Mellanösterns gåtor i barnets minneslabyrint

Amos Oz´s ”En berättelse om kärlek och mörker” (W&W, 574 s, 2005) var med rätta 2005 års stora översättningsverk. Utifrån självbiografiskt beträdda stigar från 40- och 50-talets Jerusalem ger Oz läsaren både ett judiskt familjeepos och en inträngande skildring av staten Israels födelse och inledande våndor. Med en passion och sinne för detaljer, dofter, sensuella möten ur barnets perspektiv som inte står Marcel Proust efter, förmedlar Oz en täthet och närvaro som snart får läsaren att känna sig som inackorderad i den ligga lägenheten med Amos som enda barnet.

Ur tolvåringens perspektiv förebådas den närmast ofrånkomliga katastrofen i form av modernas självmord, men vägen dit ger trådar av minnen till det tidiga 1900-talets judiska liv i Litauen och Ukraina, den sionistiska rörelsen under mellankrigstiden och staten Israels tumultartade födelse. Det handlar om Israels ständiga kamp att förena den nya statens ideal med klassiska judiska religiösa traditioner såväl som med det västerländska kulturarv som med särskild stolthet burits upp av judiska intellektuella från Europa. Amos Oz ger viktiga mosaikskärvor till förståelsen av dagens Israel och Mellanösternkonflikten; såväl som bidrag till de eviga livsfrågorna.

I en tid av allt snabbare tempo och krav på dramatik som påverkar alla kommunikatörer och berättare ger Oz ett exempel på att även motsatsen fungerar: Långsamhetens lov. Antidramatikens långsamhet ger sin särskilda gastkramande dramatik.

En mer konventionell dramatik, men verklighetsnära erbjuder filmen ”München” regisserad av Steven Spielberg, som gick upp på biodukarna den 10 februari. Inte utan moraliska undertoner skapas ett drama kring vad som hände efter massakern på de israeliska idrottsmännen vid olympiaden i München 1972.

Anders Lindberg