp av vem?

På sista sidan i gårdagens DI kan man läsa om ett projekt i Thailand. Lokalbefolkningen på ön Phuket har samlat in pengar (motsvarande 100 månadslöner) för att bygga ett hus där tsunami-drabbade svenskar ska kunna bo gratis om de inte har råd att bo på hotell. Huset byggs i anslutning till ett tempelområde och de lokala munkarna har också lovat att dela med sig av sina matransoner…. Som så många gånger tidigare under det senaste året rörs jag till tårar av det thailändska folkets gränslösa generositet och välvilja.

Men samtidigt växer inom mig vreden. Är det hit vi kommit i Sverige? Ett medelklassboende på hotell i Thailand kostar i runda slängar 100 kronor per natt. För 20 kronor får man en god och mycket mättande portion ”fried rice” eller någon härlig curry-rätt. Har svenskar det så knapert att de inte har råd med det, om de som en del i sitt sorgearbete vill återvända till Thailand? Och har thailändare det så mycket bättre att de kan subventionera svenskarnas behov?

För det andra alternativet är väl otänkbart? Att människor i Sverige anser att varje situation som gör dem till någon form av ”offer” – av ett besparingsprogram, en fabriksnedläggning eller en fruktansvärd naturkatastrof – omedelbart också befriar dem från alla förpliktelser att stå för sina kostnader? Att om man är ett ”offer” (oavsett av vad) så ska någon annan med automatik betala?

Jag sörjer med alla mina svenska medmänniskor som förlorade en nära anhörig eller en vän den där hemska morgonen. Och jag lider med det thailändska folket som, som grupp, förlorade så oändligt mycket mer. Men jag kommer att skämmas över de av mina landsmän som åker ner till Thailand och lever på lokalbefolkningens generositet.

En annan (tråkig) reflektion: Om det här är ett exempel på en verklig skillnad i inställning mellan våra två folk, lär det inte dröja länge förrän Sverige också bytt plats med Thailand i ”välståndsligan”. Och då kanske vi verkligen kommer att behöva deras monetära välvilja.

//Ylwa Häggström, f d JKL-medarbetare